Vem försöker du lura? [29] |
Hallå hallå! Nu är del 29 ute, och jag hoppas att ni ska tycka om den, inom kort kan nog någon del från både Anton och Carl väntas, men ni får ha lite tålamod. Vill bara tillägga att jag tycker det är otroligt kul att ni alla läser och kommenterar, men samtidigt har jag ett liv utanför dikta, och utöver skrivande vill jag också träffa vänenr och ha tid med annat, men jag kan lova er att jag skriver så ofta jag hinner med och klarar av :)
Tack för alla fina kommentarer! :)<3
Jag vaknade av att det knackade på dörren. Ett enträget förjävla knackande på den idiotiska dörren. Med en suck vred jag mig i sängen, som nu stod på sin rätta plats i mitt rum igen, och försökte ignorera det otroligt frustrerande bankandet. Jag kastade en blick på klockan, klockan hade slagit elva på förmiddagen, och det var tisdag, det hade gått drygt en vecka sen den där kvällen i tunneln, och jag hade ännu inte gått till skolan eller träffat någon förutom mamma och mina syskon med vilje. Pappa hade jag inte velat prata med, han stod i alldeles för dålig dager för något sådant, och jag ville just nu inte ha något med honom att göra. I söndags och igår hade jag lyckats ta tio minuter långa promenader två gånger på dagarna, och jag kände mig stolt över vad jag lyckats åstadkomma. Jag hade sovit så mycket den här tiden att jag var uppriktigt förvånad över att jag inte hade slut på sömn och att jag inte var piggare än jag var. Jag var inte lika trött som förut, men jag var inte heller överdrivet pigg. Knackandet fortsatte och jag gav ifrån mig ett brummande, klagande ljud och slängde av mig täcket. Det var säkert någon förvillad och dum försäljare som inte visste bättre än att stå där och knacka tills någon öppnade eller kom hem. Jag var nämligen ensam hemma, vilket jag fått vara då min mamma kommit fram till att jag nog inte var självmordsbenägen ändå (dock hade hon gömt undan alla tabletter som kunde ta död på mig, bara lagt fram två stycken om jag fick ont någonstans, och hon hade låst in spriten ifall att jag skulle få för mig att dricka mig till döds).
Knack knack knack knack knack knack knack knack knack knack…
SLUTA!
Jag masserade mina tinningar, satte på mig ett par mjukisbyxor och en vanlig t-shirt så långsamt jag klarade av eftersom jag hoppades att personen där ute skulle sluta knacka, och en stund pausades allt och blev tyst. Försiktigt satte jag mig på sängkanten och tog upp min mobil. Sammanlagt hade jag nog fått runt femtio missade samtal från Anton, och uppåt fyrtio sms utan att han hade gett upp. Men inget från idag. Carl hade ringt och ringt, skickat sms och ringt lite till utan att få något svar på flera dagar, men så fick jag dåligt samvete och hade smsat honom att jag var okej, men att något hade hänt och jag verkligen var tvungen att vila. Jag hade lovat att kontakta honom när jag mådde bättre. Det kanske var dags att göra det snart…
Mina tankar avbröts av att det började knacka igen, och jag suckade irriterat. Min kropp var helt återställd och det var inget fel på den, så jag klampade ner för trappan, svepte in i hallen och började låsa upp dörren. Jag tryckte ner handtaget, drog dörren mot mig och öppnade munnen för att säga något men så fastnade jag i just den positionen och stirrade på den som stod framför mig.
Anton.
Det första som kom upp i mitt huvud var en lättad suck och impulsen att kasta mina armar runt honom och bara försvinna i hans lukt. Det var nära att just det hände, och jag kan slå vad om att mina ögon glittrade till för första gången på riktigt länge, men så kom jag ihåg vem han faktiskt var, vad han faktiskt hade gjort (eller vad han inte hade gjort). Min hals var torr och jag kunde inte få ur mig ett enda ord, inte ens en viskning var möjligt just nu, och jag körde igen dörren rakt i hans ansikte. Smällen som borde ha uppstått kom aldrig, det lilla klicket som borde höras när dörren låstes automatiskt hördes aldrig, och jag kastade en blick nedåt. Anton hade varit snabb och kört in sin fot mellan dörren och dörrkarmen, och för en sekund tyckte jag synd om honom då det där borde gjort ganska ont, men så insåg jag att det inte var något gentemot smärtan jag upplevt när Anton slutat prata med mig.
”Jenny du måste lyssna på mig” hörde jag hans röst och jag drog efter andan när det började bränna bakom mina ögonlock.
Det fanns inte en endaste chans att jag skulle börja gråta nu, inte ens en liten chans. Nej.
