12 Breakers - kapitel 2 |
Efter dagar av arbete och åska så kommer äntligen kapitel 2 ^^
Jag har lite blandade känslor om det här kapitlet, lite smått
onöjd... så bli inte förvånad om jag kanske redigerar den lite framöver.
För er som kanske missat det så är det en prolog innan första kapitlet, det kan vara vist att läsa den för att inte bli allt för förvirrad av det hela.
om ni undrar vad det är för genre på berättelsen så är det komedi/äventyr/supernatural/action/romans/vänska p/mysterium... och kanske lite mer ^^ men det är så berättelser ska vara :D
förhoppningsvis så kommer jag lägga upp kapitel 3 väääldigt snart ;) se fram emot det!
//Hotaru-tama
Kapitel 2
Efter en timme av möda och slit lyckades de nio, eller åtta, ungdomarna få upp sina tre tält. Det hade inte varit utan misstag eller bråk. Sophie hade gett order till Nathan och Sammy hit och dit tills det blivit fel alltför många gånger. Joseph hade stått och bara glott medan Max och Zach stått och bråkat om vem som skulle göra vad. Trey hade inte lyckats hålla sig från att retas med Rose-Mary tills hon hade jagat honom med slag, sparkar och tacklingar runt hela lägerplatsen. Utan att lyckas träffa ett enda. I slutänden hade Trey skärpt sig och de två hade under tystnad – med flertalet leenden och blinkningar kontra hotfulla blickar – satt upp sitt tält. Efter det så gick Trey för att hjälpa Nathan och Sammy eftersom Sophie inte var till mycket hjälp. Henric kom strax tillbaka och fick då hjälpa Joseph att få stop på Max och Zach innan de startade ett slagsmål med varandra. Under tiden satte Trey och Nathan upp deras tält med. Den enda som inte deltagit eller brytt sig i tumultet var lilla Catleya som suttit och lekt med en liten spindel hon hittat.
”Ni är verkligen en intressant grupp måste jag säga.” Var allt deras gruppledare sa innan han skrattade hjärtligt. ”Nu är det dags att laga mat.” Han plockade fram några påsar med frystorkad soppa. ”Jag ska förklara regler och sådant för er medan vi äter.”
- Inne i huset –
”Varför ville du ha Henric som ledare för ’den’ gruppen?” Frågade Heather när hon nu stod inne på Jennys kontor. ”Du borde valt någon med mer disciplin och som är trovärdig. Annars kommer det aldrig bli någon ordning på ungdomarna.” Jenny satt på andra sidan skrivbordet och funderade. Hon lyssnade knappt på vad den jämnåriga kvinnan och sedan flera år tillbaka, trogna arbetskamraten sa. Tillslut så tog hon till orda ändå.
”Det viktigaste nu är att se till att de börjar samarbeta och se att de börjar trivas. Henric kan vinna deras tillit och han kommer kunna hjälpa dem att utveckla sig själva och deras samarbete.” Heather tittade misstroget på henne.
”Men kan vi lita på honom? Han bryr sig ju inte om vår sak. Han har ju själv sagt det.” Hon gillade verkligen inte tanken på att den av Jennys första elever som gett henne så mycket trubbel fick ansvaret att ta hand om de här ungdomarna. Hon skulle aldrig någonsin kunna lita på honom.
”Just nu är han viktig för vad vi vill uppnå. Vem vet, kanske det här får honom att känna sig mer delaktig och han börjar göra som jag säger. Om inte, så tar jag hand om honom själv.” Heather höll tillbaka en rysning när hon såg Jenny spänna sina knutna händer krampaktigt. Av en speciell anledning tvivlade hon på att han någonsin skulle lyda en order korrekt. Och hon undrade om det ens var möjligt att ’ta hand om’ honom som Jenny hade uttryckt sig.
- lägret -
De satt alla och åt medan de lyssnade på Henric när han talade om reglerna för dem. Regler som att de inte fick vandra iväg själv hur som helst och att huset var förbjudet område om man inte blivit ditkallad. Också att cigaretter och alkohol var förbjudet inom området – även för ledarna – och om de bröt regler så gällde städning av dass, gårdsplan och diverse annat.
”I varje grupp kommer också en av medlemmarna utdelas rollen som lagkapten för olika aktiviteter och tävlingar. Det är vi ledare som bestämmer vem som blir utvald. En del av de andra har redan bestämt vem i deras grupper, men jag vill vänta lite till innan jag fattar ett beslut.” Han tittade bestämt på ungdomarna som satt med honom. ”Men nu tycker jag vi ska lära känna varandra!” Utbrast han plötsligt glatt, vilket chockade några av dem. ”Jag kan börja: Mitt namn är Henric Green som ni vet, och jag är tjugofem år. Jag kommer från en småstad österifrån och var känd som en riktig översittare en gång i tiden. Det är jag fortfarande förresten. Hursomhelst så jobbar jag här tills jag bestämt mig hur jag ska göra med mitt liv. Vem vill berätta om sig själv härnäst?” Nästan alla kollade på honom som om han inte var klok. Men Max brydde sig inte ett dugg.
