förbjuden kärlek. del 1 |
Hon flåsade fort och lutade sig andfått emot ett träd, nattens mörker slöt sig runt hennes nätta kropp som ett galler och hon kände sig nu mer instängd än någonsin. De nakna små fötterna värkte och hon hörde deras röster inne bland skogens grenar. Inte så långt ifrån nu. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte springa, tårarna rann och håret klibbade i hennes ansikte. Skräckslagna blickar slängde hon åt alla håll och kanter, men en gnutta hopp tändes i henne när hon såg en lada på en äng torna upp sig framför henne. Hon kanske kunde gömma sig där? Skräckslaget skrek flickan till när underkjolen fastnade i en taggig gren och rev henne längs de smala, bleka benen. Frustrerat kämpade hon sig för att ta sig loss medans dom kom allt närmare. Hon lämnade en stor tygbit fladdrande i vinden när hon äntligen tog sig loss och satte fart nerför backen, och emot ladan. Hon snubblade över en stort sten och slog upp sina knän, men hon var fort uppe på fötter igen. Flickan kastade sig in i ladans beskyddande ljus och klättrade fort upp på den lilla vindsföråden där allt halm låg.
Hjärtat skulle när som helst klappa ut ur bröstkorgen & hon ansträngde sig för att inte andas.
”Vart försvann ungdjäveln?” Flinade en militär till den andra. Han hade svart hår och ögonen var lika mörka som natten. Precis som två hål. En utav männen snappade upp tygbiten ifrån taggbusken och såg sen flinandes emot ladan. ”Hon tror att hon kan gömma sig.” skrockade han hånfullt & de andra stämde in i hans skratt.
Hon kunde höra dom igen. Hon höll hårt i den lilla dockan och kröp in i mörkret på vinden. Trots att det var hennes värsta fiende. Mörkret. Pulsen ökade ju närmare dom kom och flickan kunde inte sluta gråta.
Mannen som de kallade för Sir kom först in i ladan, han hade ett hårt grepp runt en whiskey flaska & i den andra handen höll han vant i sin stilettkniv. Med ett äckligt flin på läpparna såg han sig omkring och tog en klunk, vinglade till och tog en klunk till.
” Kom fram lilla flicka, vi ska inte göra dig illa..”
Flickan kröp ihop tills hon knappt kunde få luft på grund utav knäna som pressade sig emot magen. Hon flämtade skrämt till när hon såg honom igenom en springa mellan plankorna. Han gick omkring, med långsamma steg och såg sig granskande omkring. Han började tappa tålamodet, men njöt fortfarande utav jakten. Den hetsade upp honom. Flickan rörde sig bort ifrån springan så tyst hon kunde, men en bräda var en aning murken och det knarrade till när hon rörde på sig. Han stirrade upp, rakt igenom springan och såg äckligt in i hennes ögon. Jakten fortsatte. Uppför den smala, knarriga trappen och upp igenom höet. Fram till den lilla flickans skakande kropp. Ännu ett brett , äckligt flin och han var nöjd.
Ett hjärtskärande skrik kom ifrån det lilla rummet på vinden och Alice satte sig upp med ett ryck. Mörkret och doften av hö försvann snabbt och hon såg sig kallsvettig omkring i det trånga, ljusa rummet som hon delade med några utav sina småsyskon. Mirabella och Lovisa.
”Vad skriker du för?” Mumlade Lovisa surt och placerade trött kudden över sitt lockiga blonda hår, så att hon stängde solstrålarna ute. Alice ignorerade frågan och suckade bara lättat. Mirabella satte sig trött upp och gnuggade sig i ögonen, den lilles blåa ögon sken strax upp och ett sött leende prydde hennes dockliknande ansikte.
”Godmorgon Bella..”sa Alice och kunde inte sluta känna sig lite bättre till mods efter att ha sett sin lillasysters söta ansikte. Hon kunde dock inte se likheterna som människor runt omkring alltid påpekade. Fast hon var 16, vill man då bli jämförd med sin 7 åriga lillasyster? Alice ställde sig upp ur sängen och det vita nattlinnet hängde enda ner till marken.
