Lillebror, förlåt mig - ONESHOT |
Jag går igenom en mkt svår tid med min familj, allt kretsar kring min lillebror och jag vill drf tillägna denna just, lillebror. Och snälla om du nu växer upp och lyckas läsa denna, förlåt mig.
Lillebror, förlåt mig
Oneshot
Läpparna, babyblå till färgen, skälvde av undanhållna tårar. Den mjuka vindilen som rufsade till hennes svarta sorgklänning, var brysk nog att föra med sig minnen från en svunnen tid. En tid så långt borta i hennes minnesbrunn att hon nästan tappade bort sig och förblev desorienterad ett tag. Hon mindes ögon, bruna och barnsliga. Hon mindes svarta lockar och ett släpande leende. Hon mindes barnskratt från ett femårigt barn och hon mindes gråten när vaniljglassen föll av och landade mjukt på marken för att sedan smälta bort. Hennes ögonvitor färgades röda och hon drog kåpan tätare kring sina sorgtyngda axlar. Hon var inte redo för minnena och gammal som hon var, drygt femtio år, kunde hon inte riktigt stå upprätt heller. Hon tultade fram med hjälp av käppen, men lade sig sedan tillrätta på den snötäckta marken. Hon kände sig vilse och ville tillbaka hem till sin stuga i barrskogen, men förmådde inte leda sig fram dit.
Hon hade ju trots allt ingen som väntade på henne där. Mannen i hennes liv hade dött för drygt 20 år sedan och hon hade aldrig varit modig nog att söka sig efter en annan livspartner. Hon hade aldrig någonsin känt sig ensam men nu när minnena efter förgångna spöken hemsökte henne i drömmarna som egentligen borde ha varit jovialiska och rofyllda vid det här laget, kändes all hennes nybryggda smultronte som hon älskade att brygga för att slippa den ensamhet många i hennes ålder kände, alldeles meningslös. Hon var trött men smärtan och saknaden gjorde sig fortfarande påmind.
I den skogsgröna ängen, numera täckt av kristaller från den blåskimrande himmelen där ovan, satt en ensam gestalt med hela världens sorg hängandes på sina axlar. En gestalt som grät för första gången på 40 år. Hon var gammal och ögonen, kanelbruna till färgen (likt pojken i hennes drömmar) utstrålade en visdom som hon hade fått med åren. Hennes läppar krökte sig till ett sorgset och trött leende och det var då, vid det ögonblicket av total utmattning och hänförelse som hon fick de första minnesbilderna.
En pojke i blå dräkt uppenbarade sig för henne och när hon lyckades urskilja de barnsligt bruna ögonen och de sockersöta läpparna, sjönk hennes hjärta av vild sorg. Han vinkade till henne och kom genast mycket närmre. Hon ryckte till, men förblev sedan lugn trots den bisarra åsynen av en pojke klädd i gammalmodiga kläder. Kläder från en svunnen era, bortom tid och rum.
”Fatima,” Rösten var mjuk och kall på samma gång. Rösten var arg och ledsen och bar på en kärlek så gammal att gumman genast fick tårar i ögonen.
”Älskade, Ahmed,” Viskade hon med skälvande läppar och en sprucken röst. Hon sträckte sig efter hans bleka armar som hängde likgiltigt utefter hans späda kropp. Hans händer sökte sig till hennes värme men gled igenom hennes kropp. Pojken var transparent. Pojken var ett spöke.
”Varför lämnade du mig, syster?” Frågan bar på år av uppgivelse och sorg och det var tveksamt om hon skulle finna det svaret pojken ville ha. Hur kunde hon möjligen titta in i de där barnsligt bruna ögonen och tro att hon skulle finna ett tillfredsställande svar? Det var helt enkelt inte möjligt. Pojken var för oskyldig.
Minnena kom i chockvågor. Hon hann inte gardera sig mot dem.
*
”Du din lilla hora. Du din satans horungen!” Slagen träffade den hukade kvinnan rätt i det runda, aningen äppelformade ansiktet. Ett till slag, nu med baksidan av handen, sände strila tårar längsmed hennes skära kinder. Hon lade två bastanta händer runt kinderna och lade sig sedan tillrätta på marken, medan mannen öste på med slag och sparkar. Kvinnan grät av olycka medan barnen, en drygt femårig pojke och en tolvårig liten flicka, båda klädda i blå, billiga klädnader, tittade skräckslaget på från en gömd vrå. Kvinnans kläder revs av och hon stod där, naken, bortsett från de sensuella nattkläderna. Mannen, hatisk och ytterst elak till utseendet, gav henne ett sista slag i den gravida magen och lät henne spy upp sin egen galla i ren förödmjukelse. Barnens ögon fylldes med tårar.
Natten därpå dog Ahmed. Fatima hade försökt skydda honom men han hade varit bestämd när han lade sig tillrätta ovanpå sin mor och fick utstå den hårdaste sparken ett barn kunde få. Den träffade honom rakt i hjärtat och stoppade ett av dess slag. Den natten lärde sig Fatima allt om hjärtslag och hur fatalt det var att mista ett enda utav dem.
*
Ett stilla snöande påbörjades och spöket som hade stått alldeles intill henne stod nu mycket längre bort. Den bleknade i takt med snöflingornas dalande och himlen fick en rodnad som tydde på att även den grät åt gummans (ännu en ung flicka) sorgliga missöde. Det var just där, precis intill ett barrträ och åt minnet av hennes olycksaliga lillebror Ahmed, som Fatima tog sitt sista andetag och lämnade världen. Hennes själ var av den rena sorten och färdades ganska snart upp mot himmelens portar. Ett ensamt spöke stod precis på den plats där gummans liv hade nått sitt slut. Den granskade med en uppgiven blick kvinnans uppspärrade kanelögon. Trots att den var transparent rörde den vid hennes kind och lyckades torka bort en ensam tår som ramlade nerför hennes kind.
Han log, för första gången sedan sitt besök log han.
* Copyright - all rights reserved
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 9 jun 11 - 04:14- Betyg:  | | Läskig, å känner igen mig så mycket i den. </3 det är hemskt :/.. Allting är hemskt när man går igenom dåliga tider... Allting kretsar kring mina syskon kan man säga. <3 Väldigt välarbetad, och bra skrivet. | | mii - 8 jun 11 - 21:52 | | Så sorgligt skrivet, men på ett bra och levande sätt. |
|
|
|