”Yo, jag heter Maximilian Frost och är sjutton år. Ni kan kalla mig Max. Jag kommer från Texas och jag drömmer om att spela basket i NBL. Vet inte riktigt vad jag gör här. Skolan och coachen tyckte av någon anledning det var en bra idé för mig att åka hit. Sa något om att jag spelade ensam och behövde lära mig lagarbete. Vad de nu menar med det?” Rose-Mary tittade skeptiskt på den färgade killen. Spelade han bara korkad eller var han verkligen så dum. Hon förstod inte heller varför de var tvungna att göra detta. Hon ville inte låta andra få veta om henne.
”Åh, min tur nu, min tur!” Sophie nästan hoppade där hon satt så att hennes blonda hår dansade, innan Henric nickade åt henne. ”Jag heter Sophie Declan och jag är arton år gammal. Jag är Zacharias ’storasyster’…” När hon betonade ordet storasyster, så himlade Zach med ögonen. ”Jag… eller vi, kommer från Beverly Hills och vi… eller jag, är här av ett misstag.” Flera lyfte på ögonbrynen när hon sa detta och hennes bror fnös. ”Nu kanske du ska berätta om dig brorsan!” Fortsatte hon och kollade på Zach. Han suckade.
”Jag är Zach och är sjutton år. Jag är här för jag råkade sätta eld på en papperskorg. Resten vet ni.” Var allt han sa. Ingen ställde några frågor för de förstod att han inte tänkte svara. Henric tittade runt på de andra som satt tysta. Han förstod att det skulle ta tid att få dem att lita på honom. Och på varandra! Men han visste också att det var viktigt, både för deras skull och för honom. Troligtvis även för de andra på området med.
”Mitt namn är Trey Lee, jag är nitton år.” Allas uppmärksamhet blev riktad mot asiaten som fortfarande satt och åt. ”Jag kommer från New York och jag ser verkligen fram emot att få vara här.” Han tittade mot Rose-Mary och blinkade, till följd att hon räckte finger mot honom. ”Jag hamnade här för jag klättrade på fel ställe. Undrar faktiskt varför jag inte fick klättra där… det borde ju vara okej så länge ingen kommer till skada.” Han skrattade innan han fortsatte. ”Nu kanske vår vackra Rose vill berätta om sig själv.” Han tittade retsamt mot henne när allas uppmärksamhet vändes dit.
”Sluta kalla mig Rose!” morrade hon och Trey skrattade.
”Vad ska vi kalla dig för då? Mary? Rose-Mary är för långt. Och personligen så föredrar jag Rose” Han blinkade åt henne igen.
”Jag undrar också det. Varför stör det dig så mycket att bli kallad Rose?” frågade Sophie och var helt oberörd av den blick hon fick.
”Rose-Mary, kan du inte bara berätta lite om dig själv? Vi kan ta det här om ditt namn en annan gång och ni andra kan lägga av. Det är meningen vi ska lära känna varandra för att kunna samarbeta, inte för att skapa dålig stämning.” Henric lät bestämd och de andra tystnade. Rose-Mary kände sig tacksam, även ifall hon vägrade erkänna det.
”Ni vet mitt namn, jag är sjutton år och kommer från Chicago. Tydligen så hamnade jag här efter att ha slagit ner någon som jag inte borde ha slagit ner. Jag har ingen dröm om framtiden förutom att få vara ifred.” Hon avslutade bestämt medan hon glodde på Trey som för en gångs skull inte log. Till hennes stora förvåning så såg han väldigt allvarlig ut.
”Okej, det duger bra. Huvudsaken är att vi vet lite av din bakgrund. Vem ska få berätta nu då? Ni är så tysta utav er. Catleya, kan inte du berätta lite grann?” Henric tittade intresserat mot den tystlåtna flickan som satt bredvid honom. Han hade märkt att hon var mycket annorlunda än de andra. Till allas stora förvåning – även Henrics – så lyfte flickan huvudet för att säga något.
”Catleya Road, sexton, Oklahoma…” Sedan tystnade hon. De flesta stirrade av förvirring. Rose-Mary var inte allt för berörd, hon hade redan märkt att Cat visat tecken på att hon hörde vad andra sa. Hon ville bara inte lägga sig i verkade det som. För henne skulle det vara helt okej att dela tält med den tystlåtna flickan. Men med Trey så var det annorlunda, hon ville absolut inte dela tält med honom.
”Jag kan väl berätta om mig nu då…” Nathan satt och såg nästan spöklik ut i det svaga ljuset. Sammy som satt rätt mitt emot honom misslyckades med att hålla tillbaka en rysning. Hon hoppades ingen märkte men till sin besvikelse så kollade Nathan mot henne med en likgiltig blick. Och honom skulle hon dela tält med. ”Jag är arton år och kommer från Las Vegas.” När alla kollade överraskat på honom så suckade han. ”Det är inte ett så fantastiskt ställe som man tror. Och ni behöver inte veta anledningen om varför jag är här heller.” Han såg väldigt dyster ut där han satt, som om han inte brydde sig ifall han dog eller inte.
