Offerlamm: Prolog |
Hector Baal
- Det är väldigt vackert hår du har där, nykomling… Log Hector, och flickan vid dörren stelnade till där hon stod. Hon var klädd i en djupröd, uppknäppt kappa med vita knappar, och under den ett vitt linne och många lager av olikfärgade kjolar. Under kappans ärmar klingade gyllene armband svagt mot varandra, och hennes fingrar var täckta av ringar. Runt halsen dinglade ett kors. Långsamt höjde hon blicken mot den äldre pojken i trappan – hennes ögon var djupt gröna, som sommarsjöar, och hennes hår var kortklippt, fluffigt och glänsande vitt. -… jag brukade känna en flicka som hade hår som ditt; vitt, skinande – som silver… Han log, bara lite bredare. -… mjukt silver. Det kändes som sammet när det rann mellan fingrarna.
Flickan i dörren blinkade förvirrat mot honom innan hon rätade på ryggen och log nervöst.
- Ursäkta, finns det något jag kan hjälpa dig…?
- Och hennes leende! Ah, jag har aldrig sett något så vackert i hela mitt liv som hennes leende! Det var… så vackert, så vackert, så vackert…! Hon hade hud som porslin och ögon blå som natthimlen… Ögon som sov, nykomling. De sov. Och de var så vackra.
- Du pratar om henne i dåtid… Varför gör du det?
- Minnen… minnen är underliga; är de inte det? Man tror att man förträngt, man tror att man glömt, man tror att man gått vidare med sitt liv och så plötsligt, som från klar himmel, händer något; en doft av parfym som skymtar i vinden och man kysser hennes hals; en känsla av ensamhet och man följer hennes livslinje försiktigt med fingertoppen; ett ljud av musik och man ser henne dansa igenom korridorerna framför sig; en glimt av en främling, en ny bekant, en nykomling… han suckade, log och mötte hennes ögon med en retfull blinkning. -… och man kan känna hennes blod rinna längs fingrarna. Igen. Och igen. Och igen. Fläckarna går aldrig bort, nykomling. Hennes andedräkt slutar aldrig att slå mot ens nacke. Men gud så hennes hår såg vackert ut dränkt i blod!
Leia
Det var mörkt.
Regndroppar slog mot den smutsiga fönsterrutan med snabba, kalla ljud; som piskrapp, och Leia fann sig själv fumlande med sladdarna till sin I:pod – allt för att komma undan det hemska, isande ljudet av ovädret utanför.
Vinden slet i det gamla huset, hon kunde känna det, känna det i sina händer som skakade av rysningar varje gång hon hörde åskans dova muller över natthimlen.
Hon satt för sig själv vid ett litet kaffebord i Lammens Internat Hem med en kopp te i sina händerna och en fet gammal blandras jycke som alla kallade Debbie vid fötterna.
På andra sidan rummet satt en grupp tonåringar i Leia’s egen ålder och spelade kort.
Hon räknade till nio stycken; och med den lite mulliga, mörkögda pojken i köket som hade hjälpt föreståndaren, Ravi, att tvinga på henne koppen med te för bara några minuter sedan så blev dem tio.
Tio.
En av dem hade en enorm, vit hund vid fötterna.
Om den räknades så blev det tolv, tolv med henne.
Det kändes… konstigt.
Alla här kände varandra och hade antagligen gjort det sedan flera år tillbaka; men hon, hon kände ingen. Bland denna stora grupp människor, var hon ensam, en främling, en ny bekant en… nykomling.
Hon kände hur hennes blick ofrivilligt drogs till bordet, till bordet där han satt; killen med det röda, kortklippta håret och de där underliga, grå ögonen som verkade kunna paralysera än, sätta eld på än, sluka än med bara en blick.
Rovdjursögon.
Hans ögon var ett rovdjurs ögon.
Åskan röt plötsligt till i bakgrunden, starkare och högre än de tidigare gångerna, och Leia pep skräckslaget till och drog upp benen mot bröstet.
Tekoppen i hennes hand flög åt sidan och vätskan rann ut i soffan bredvid henne, och Debbie skrek gällt då hon fick en fot rakt i huvudet.
Darrande kröp Leia ihop där hon satt, och hon kände hur alla blickar plötsligt vänts mot henne.
Stolar drogs ut, snabba fotsteg och knuffanden hördes komma mot henne och lilla Debbie lufsade förnärmat iväg.
Snart hade dem nått henne.
- Hej, mår du bra…?
- Hon måste vara rädd för åskan; hon behöver ha något över huvudet, de säger att de hjälper.
- Jag hämtar en filt…
- Hämta en handduk också, det rinner te överallt!
Leia rodnade där hon satt, och hoppade till då hon kände hur en varm hand lades på hennes axel.
Försiktigt tittade hon upp och möttes då av ett par varmt gula, vänliga ögon inramade av en ljust blond lugg.
Bakom hennes kikade också ett ljust brunt, två mörkt bruna och ett grått, på gränsen till svart, ögonpar fram.
- Hej, jag är Gabriel. Vad heter du? Frågade flickan med de gula ögonen, och Leia svalde nervöst.
- Leia… presenterade hon sig. -…förlåt, jag menade inte… menade inte att skrämma alla…
- Det gör inget. Alla här märkte ju liksom hur du stirrade och det var, helt ärligt, ganska obehagligt för oss och om du hade fortsatt hade antagligen någon blivit heeeeeelt KNÄPP och…!
