Fascinerande perfektion |
Jag såg dig. Det var mycket folk på stan, och det var stressigt, sådär stressigt som det bara kan bli vid jul. Men jag är säker på att det var du. För hur kan man glömma ansiktet på någon som man kallat perfekt?
Jag kunde inte finna ord för att beskriva ditt utseende eller hur jag kände mig när du såg på mig och log. ”Ett bländande leende” räckte inte, det var mer än så. ”Ögon som fick resten av världen att försvinna” stämde väl lite, men det var något som fattades. Inget ord passade in. Ju mer jag tänkte på det desto mer besatt kände jag mig, besatt och beroende. Du var farlig.
Jag blev besatt efter knappt en vecka. Hur är det möjligt? Jag ville så gärna ha dig men sen försvann du och vi sågs aldrig igen. Inte förrän nu. Fast nu såg vi inte varandra, jag såg dig men du såg aldrig tillbaka. Hade du sett mig innan? Hade du känt igen mig? … Ville du känna igen mig?
Jag vill så gärna tro att den där veckan betydde något. Att den var början på någon nytt, på något riktigt. Men allt jag fick på flygplatsen var en avskedskram. Inga tecken på att vi skulle hålla kontakten eller på något sätt ses igen. Inga tecken på att mina känslor var besvarade. Besvikelsen som kom över mig var överväldigande. Vi hade bara känt varandra i en vecka, men jag hade ändå blivit fäst vid dig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Jag var fascinerad av dig, av ditt utseende och din personlighet.
Nu när jag såg dig igen, fascinerades jag ännu mer. Under de fem år som gått hade du förändrats, du var inte längre den taniga, blyga killen som jag en gång känt. Pojken jag såg framför mig växte snabbt till en man, en självsäker, muskulös man. En man med en kvinna vid sin sida, lika perfekt som han själv.
I den stund jag insett att du var upptagen såg hon på mig. Med några snabba ord till dig mötte även du min blick. En axelryckning senare gick ni vidare. Hon stirrade efter mig, liksom jag stirrade efter henne. Hon drog dig närmre och gick med självsäkra, nästintill kaxiga steg bortåt. Jag skulle precis vända mig om och gå själv när jag märkte att du såg tillbaka på mig med igenkännande i blicken. Du såg nästan sorgsen ut, men gav mig ändå en blinkning och fortsatte sedan att gå.
Jag hade betytt något. Det var vad du ville säga med blinkningen. Jag finner det synd att du inte kunde sagt det tidigare. Kanske hade det varit jag som varit vid din sida då. Kanske hade jag då fått fascineras av dig i åratal istället för i en vecka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 10 jun 11 - 23:12- Betyg:  | | den var riktigt bra! om det skulle komma en fortsättning får du gärna mejla! :) |
|
|
|
