Du och jag mot hela världen! Del 2 |
Jag hörde avlägsna röster, långt bort, jag visste inte var jag var eller vem jag var. Plötsligt blev allt ljust, väldigt ljust. Jag hörde rösterna komma närmare. Dom lät oroliga, hysteriska, som om något hade hänt. Plötsligt lyftes jag upp. Det gjorde ont. Men jag förmådde mig inte att skrika. Varför hade jag ont? Jag mumlade något. Och sen blev allt stilla. En smäll. Och sen hörde jag sirenerna. Jag fick ett vagt minne, av när jag var 8 år, jag kände igen dom. Jag hade åkt i en ambulans, för jag hade brutit benet. Då mindes jag var jag var nu. Jag öppnade ögonen, ddet gjorde fruktansvärt ont, det var som om jag hade massa grus och glaskärvor i ögonen. Jag vred på mig. Och skrek, skrek så högt att det överröstade sirenerna. Någon kom fram till mig, tog min hand. Jag höll om handen hårt, hårt.
- Snälla hjälp mig, hjälp mig bort från det här, Viskade jag så tyst så att man knappt hörde det.
- Var lugn, andas, vi är snart framme, Sa rösten. Andas? Andas? Jag ville inte andas, men när jag höll andan så hostade jag blod, massa blod.
- AKUT! AKUT! Skrek en röst. Jag satt inte längre i ambulansen, jag satt i nig säng med hjul, och nu körde dom mig. Jag blev yr, så många människor, allt var suddigt, som i en sån där film där bilar kör 300 km i timmen. Jag blev yr, och hostade igen, ännu mera blod. Plötsligt stannade allt.
- Så, du kommer snart att känna dig sömnig, Sa en röst, en kvinna, hennes röst var sammetslen. Forsätt prata ville jag säga. Men jag kände mig trött, jätte trött...
Jag öppnade ögonen, beredd på att skrika, men det gjorde inte ont. Jag kunde kolla ordentligt. Jag kollade mig omkring, satte mig upp, då skrek jag och föll ihop. En kvinna kom springandes mot mig.
- Åh Kristin, Karistin mitt barn! Du lever, Kvinnan grät. Vem var hon? Det kom en man in, han bad kvinnan gå ut.
- Kristin, Sa han lugnt till mig, kommer du ihåg vad som hände? Frågade han. Vad som hände? Tänkte jag. Vart då? När? Jag svarade inte.
- Kristin, Sa han igen, du och din mamma och pappa satt i bilen, kommer du ihåg det? Jag skakade på huvudet.
- En lastbil kom...Han slutade att prata, för jag kollade på honom men uppspärrade ögon.
- Jag kommer ihåg, Viskade jag. Minnesluckorna började sättas på plats igen. Jag kom i håg ögonblick från olyckan, när lastbilen bara hade vart nån centimeter ifrån våran. Blodet, mitt ben. mitt ben! Jag kollade på mig själv, jag var inlindad i ett stort bandage. Mitt ben hade ett stort gips, jag kunde inte röra det. Och min rygg. Så fort jag vred mig eller gjorde det minsta lilla med min rygg så gjorde det ont, ondare än allt annat jag känt.
- Min rygg, Viskade jag. Mannen nickade.
- Du fick en järnstång från bilen undersida, rakt genom din bröstkorg och revben, och ut genom ryggen, det är ett underverk att du lever, Sa han. Jag började gråta.
- Kommer jag kunna gå igen? Grät jag.
- Vi vet inte Kristin, vi vet ingenting än, Sa han.
- Var, var är mamma och pappa? Frågade jag.
- Din mamma var inne här nyss, Sa mannen som jag antog var en läkare.
- Kvinnan? Kvinnan som var här, var, var det min mamma? Läkaren nickade. Han gick ut och hämtade kvinnan.
- Åh, Kristin! Hur mår du? Sa kvinnan. Jag studerade henne ett långt tag innan jag sa:
- Mamma?
- Åh! Kristin, Sa mamma och tog min hand, jag kramade den hårt.
- Var är pappa?
- Han mår bra, han bröt ett ben och en hand, men inget skadligt, det var värst för dig, åh jag trodde inte du skulle överleva! Sa hon och började gråta igen...
- Vad kommer hända med mig? Sa jag oroligt. Läkaren kom fram till mig.
- Vi vet inte än hur pass farligt det är, men du måste stanna här minst en månad till. Vi måste operera ditt ben, och i värsta fall måste vi ta bort ditt ben, Sa han.
- Va!? Nej, Skrek jag, skriket övergick till en hostning, då jag hostade upp massa blod. Läkaren ropade snabbt på några läkare, och andra sekunden var jag helt bedövad.
Nästa gång jag öppnade ögonen var det natt, mamma låg i en fotölj bredvid mig. Jag undrade vad läkarna hade gjort med mig, när jag blev bedövad alltså. Kanske var det för att jag hostat upp blod. Då märkte jag att jag hade fått en slang vid bröstbenet, men nån genomskinlig vätska i.
- Gud? Om du hör mig, jag vet att jag inte brukar be till dig, men, tack för att jag överlevde! Tack tack! Och snälla gud, snälla låt mig kunna gå igen och få behålla mitt ben, snälla gud....Min viskande röst övergick till ett litet ynkligt gråt....
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ofin - 3 jun 11 - 20:05- Betyg:  | | skitbra skrivet, mejla nästa :D | | LisaHoglund - 3 jun 11 - 15:32 | | Åh, vad bra skrivet... Man kan verkligen se allting framför sig och det är en så hemsk men spännande historia... Du måste fortsätta! :D Maila när nästa kommer! | | SoRandom - 3 jun 11 - 14:59 | Jätte bra skrivet!
Mejla gärn nästa del. | | Junior_ - 3 jun 11 - 09:30 | | Vilken fin berättelse |
|
|
|