- Gabriel…! Pep den ljusbrunögda, mörkhyade flickan i bakgrunden oroligt och petade den andra löst i sidan. -… det är inte sant…! Hon vände sig mot Leia och log nervöst. -…det är inte sant, jag lovar.
- Vad har hänt? Vad gör alla vid soffan? Hörde hon hur pojken från köket, som tydligen lockats dit av allt oväsen, ropade.
- Inget, Ares! Den nya tjejen är bara lite rädd för åskan…! Ropade den långa, mörkhyade pojken med de svarta dreadlocksen som också stod vid Leia, och log sedan vänligt mot henne innan han började dra undan de andra. -… kom igen nu, ge henne lite space. Lisa kommer snart med filten och handduken och då behöver hon faan lite plats att röra sig på här inne! Kom igen…
Alla runt omkring Leia började skingra på sig, och långsamt drog de sig tillbaka mot spelbordet där en person till, en pojke med ruffsigt, svart hår och mörka ögon satt och blandade korten för sig själv.
Killen med det röda håret och rovdjursögonen hade försvunnit.
Gabriel vägrade dock att röra sig från sin plats vid Leias sida och envisades med att hålla hennes hand i sin, något som Leia i tysthet var otroligt tacksam för.
Snart kom en lång, mörkhyad flicka och gav henne en stor, mjuk filt som hon försiktigt och i koncentrerad tystnad draperade över huvudena på Gabriel och Leia.
Flickan var en nästan exakt kopia av den mörkhyade killen från förut, förutom att hennes ögon var röda som rubiner och hennes hår kortklippt och vitt som snö.
En albino.
Nyfiken lyfte Leia på lite av filten och såg på när flickan torkade upp teet Leia spillt ut tidigare, och hoppade chockat till när hennes klon, pojken med dread locksen, kom in i bilden och satte sig bredvid området flickan torkade på.
Han sträckte sig upp mot flickans ansikte och viskade något i hennes öra som fick henne att rodna, och skrattade sedan, sträckte upp en hand och vände hennes identiska ansikte mot honom, ut ur Leias synfält, och kysste henne.
Inte en broderlig kyss; en romantisk.
Hon såg förundrat på hur ett litet leende och en rodnad spred sig över hans ansikte under kyssen, och hur han draperade sin ena hand i hennes silvervita hår.
- Det är läskigt, eller hur…? Hörde hon Gabriel viska, och med ett förvånat pip och blossande kinder lät Leia filten falla och vände sig mot henne. -… incest. Det är därför de är här, i det här huset. De har varit sådär hela livet, sen dagen de föddes, hopplöst klängande på varandra! När deras föräldrar kom på dem äcklades de, dömde dem till missfoster och betalade för att få in dem hit. Betalade för att slippa se dem igen. Det är sorgligt egentligen… Gabriel suckade, och Leia blinkade förvirrat. -… om de inte hade varit sådana hopplösa egon att de tvunget måste kyssa sina egna spegelbilder hela tiden; skulle de kunnat ha haft normala liv nu, på en normal skola. Eller, i alla fall Mawu – Lisa är ett riktigt litet psyko, egentligen!
I bakgrunden mullrade åskan igen, och Leia kröp ihop lite där hon satt.
Gabriel slog tröstande armarna runt henne, och vilade sitt ansikte mot hennes ben så att det enda Leia såg av henne var hennes långa, blonda hår och den krökta ryggen som långsamt höjde sig med varje andetag hon tog.
Det kändes bättre nu.
Under filten, i mörkret, med Gabriel och ett par varma armar omkring sig.
Det kändes bättre.
- Jag såg vem du tittade på, förresten… viskade Gabriel, och Leia kände hur hjärtat stannade i bröstet. -… Hector. Han är riktigt läskig, den läskigaste på hemmet… viskade hon. -…Vill du veta varför han är här…? Snabbt höjde hon ansiktet mot Leia, och gula ögon mötte gröna då hon långsamt höjde sig från golvet så att de båda flickorna var i ögonhöjd med varandra, utan att bryta kontakten. -… Han mördade sin flickvän. Han mördade henne; och nu är han helt besatt av henne; jag vet det för han pratar om henne hela tiden, och han mördade henne.
”Det är väldigt vackert hår du har där, nykomling…”
Åskan mullrade utanför fönstret, men det var inte den som fick Leia att rysa den här gången.
”Det kändes som sammet när det rann mellan fingrarna”
Blåmärken över hals, armar, ansikte och mage.
Uppskurna handleder; blod över porslinvitt skinn; tårsträck över mjuka kinder.
Blod som sprider sig igenom silvervita, mjuka lockar.
En vecka efter sin ankomst, den tjugotredje september 2007, hittades Leia Jones död; mördad ; på sitt rum på Lammens Internat Hem då hon skulle väckas för frukost.
Hennes mungipor hade blivit uppvridna, med våld verkade det som på skinnresterna och blodet som fläckade hennes kindtänder, i ett sista, tomt, glupande, groteskt leende.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 30 maj 11 - 23:51- Betyg:  | Usch. Jättebra, du är jättebra på att måla med orden. Fast jag vågar knappt läsa.
Det var alldeles för farligt! | | Mizz_andersson - 30 maj 11 - 23:37 | | Vet inte vad jag ska säga.. Mållös.. Wow. | | Eme_96 - 30 maj 11 - 23:14- Betyg: | | ojojoj! kommer det fortsättning? så får du gärna mejla! :) | | godiie - 30 maj 11 - 22:37- Betyg: | | men jisses! detta är för bra för o vara sant. sjukt inlevande och beskrivande |
|
|
|