”Mor blir inte glad om du försover dig, Lovisa!” Väste hon sen och lekte lite med sitt blonda, lockiga hår medans hon väntade på respons ifrån den trotsige. Bella lipade lätt och Alice skakade på huvudet, hon kunde dock inte gömma ett litet leende.
”Sådär uppför sig inte en ung dam, Mirabella!” Mirabella såg ner på sina nakna fötter och pillade lite i håret. Hon suckade och gick ner för den branta, väldigt gamla trätrappen. Väl där nere sökte hon med blicken efter hennes fyra andra syskon, Mark som var 18 och jobbade hos smeden, som hans lärling, Hope som var 14, Riley som var 5 och Diana som var 2. Den trotsige, som alla kallade Lovisa, var 12 år fyllda och mer omöjlig än någonsin. Diana låg och spann i sin lilla trävagga och hon kunde tyda Marks gestalt utanför fönstret, han högg ved till brasan, så att familjen kunde laga frukost. Alice gick försiktigt fram till Hope & Riley och väckte dem, innan hon gick vidare till ”tvättbåset” där deras rena kläder hängde. Hon vek dom och la ner dom på deras sängar.
”Seså, upp med er!” Hon gick återigen upp för trappan och la ner Lovisas, Mirballes & sina egna kläder på den lilla byrån, som för övrigt också var den enda möbeln i rummet förutom två träsängar, en madrass och en liten lampa, innan hon återigen försökte väcka Lovisa. Mirabella tog lydigt på sig sin vita lilla klänning och Alice hjälpte henne att fläta sitt hår, hon prydde det i två sidenblåa rosetter, innan hon smidigt och van slank in i sin egna, den var vit och hade ett brunt förkläde, hon lät det lockiga håret vara tills vidare och satte sen på sig sina skor.
Mor hade redan vaknat och var i full sjå med att laga frukost.
” Mor, låt mig hjälpa dig!” utbrast Alice och skyndade sig ner för att hjälpa till. Mark bar in veden och fick med sig påklädde Riley ut för att mjölka korna, Hope, Lovisa och Alice gick för att plocka ägg hos hönsen medans Mirabella fick hjälpa till med Diana. Far hade tidigt åkt till sitt arbete medans Mark inte började förrän sent på förmiddagen.
Daggen låg vackert på gräset som blötte ner deras klänningar, på vägen till hönshuset, som låg tätt intill de lilla lervägen. Alice vände upp huvudet när hon hörde vagnar komma i full fart emot dom. Militärer. Hon vände snabbt bort blicken och föste in dom små i hönshuset. Hon sneglade på vagnarna och neg sen emot de förbipasserande vagnarna.
En av dom stannade, en militär hoppade av och gick fram emot henne.
” Tös, hur gammal är du? ” Hans medaljer avslöjade att han var någon viktig, sm tjänade deras land troget.
” Jag är sexton, Sir.” svarade Alice och neg ännu en gång. Mannen granskade henne länge innan han nickade emot en utav männen på vagnen. Han hoppade smidigt ner, han med, och kom fram med en pergamentrulle. Alice kunde inte läsa så hon besvarade sig inte med att rulla upp rullen.
” Vi behöver fruntimmer som dig, som kan hjälpa till med dom skadade. Miss Edwards, hälsa din far så gott ifrån mig, be honom att höra av sig ifall han undrar något mera. God dag.” Med dessa ord så var vagnarna borta och Alice stirrade tyst ner på Rullen.
” Goddag..”mumlade hon efter ett tag och såg in i hönshuset.
” Amen, Alice, kommer du snart eller ska vi få göra allt ditt jobb med?!” gnällde Lovisa och Alice återgick till arbetet, med rullen i fickan till förklädet.
På kvällen satt hela familjen på verandan och njöt i sommarvärmen, trots att klockan var minst 20.00. Alice kom då på Militärerna och lämnade rullen till Hope, som faktiskt kunde läsa efter några år i skolan, hon bad henne läsa högt för Mor, Far & resten utav familjen.
