A christmas carol |
Min version av Charles Dickens berömda saga "A christmas carol". Jag kanske inte skriver alls likt. Bara grunden är densamma. (kanske)
Prolog
~
Det var kall decembernatt. Det snöade på Karlskronas torg och det var minst sagt ett riktigt skitväder. Men alla var glada! Inte så konstigt egentligen, med tanke på att det var dagen innan julafton. Jul, högtiden som för familjer samman i omättlig, varm stämning. Ingen surade. Eller rättare sagt, EN person surade. Evelina Moorge. Den snikne gamle kärringen ingen tyckte om. Jaha, det är därför hon var så sur! Tänker du kanske, men icke. Hennes bokhållare, Jessica Harvey, hade begärt ledigt på julafton.
"Ska jag betala dig för en dag då du är ledig från lånefirman?!" frågade Evelina vresigt.
"Men snälla fru Moorge! Det är ju julafton!" försökte Jessica, men blev tystad av Evelinas starka stämma,
"Julafton? Jul? Hmpfh! Humbug, det är vad det är!"
Lite senare, när Jessica hade slutat för dagen, kom en lång man med en tiggarbössa och ringde på dörren. Evelina gick, efter en stunds tänkande, och öppnade dörren.
"God jul, fru Moorge! Du har då gott om pengar, kan inte ni skänka lite till de fattiga här i stan, så att de också kan få en god jul?" sa mannen vänligt och skramlade lite med bössan.
"God jul? God jul?! Du ska inte komma hit och tro, att jag har en GOD JUL!" snäste Evelina. "Bara för att jag är sparsam betyder det inte att jag har en god jul! Jul är HUMBUG! Sanna mina ord! Man bara äter sig fet och sedan söker man akut till ViktVäktarna för att kunna få på sig bikinin i juli. SLÖSERI!"
"Men, frun..." började mannen med darrande stämma. "Julen handar också om att vara glad och vara med sin familj. Det är inte lätt för de som inte har hem, i detta vinterklimat. Snälla, tio kronor, det är allt jag begär."
"Finns det inte fängelser där de kan få bo, då?" frågade Evelina med en torr stämma.
"Jo, men de är så otrevliga. Och de är så kalla att man kan frysa ihjäl om man stannar där för länge utan filt. Vi har inte råd med a..." plötsligt avbröts mannen av en ,vid det här laget, förbannad Fru Moorge,
"MEN LÅT DEM DÖ DÅ! VI ÄR ÄNDÅ ÖVERBEFOLKADE! ADJÖ!" hon slängde igen dörren så att mannen nästar fick en snyting. Hon fortsatte med att räkna pengar.
"Jul? Humbug!"
|
|
|
|