”Jag vet att du hatar mig, och jag vet att jag förtjänar att du gör mer än så”
Du förtjänar att brinna långt om länge i en eld så varm att den smälter din hud och dina… jag avbröt själv mina tankar och kände att jag kanske gått lite långt där, så jag skakade av mig tankarna och drog ett djupt andetag för att förbereda mig på vad som skulle hända härnäst. Trots att jag visste att jag inte borde vilja träffa honom så fanns det en del, den delen som han berört, som ville släppa in honom i huset och låta ta hand om mig, men jag visste att det var fel, jag borde inte förlåta honom för det här.
”Jag lovar att inte försöka ta mig in ditt hus, Jenny, men jag måste prata med dig så kan du låta dörren vara på glänt så att jag kan få prata med dig?” frågade han och jag drog frustrerat en hand genom mitt hår.
Då han förmodligen inte tänkte gå förrän han fick ur sig vad han nu bar på så gick jag med på det och slutade trycka på dörren och satte mig ner på golvet istället. Hans fot försvann och jag hörde hur han satte sig ner han också, han hade alltså mycket att berätta. Jag tänkte inte prata med honom, jag visste att jag skulle säga saker som jag senare skulle ångra, på ett eller annat sätt.
”Jag hatar mig själv mer än du kan tro för allt det här Jenny. Jag kan inte ens börja förstå vilket helvete jag utsatt dig för genom att bara komma hit, och börja i din klass. Jag har velat tro att det var ödet som förde oss samman, jag har velat tro att vi var menade för något mer än vad som inträffat. Förmodligen hade jag mer fel än någonsin” började han och jag lyssnade noga utan att säga något trots att mitt inre skrek olika saker hela tiden, både riktat mot honom och mot mig själv.
”Jag har gjort så mycket fel, och inte bara här och mot dig, utan innan och mot så många andra. Innan jag kom hit och mötte dig var jag en idiot, jag…” orden stakade sig i hans hals och jag undslapp en tanke på att han fortfarande var en idiot, men sade inget utan lät honom finna de rätta orden.
”Jag var en mobbare, utan att tveka. Jag var en skit, jag var en jävla idiot och jag fick ta konsekvenserna för det. Efter allt det där svor jag att ändras, men det var inte förrän jag mötte dig som jag faktiskt gjorde det. Jag mötte dig, en person så instängd och skör, men ändå så stark och härlig, att det nästan gjorde ont att se på dig. Direkt visste jag att något med dig var speciellt, och ju bättre jag lärt känna dig, ju mer du släppte in mig, desto bättre har jag mått och förstått hur livet egentligen är. Jag har lärt mig att det finns mer än makt och att få andra att tro att man mår bra så pass länge att man själv tror det” fortsatte han och jag märkte att jag höll andan, så jag började andas igen för att inte svimma.
På något sätt visste jag att jag skulle få veta mer om Anton än jag trott att jag någonsin skulle höra från någon annan människa.
”Jag tänker inte förneka att jag först trodde att du var ett sätt för mig att sona för vad jag gjort förut, men de tankarna försvann snabbt. Du lärde mig så mycket om saker jag inte var säker på existerade, och jag vet att jag utan att tveka kan säga att du på något sätt lärde mig vad vänskap är. Jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer att få uppleva de känslor jag fått uppleva med dig, med någon annan människa. Jag visste att du inte sa allt till mig, det var väl nästan givet, och jag visste att det skulle krävas mycket för att du skulle kunna lita på mig fullt ut, men när jag såg dig och Carl…” hans röst bröts och jag hörde honom ta några djupa andetag innan han kunde fortsätta, ”så brast något inom mig, det där jag byggt upp med din hjälp raserade och allt jag kunde känna var hur jag brann inombords, och jag visste inte vad jag skulle göra med alla känslor som flammade upp. Samtidigt som jag kände mig sårad av dig, så visste jag att jag var den enda som kunde rå över mina känslor, och jag trodde att det som skulle vara bäst för dig var att jag slutade prata med dig. Nu i efterhand vet jag att det var fel val, det var det sämsta jag kunde gjort, jag borde ha pratat med dig om vad som hänt, men istället valde jag att beskylla allt på dig och honom, det var det enda jag kände till, det enda i min värld som fungerade” sade han.
Jag höll på att rasera inombords, allt jag ville göra var att släppa efter och krama om honom, känna hans lukt och känna honom, men jag vågade inte, jag vågade inte släppa lös det där som värdesatte honom så högt.
