totalt mörker - oneshot |
Totalt mörker.
En del säger att drunkna är det värsta sättet att dö på, för att det dödar dig långsamt. En del säger att det värsta måste vara att brinna upp, eftersom det skulle göra så obeskrivligt ont. Jag har bränt mig på tändstickor många gånger, när jag tänkt att ’jag hinner tända det sista stearinljuset också’ men så har stickan brunnit ner för långt ändå. Jag har också hamnat under vattenytan ofrivilligt då jag var mindre och inte kunde simma. Det går nog inte riktigt att jämföra dom två situationerna med hur det skulle vara att brinna upp eller drunkna. Ändå valde jag det sistnämnda.
Det var mörkt den kvällen, inte bara mörkt som att man måste anstränga ögonen för att kunna urskilja föremål runt omkring sig, utan kolsvart, beckmörkt, totalt mörker. Och det var precis så jag kände också. Totalt mörker.
Trots att det var så mörkt så var det inte kallt, som man gärna förknippar med varandra. Det var nästan kvavt, en tryckande värme som gjorde att huvudet värkte och gjorde det svårt att andas.
Jag klagade dock inte, vad spelade det för roll att det var svårt att andas? Snart skulle jag inte andas överhuvudtaget.
Jag litade på dig. Vet du det? Jag var så fruktansvärt pinsam och dum i huvudet som trodde att det du sa var sant. Jag trodde att det var äkta, jag kände äntligen något som kunde liknas vid lycka.
Det började med en förfrågan på msn, och med ett enkelt klick hade jag dig på min lista. Tillgänglig, nära, verklig. Jag hade bitit mig i läppen tills det börjat värka, jag hade svalt gång på gång tills halsen kändes alldeles torr, jag hade väntat och väntat. Sen hade ett litet ’Tjena (:’ kommit.
Jag hade inte förstått. Hur kunde någon, Du, vilja prata med mig? Jag som var ’den där äckliga bögen i ES2B’.
”Ville du något speciellt?” En nervös väntan medans Du skrev där på andra sidan skärmen någonstans.
”Hah det här låter väl förmodligen fånigt, men jag ser dig ju typ varje dag i skolan men har bara inte vågat hälsa. Tycker du verkar rätt trevlig faktiskt, av det jag har sett.”
Jag hade suttit som en fågelholk i säkert 5 minuter och väntat på ett ’Eller inte HAHA’ eller att någon snubbe från Dolda kameran eller någonting skulle dyka upp och säga att det här skulle bli ett underhållande avsnitt. Men inget utav det hade kommit.
Jag såg fortfarande ingenting i det svarta mörkret, men jag visste att vattnet inte låg långt borta nu. Några meter till så skulle jag vara där. Jag trampade ur mina röda converse utan att egentligen veta varför. Visst, dom var mina absoluta favoritskor och jag hade både autografer ifrån Gerard Way och Andy Six på dom, så det var självklart att dom betydde mycket, men jag skulle ju aldrig kunna använda dom mer igen ändå. Så varför kunde jag inte lika väl låta dom följa med ner till bottnen?
Jag hade inget svar på det.
En msn-konversation blev till två stycken, tre, fyra, tio, tjugo stycken. Det blev till försiktiga ’hej’ i skolan och blickar som fick det att pirra i mig. Som fick mig att våga tro, hoppas, och önska. Det hade inte varit helt ologiskt av mig att tro så efter långa chattar som innehöll bland annat;
”Jag tycker det är modigt utav dig att ha kommit ut, jag har ju liksom inte det..”
”Vadå är du..” Jag hade inte vågat fråga rakt ut, inte ens genom datorn.
”Gay ja, jag tänder på killar åtminstone så jag tror det är ett ganska säkert tecken ;)”
Och han pratade med Mig. Han berättade något för mig som han inte ens berättat för sina närmsta vänner. I början lät det som att han försökte formulera så häftiga och grova meningar som möjligt, men med tiden började han berätta och försöka förklara sånt som han kände och funderade över, han lät ärlig och mer som.. sig själv. Det fick mig att känna någon slags tillhörighet till honom i skolan när vi såg på varandra korta stunder. Jag visste något om honom som inte dom där högljudda ’coola’ killarna han umgicks med gjorde. Det kändes som att vi delade någonting.
Sanden kändes våt och kall emot mina fötter, och det var svårt att tänka sig att den för några timmar sen skulle ha känts varm, mjuk och len istället. Men det var ingen sol som värmde den nu, det var ingen sol som någonsin skulle värma mig heller. Första steget ner i vattnet kändes inte så kallt som jag hade trott. Det kändes behagligare än stranden och jag fortsatte sakta gå tills vattnet nådde mina vader, mina knän och slutligen till mina höfter. Allt var fortfarande så himla mörkt, men det gjorde att alla andra sinnen förutom synen blev så mycket starkare. Jag kände så mycket just nu, den något steniga bottnen under fötterna, det nu småkyliga vattnet som omslöt mig, den svaga vinden som då och då drog tag i mitt mörka hår.
