En vårbalsdans |
Elias satt på skoltrappan och gnuggade sina redan rödgråtna ögon. Kinderna var fuktiga av torkade tårar, men han tänkte inte tillåta sig själv att gråta ut helt och hållet. Inte här, inte på vårbalen, inte när vem som helst kunde komma och få syn på honom …
Egentligen hade ingenting hänt. Eller, egentligen hade ingenting hänt, och ändå var han så ledsen att han vägrade gå in igen och möta de andras blickar. Det han vetat sedan barndomen hade slagit honom som ett åsknedslag den här kvällen, och nu satt han där på trappan och visste inte vad han skulle göra åt det hela.
Saken var den, att han var tjock: hans kroppsbyggnad var mycket rundare än alla de andra niorna i skolan, och på det viset hade det varit så länge han kunde minnas. Han hade heller inte brytt sig mycket om den saken förut, men så hade hans vänner den här kvällen övertalat honom att gå fram till en flicka några bord därifrån och fråga om hon ville dansa. De hade förstås valt ut den snyggaste de kunnat få syn på, med långt blont hår och bröst lika stora som midjan var liten.
Det hade räckt med hennes vänners hysteriska fnitter så fort han frågat och hennes eget blixtsnabba, kritiska granskande av hans egen kropp för att han skulle förstå, följt av en skakning på huvudet med ett känslokallt leende. Hans vänner hade skrattat åt det hela eftersom allt egentligen varit ett stort skämt för dem, och flickan ifråga visste han inte ens namnet på. Men ändå … om en flicka inte ens ville ge honom en chans att dansa på grund av hans utseende, hur skulle han då leva sitt liv? Skulle han tvingas leva ensam och bli den läskige gamla mannen på andra sidan gatan som skrämde livet ur småtjejerna, eller skulle han bli alkoholist och dö i förtid?
Allt detta för att han var lite överviktig. Desperat försökte han intala sig själv att det inte behövde bli så, att allt skulle gå bra och livet inte var fullkomligt söndermalet endast för att en tjej inte velat dansa med honom på vårbalen i slutet av grundskolan, men klumpen i magen hade satt sig och ville inte försvinna.
Han suckade, men insåg att tårarna åtminstone slutat rinna. Med ens ville han inte sitta kvar längre, men desto mindre ville han resa sig och riskera att alla inomhus skulle få se honom rödgråten i ansiktet. Han tog ett djupt andetag, och lät hakan vila mot sin handflata. Nog kunde han väl sitta kvar en stund till om han måste – kvällen skulle inte vara över än på några timmar …
”Är du okej?”
Han märkte inte att hans ögon varit stängda förrän han öppnade dem, och det var omöjligt att veta hur länge de varit det. Framför honom stod en flicka han sett under kvällen men ändå inte lagt märke till. Hennes hår var brunt och räckte henne till axlarna, och även om hon inte var tjock var hon helt klart rundare än de andra flickorna. I hennes ögon såg han dock något flickan som nekat honom saknade: känsla. Han såg vänlighet i den här flickans försök till ett uppmuntrande leende, och det var tusen gånger mer än han sett i den andra flickans blick. Han fick fram ett leende som han hoppades åtminstone såg någorlunda muntert ut, men kunde inte låta bli att känna att han inte behövde vara någon annan än den han var inför den här flickan.
”Jag mår bra”, mumlade han och reste sig upp – först när han stod upprätt insåg han att han inte visste vad han skulle göra därefter. Skulle han stå kvar och prata med flickan, eller skulle han gå tillbaka in?
”Dina kinder glänser, men det kanske inte är något”, flickan ryckte blygt på axlarna.
”Vad gör du själv härute?” Hörde Elias sig själv fråga. Trots allt befann sig de flesta inomhus, vare sig de dansade eller inte dansade. Bortsett från flickan och Elias var det knappt några utomhus överhuvudtaget. Han såg hur flickan funderade, som om hon övervägde att ljuga för honom, men strax därefter öppnade hon munnen och sade sanningsenligt:
”Jag orkade inte sitta kvar därinne bland alla fotomodellsnygga människor som verkar tro att de är bättre än alla andra.”
Med ens kände Elias att han hittat sin själsfrände, och trots att han visste att det var töntigt – trots att han visste att han för bara en stund sedan inte brytt sig om flickan överhuvudtaget – räckte han fram handen till henne på samma sätt som han sett att de gjorde i gamla filmer, och frågade henne: ”Vill du dansa?”
Hon granskade honom på samma sätt som flickan inomhus gjort, men med ett leende som inte på långa vägar var lika sarkastisk.
”Gärna”, sade hon lugnt och lade sin hand i hans.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LisaHoglund - 2 jun 11 - 22:27- Betyg:  | | Wow, den var jättebra! Behandlar ett viktigt tema och hade ett jättegulligt slut :) | | ABC_123 - 2 jun 11 - 15:32- Betyg: | | Jätte bra, du är jätte duktig på att skriva :) Man får liksom en inblick, som om man står där och ser på när dom pratar (Elias och tjejen). | | Edwin82Therese98 - 1 jun 11 - 23:18- Betyg: | | Awwie. Korrekt. Man ska fan inte granska någon efter dennes utseende. Det är elakt och fel. :] <3 Asbra story due. Men låter som om det var draget en bit ur en bok. (Inte för att du tagit det från något. Men hade velat ha hela storyn/delar/boken :P) <3 |
|
|
|
