Emotionell Överbelastning |
Emotionell Överbelastning - Skrevs som ett bidrag i en novelltävling på min skola. Ämne: Vägskäl, om att byta riktning.
Min mamma dog. Hon gick bort för ett halvår sedan i cancer. Det är bara jag och pappa nu. Det känns tomt hela tiden. Som om mamma tog med sig en del av mig när hon försvann. Jag känner mig ständigt frånvarande. Man kan väl säga att jag har huvudet bland molnen, det var nog den delen som hon tog med sig.
Jag försöker sysselsätta mig jämt och ständigt, jag tänker att det kanske kan fylla ut tomrummet. Inget fungerar. Det skapar bara en tillfällig distraktion. Tillslut brister det. Allting blir för mycket. Det är därför jag är här. Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte hantera det.
Kuratorn nickade stumt och antecknade i sitt block.
”Hur ser du på din mamma nu?” Hon tittade upp från sitt block och koncentrerade blicken på mig.
”Jag är inte religiös, men jag har börjat tro på någon typ av himmel. Jag gillar tanken på att få träffa mamma där igen när jag själv går bort.” Jag log åt bilden av mamma i vit särk och vingar, det var inte direkt hennes stil.
”Det är en fin tanke. Har du något sätt att få utlopp för dina känslor? Det finns de som gillar att idrotta eller måla. Gör du något sånt?” Jag drog några djupa andetag. Inte för att lugna mig utan snarare för att ge mig tid att tänka, vägen till hjärnan var ju som sagt lång.
”Jag skriver. Fast jag har inte skrivit sen mamma dog, orden liksom fastnar någonstans på vägen.” Jag rynkade pannan åt mina egna ord. De var sanna, det var inte det som var problemet. Nog för att jag har haft skrivblockering tidigare, men denna var annorlunda. ”Jag har inget att skriva om. Jag vet inte hur jag känner.” Fortsatte jag. Mina händer lekte rastlöst med nyckelringen, en sträng tanke fick dem att sluta.
”Försök igen. Du måste inte skriva om hur du känner, skriv om något som känns bra. Bara du får ut något så är det ett steg framåt.” Jag såg ut genom fönstret och kände tankarna sväva iväg. Kuratorns ord blev bara mummel. Vad var det egentligen jag kände? Tomhet? Nej, det var något mer...
Följande halvtimme fylldes av prat om skolarbeten och det kommande sommarlovet. Jag skulle resa bort, men jag förstod inte varför vi var tvungna att prata om det. Samtalet hade dock fått mig att tänka efter. Att sätta ord på hur man känner är inte alltid så lätt som man tror.
Vi bokade en ny tid och jag satte mig sedan i bilen för att åka hemåt. Att köra i ett sådant tillstånd, bortdomnad och ouppmärksam, var kanske inte något jag borde gjort egentligen. Jag tog mig hem, bromsade så hårt att gruset for åt alla håll på infarten och kastade mig ur bilen. Tre meningar cirkulerade i mitt huvud och jag vill skriva ner dem innan de försvann.
Väl inne i huset fann jag block och penna snabbt. Jag slog mig ner vid köksbordet, fortfarande med ytterkläderna på och dörren på glänt, och skrev.
Tomhet, emotionell överbelastning. Kan det vara så att hjärnan stänger av det som hjärtat känner, därför att den inte orkar mer? Kommer känslorna tillbaka när kroppen känner att den kan hantera dem? Det måste ju vara så, för att livet ska fungera.
”Det måste ju vara så...” Sa jag tyst och brast sedan ut i gråt. Jag kände sorg, lättnad och en gnutta hopp. Sorg över min mammas bortgång, lättnad över att kunna känna igen och hopp för att det nu kändes som om det kunde börja bli bättre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | YouAndMi - 12 jun 11 - 20:44- Betyg:  | Super bra!
MIn pappa gick bort för ett år sedan, känner igen mig
i vad du skriver.. Fast jag var bara 11 när han gick bort.
Kram! :) |
|
|
|