Msn-konversationer och försiktiga ’hej’ i skolan blev till telefonsamtal om kvällarna. Samtal som vi båda såg fram emot under hela dagarna. För jag hörde det på honom, att han också tyckte om att prata och lyssna. Jag hörde att han också drog sig för att säga godnatt och lägga på.
Och så den där försiktiga frågan som jag tyckte var oerhört söt.
”Du.. skulle du vilja.. typ träffas imorgonkväll eller något?”
Jag hade spanat in honom redan första året på gymnasiet, han var en sån där kille som var svår att missa, både till utseendet och sättet. Han syntes och hördes kort sagt. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att han skulle kunna vara blyg på något sätt, att han skulle ha svårt att finna ord och att han skulle fråga så försiktigt. Jag började tro på den där klyschan att han var en sån där tuff kille som var mjuk och känslig inombords. Jag blev så löjligt glad av den där lilla frågan.
”Det är klart, det vill jag jättegärna..”
”Vi kan ses vid stan, vid parken? så kan vi gå hem till mig eller något sen. Om du vill alltså, vi kan.. vi kan göra något annat ifall du vill, jag tänkte bara.. Jag skulle bara vilja träffa dig, utanför skolan du vet. Det blir alltid så krångligt där..”
Jag hade nöjt suckat lågt. Han ville träffa mig. På riktigt. Ensam. Bara han och jag. Inga av hans jobbiga kompisar, inte bara försiktiga diskreta blickar och korta samtal då han för ovanlighetens skull var ensam. Nu skulle vi kunna prata på riktigt, vara med varandra, träffas.
”Det låter hur bra som helst. Vi kan.. gå hem till dig.”
Bara att säga det hade fått mig att rysa till.
Tårar hade börjat rinna längs mina kinder för att fortsätta ner till hakan och slutligen droppa ner och göra vattnet sällskap. Dropp, dropp, dropp.
Jag litade på dig, du visste det. Hur kunde du låta det gå så långt? Hade du inte kunnat.. hade det inte räckt med alla msn-samtal? Hade du behövt låta det gå enda till telefonsamtal? Till att låta mig höra din röst varje kväll? Till att låta mig berätta känsliga och betydelsefulla saker, till att få lyssna på sånt som betydde mycket för dig?
Jag tog några fler steg längs bottnen så att vattnet nådde till midjan på mig. Det var inte det minsta behagligt längre. Jag frös. Mina läppar darrade då och då till och fingrarna kändes redan stela. Jag hade alltid haft lätt för att frysa. För lite underhudsfett har jag fått höra. Men den här gången skulle jag inte gå upp för att svepa en stor varm handduk om mig.
Jag hade bytt om typ hundra gånger innan jag bestämt mig för ett par vanliga smala jeans och en band-tröja. Jag ville ju inte att han skulle tro att jag försökt klä upp mig eller något. Håret hade jag plattat precis som vanligt för att sen tupera det lite grann baktill, också precis som vanligt, med undantaget att jag tagit ungefär tjugo minuter längre på mig och dessutom lyckats bränna det högra örat två gånger. Klockan sex skulle vi ses, vid ingången till parken. Han var så dålig på att ge vägbeskrivningar hade han sagt, därför var det enklare om vi gick hem till honom tillsammans. Och det var inget jag hade något emot.
Jag bet mig hårt i underläppen för att få den att sluta darra, för att få mig själv att sluta hacka tänder. Det värkte i hela mig, men jag övervägde inte en enda gång att vända om och gå upp igen. Jag hade bestämt mig. Jag ville inte det här. Inte alls.
Jag hade kommit fram till ingången av parken en liten stund innan klockan slagit sex. Men han hade inte stått där. Han hade inte stått där och väntat på mig som han sagt att han skulle göra. Istället möttes jag av fyra av hans kompisar. Med alla deras blickar på mig kände jag mig plötsligt väldigt liten. Inte alls glad, nervös och självsäker längre. Jag såg mig snabbt omkring, trodde faktiskt på riktigt att han skulle komma gående och bli lika förvånad han med över att hans kompisar var där. Men han kom inte.
”Nemen titta, en liten estetbög. Vad gör du ute så här sent?” Det där hånfulla sneda leendet som jag hatade så fruktansvärt mycket.
Jag ville vända om och gå därifrån på en gång, ringa till honom och fråga vart han tagit vägen. Han hade säkert någon logisk förklaring. Att något hade kommit ivägen eller så.