”Förra fredagen… ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det finns inga ord för hur mycket jag ångrar mig, för hur gärna jag önskar att jag ställt mig mellan de där killarna och dig, men allt jag kände var avundsjuka gentemot Carl, och svartsjuka gör människor till idioter, till svin helt enkelt, och jag hade svårt att förstå varför du valde Carl framför mig. Jag ville straffa någon, jag ville att någon skulle få betala för att jag mådde dåligt, och trots att jag innerst inne visste jag var den enda att beskylla, den enda som förtjänade att straffas, så fattade jag det inte då. Att jag var påverkad av sprit och känslor är ingen ursäkt för vad som hände, jag mådde så dåligt att jag försvann därifrån direkt efter att jag förstod vad som höll på att hända, men jag var för svag för att göra något åt det. Jag kommer hata mig för det här för evigt, det är något som jag kommer behöva leva med, men det är inget mot vad du måste leva med. Du måste tro mig, Jenny, om jag kunde skulle jag ge mitt liv för att få det ogjort, utan att tveka, men det är nog en klen tröst, för jag vet att inget kan förlåta vad jag gjorde” sa han, och jag hörde hur hans röst blev tjockare och hesare intill slutet.
”Det finns inget som kan försvara det jag gjorde, jag tänker inte försöka få det att framstå som om det finns ursäkter för allt, men jag… jag måste bara få det sagt, Jenny. Jag älskar dig. Jag älskar dig mer än jag förstår och jag vet att det är fel på grund av allt jag gjort, men jag kan inte sluta med det. Du är det bästa som någonsin hänt mig, jag måste vara det värsta som hänt dig, och jag önskar dig verkligen det bästa som finns, och om Carl är vad du anser är bäst så önskar jag dig lycka med honom” sade han hest, och jag förstod hur svårt det måste ha varit att få det sagt.
Det var tyst i flera minuter, jag visste att han var klar, trots att det verkade som om han ville säga så mycket mer, och utan att säga något stängde jag långsamt dörren, reste på mig och gick upp igen. Vad skulle jag annars göra? Jag visste inte ens om jag hade något att förlåta honom för längre, vad han sagt var så verkligt och samtidigt så surrealistiskt att det fick mitt huvud att värka så intensivt att jag trodde att det skulle sprängas. Det här var sjukt. Det var för mycket på en gång.
Klockan började närma sig tio på kvällen när jag väl hade kommit fram till något. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste att det skulle vara jobbigt, men jag var också medveten om att jag var tvungen att göra det utan att Anton visste vad som pågick. Jag hade ringt Carl och berättat att jag skulle till skolan imorgon, men inte för att gå på lektionerna utan för att göra något jag borde gjort för otroligt länge sen.
”Mamma, jag vill gå till skolan och fixa en grej imorgon” sade jag och såg på min mor som vattnade några orkidéer i köket.
Mamma såg upp och lade huvudet på sned, men sedan nickade hon.
”Du ser ut att må bättre. Vill du ha skjuts?” frågade hon och log svagt.
Jag skakade på huvudet med gav henne ett litet leende som tack.
”Det behövs inte, tack” och med det gav jag henne en kram och försvann sedan upp på mitt rum för att göra mig i ordning för morgondagen.
Drop a comment! :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | nudde418 - 12 jun 11 - 23:51- Betyg:  | | Love it! Mejla nästa!!!! | | Ebbaandyou - 7 jun 11 - 01:43 | jag har sträckläst alla delar nu. Oj vad bra.
Alltså om hon inte dumpar Carl nu snart så blir jag typ arg. Fast hon kan ju inte heller ta tillbaka Anton bara sådär heller. Så.. jobbigt liv hon har just nu helt enkelt.
MEJLA OM NÄSTA!! | | lumman - 6 jun 11 - 14:53 | | Jättebra. Mejla nästa :)? | | XTokigITokioX - 5 jun 11 - 23:52 | Åhåhå jag bryter ihop! Du skriver så vansinnigt bra, jag sitter här med tårar i ögonen och en klump i halsen...
Hon måste ta tillbaka Anton, dom måste bli tillsammans .___. Mejla nästa :D | | Sabbe_sabbe - 5 jun 11 - 22:52- Betyg: | | ååh underbart! MEJLA, och jag hoppas nästa del kommer ut snart!! | | Samme15 - 5 jun 11 - 20:17- Betyg: | Nu börjar jag gilla Anton igen :D
Skriv nästa del så fort du bara kan och mejla när den är klar
:P | | Alli_ - 5 jun 11 - 17:36 | | mejla nästa! :) | | thegirlfromabove - 5 jun 11 - 15:57- Betyg: | | Bra, mejla nästa :) |
|
|
|