”Joseph vart är du ifrån då?” Frågade Max kvickt i ett försök att få uppmärksamheten bort från killen som verkade vara raka motsatsen till honom själv.
”Jag är från Washington DC och är sexton år. Jag är här för att jag helt enkelt var på fel plats vid fel tillfälle.” Han plockade av sig glasögonen och putsade dom medan han ryckte på axlarna och fortsatte. ”Jag är så långt ifrån den miljö jag är van vid nu dessutom, så jag lär sticka härifrån så småningom.”
”Om det ens är möjligt…” Viskade Henric med en dyster blick. Han hade inte väntat sig att Cat hörde, men som vanligt så satt hon bara tyst. ”Jaha, sist ut är Samantha!” Sa han och låtsades som om ingenting.
”Ehm, jag heter Samantha och är femton år. Jag har rest runt ganska mycket med mina föräldrar innan jag bosattes hos min morfar i Phoenix, Arizona. Jag har fått tillåtelse att inte behöva säga varför jag är här. Men jag kanske kommer måsta berätta det framöver.” Hon nästan viskade fram orden och de andra fick anstränga sig för att höra vad hon sa.
”Ja, eftersom flera inte berättat varför de är här så gör det absolut ingenting Samantha.” Henric gav henne ett försäkrande leende. ”Nu är det dags för er att göra i ordning inuti tälten så de är färdiga till läggdags. Sedan har ni fritid fram till klockan tio. Mitt förslag är att ni undersöker området lite mer, så länge ni håller er borta från huset och inte strövar iväg bortanför bäcken.”
De hjälptes alla åt att plocka undan och Henric kunde redan se hur de började samarbeta mer och mer. Han såg hur Trey och Nathan kunde arbeta tillsammans på ett snabbt och effektivt sätt, det hade han märkt redan när de satte upp tälten. Även Joseph, Max och Zach kunde hjälpas åt när de väl ansträngde sig. Sophie och Samantha gick det också ganska bra för. De som var något utanför var i så fall Rose-Mary och Catleya. Han iakttog dem där när de satt och plockade ihop ett varsitt trangiakök. De hade lite problem med dem och när han var på väg fram för att hjälpa dem så hann Trey före. Han pekade och beskrev för Cat hur hon skulle göra och hon hade snabbt puzzlat ihop den. Rose-Mary hade vänt ryggen till. Trey vände sig om mot henne och suckade.
”Det skulle gå mycket lättare om du lät mig hjälpa till.” Sa han till henne där hon satt och envist försökte sätta ihop den själv. Hon ignorerade honom och han gick runt henne och sökte ögonkontakt. ”Om du inte vill ha min hjälp så kan du väl i alla fall låta någon annan hjälpa dig… Rose!” Hon blängde på honom. ”-Mary…” fortsatte han och suckade.
”Jag vill inte ha någon hjälp och jag vill inte att ni ska gå omkring och säga mitt namn.” Trey höjde ett ögonbryn åt henne. ”Jag hatar mitt namn och jag vill vara ifred, så ni behöver inte bry er om mig.” Hon tittade ner på trangiaköket och höll febrilt på med att försöka få allt att passa. Trey tittade på hennes desperata försök och började bli mer och mer irriterad. Han var precis på väg att säga något när Cat bröt in.
”Rory…” Båda tittade frågande på henne. ”Vi kan väl kalla dig Rory. Enkelt och inte allt för lätt att koppla till ditt namn.” Hon gick tillbaka till att skölja av besticken. Trey sökte Rose-Marys blick ännu en gång.
”Är det okej om vi kallar dig Rory?” frågade han. Hon satt tyst en stund och funderade. Hon hatade att alla behövde göra en sån stor sak utav det. Men eftersom de ändå behövde kalla henne något så var det ju bättre än de andra alternativen. Hon mötte hans blick. När han inte hade det där retsamma ansiktsuttrycket så var han faktiskt rätt okej både i sitt sätt och utseende. Hon fick slå till sig själv mentalt vid tanken.
”Okej då…” Sa hon uppgivet. Han log och rufsade om henne i håret, vilket fick henne att skicka sin hand i ett halvhjärtat försök att klappa till honom. Men som vanligt så undvek han henne och utan att hon var redo så ryckte han åt sig trangiaköket.
”Titta noga nu, för jag visar dig inte igen.” Sa han bestämt och hon valde att för en gångs skull lyssna på honom. På bara några sekunder så hade han satt ihop det och hon bet sig i läppen för att dölja sin irritation. Fast självklart så skulle han märka det. ”Ja, visst är jag skillad?” Hans bruna ögon blänkte av överlägsenhet och Rory fnös.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mizz_andersson - 8 jun 11 - 21:27 | | Jättebra! Maila gärna nästa del också. =) | Breathe_Me - 8 jun 11 - 20:56- Betyg:  | ÅHHH gud vad bra,
Fortsätt! =D |
|
|
|