”Trodde du att han skulle komma?” flinade nästa kompis.
Det var där någonstans det gick upp för mig. Han.. han var med på det här.
Roade skratt och blickarna mot mig igen.
”Fy fan vad kul, vad trodde du att ni skulle göra? Gå hand i hand genom parken och sen hem till honom för en romantisk filmkväll?”
Han hade aldrig tänkt komma. Dom hade planerat det här. Han hade inte.. han hade inte menat ett ord av det han sa. Allt var.. på skämt. Han visste att jag var här nu, tillsammans med hans kompisar. Det här var vad han ville. Att jag skulle bli förödmjukad. Att jag skulle stå och känna mig som världens mest misslyckade person, världens minsta obetydligaste kille.
”Svara då för fan, trodde du det?” Dom roade tonfallen var borta och ersatta av mer förbannade.
Han ville att jag skulle stå och känna mig som världens äckligaste, fulaste, mest korkade estetjävel.
”Han sa att du skulle svara! Hör du inte eller?!”
Sen hade första knuffen kommit.
Jag släppte läppen då det började svida. Vattnet nådde till halsen och jag frös inte längre riktigt lika mycket om fötterna och benen. Det var mest överkroppen nu. Kanske började jag vänja mig, domna bort eller något. Jag hade kunnat göra det snabbt, men det blev liksom långsamt ändå på något sätt. Huvudsaken var att jag gjorde det. Det var den enda utvägen. Jag såg inget ljus längre.
Bara totalt mörker.
Knuffarna hade blivit hårdare. Gräset hade känts fuktigt och kallt emot mina händer då jag föll och försökte ta emot mig med dom. Den första sparken i sidan hade gjort mest ont, sen hade jag på något sätt lyckats koppla bort den värsta smärtan, jag försökte bara tänka mig bort tills det skulle vara över. Läppen som spräcktes fick mig dock tillbaks till nuet igen och jag stönade lågt till. Det gjorde så ont. Ett hårt grepp om mina axlar och sen den där knytnäven som hade ett blåöga som mål. Jag hörde inte vad dom sa längre då mina hostningar på grund av sparkarna överröstade rösterna. Det var för mörkt att se vad det var för vätska som kom ur min mun, men smaken avgjorde det ganska snabbt. Blod.
Jag hade aldrig gillat blod.
”Så jävla korkad..”, flinade en av dom ner mot mig igen och jag kände mig bara så himla lättad att sparkarna och slagen upphört för en liten stund. ”Han kommer tycka det är så himla kul att se vad vi gjort sen. Du ställer väl upp på en liten fotografering?”
Nästa spark hade orsakat ett brutet revben, och efter det hade mina ögonlock fallit igen. Diagnos: Medvetslös. Krossad. Sviken. Noll självförtroende. Totalt mörker.
Två steg till och sen försvann bottnen under mina fötter. Hela jag befann mig under vattenytan och jag höll ögonen stängda. Jag skulle ändå inte se någonting där under. Det tog ungefär tjugo sekunder innan min kropp instinktivt ville börja ta sig upp till ytan för att få dra ner luft i lungorna igen. Hela min kropp skrek att det här var fel. Men fastän jag kände mig så värdelös på allt så hade jag i alla fall en rätt stark vilja. Jag tvingade mig själv att sluta röra på armarna, att bara blunda och hålla ut. Snart. Jag drog ändå in ett häftigt andetag, vilket bara resulterade i att jag fick in vatten i både näsan och munnen, men jag höll mig kvar där under vattenytan. Håll ut.
Snart blev det enklare. Det kändes som att kroppen började bedövas, som att jag inte var lika närvarande längre, inte lika uppmärksam på vad som hände. Armarna var helt stilla. Benen rörde sig inte. Ögonen var slutna. Huvudet började bli tomt på tankar. Jag väntade bara på att det skulle ta slut.
gillade ni den här så får ni gärna gå in på min blogg strobelights.blogg.se där jag lägger upp det jag skriver, eftersom dikta krånglar så mycket. men dock skriver jag nästan uteslutande m/m ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Likeyoudcare - 23 nov 11 - 21:13 | Den var skitbra! Jag skulle gärna velat läsa om hur den andra killen reagerar när han får reda på att han tagit livet av sig? Ångrar han sig? Dåligt samvete? Eller bryr han sig bara inte?
Men annars, skitbra oneshot! Älskade den, och var också helt fast från första meningen! | LisaHoglund - 7 jun 11 - 18:11- Betyg:  | | Ååååh... helt underbar! Jag var fast från första meningen och hela historien var så hemsk men så vackert och bra skriven. I slutet fick du verkligen till en panikkänsla. Sorglig men hemskt bra! <3 |
|
|
|