” Du är härmed kallad till Hötorget imorgonbitti, klockan 06.00, för att hjälpa till de tapra män som tjänar vårat land. Du får en kort utbildning i hur man hanterar och behandlar krigsskador, innan du blir skickad dit du behövs för att sköta om dessa män som en utbildad sköterska. ”
Alice såg ivrigt och oroligt på Hope. Hennes Far satt bara och gapade medans hennes Mors ögon genast blev blanka, Mark och Riley såg avundsjukt på och Lovisa såg drömmandes bort.
” O-och..?” frågade Alice och såg frågandes på Hope som rullade ihop rullen igen och såg på sin familj.
”Det var allt..” sa hon tyst och strök en slinga hår bakom örat. Alices klänningen fladdrade till lite i en varm vind och Mor brast ut i gråt, medans far endast satt och hummade med en tröstande hand på mors axel.
Mark, som sökt en plats i militären, men inte blivit godtagen, reste frustrerat på sig och gick in. Efter honom gick Riley som lipade emot Alice. Alice ignorerade det och reste sig upp.
” Men..Men far..dom kan väl inte tvinga mig, kan dom?” sa hon osäkert och rösten var nära på att brista. Han såg upp på henne med en bister blick.
”Jag är rädd för att dom kan det, min flicka.” Lovisa suckade av lycka och såg lite avundsjukt på Alice.
” Är du knäpp, du borde vara hur glad som helst..du får umgås med landets mest tappra män, och så står du här och gnäller!” Hope fräste något ohörbart åt Lovisa som snabbt tystnade och såg ner i marken. Hope kramade olyckligt om sin syster, men såg ändå stolt på henne.
” Du kommer bli en lysande sköterska..” sa hon tyst och log uppmuntrande. Alice nickade stelt som svar, men kunde inte besvara hennes leende. Mirabella kastade sig runt Alice midja och kramade om henne hårt.
” Åk inte, Alice!” kved hon olyckligt och såg upp på henne med sina alldeles för stora, djupblåa ögon och snyftade till. Mors snyftningar kontrade i bakgrunden och far rökte sin pipa samtidigt som hummandet fortsatte.
” Jag är rädd att jag måste det, Bella.” Alices ögon var blanka och hon satte sig på huk. Bella kastade sig runt hennes hals och Alice reste sig med den nätta lilla flickan i famnen.
” Men jag är tillbaka snart, det lovar jag dig..” hon drog in sin lillasysters doft och suckade tyst med slutna ögon.
En månad senare.
Alice stod i hamnen med sin vita klänning, håret var uppsatt i en svinrygg och Hope, Bella, Mor, Far och Lovisa var med för att säga adjö. Dom kramades, kysstes och grät innan Alice fort gick på skeppet som snart skulle fara. Hon vinkade länge ifrån båten tills hon knappt kunde se sin familj längre. Det högg till i hjärtat och hon kände redan hemlängtan, hon skulle göra allt för att få stanna..Alice vände sig tårögt emot sitt öde och såg med en förvånad min på klumpen kvinnor ombord på skeppet. Nästan ingen var i hennes ålder, det var allt ifrån gamla tanter, till kvinnor i 30 års åldern. Endast någon enstaka, ensam stackare, kunde tänkas vara runt 20 – 25 år. Hon suckade och satte sig ner på en utav bänkarna på skeppet, med sin lilla väska framför sig där uniformen var nerpackad, med; en utav sina favoritböcker, 1 tandborste, 1 finklänning(trots att hon inte skulle få speciellt mycket användning för den) 1 fotografi på hela familjen, 1 par skor, 1 regnkappa och en kam.
förlåt för kort & lite slarvigt skriven del. ni förstår säkert inte speciellt mycket, men det är lite meningen, hihi. & ja juste, förlåt om det går lite fort, men jag vill komma till själva HANDLINGEN, if u know what i meaaaan? ;)
kommer mera snart, dont worry! kommentera! :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Beccic2 - 27 jun 11 - 22:22- Betyg:  | | Spännande, hoppas att det är den handlingen som jag diggar :P | Mizz_andersson - 9 jun 11 - 11:19- Betyg:  | | Låter spännande. Maila gärna nästa. =) |
|
|
|
