Åldersnoja! |
Ni som inte orkar läsa, skippa de långa introt och gå vidare till frågan :P
Livet vi lever går bara framåt än hur vi ser på saker och ting. Vi kan ta saker från dåtiden och uträtta dem till något bättre, eller så kan vi fortsätta vidare med endast minnena inom oss själva.
Under tre års tid känns det som att tiden har stått stilla. Hopp och lycka har kommit och gått under dessa år, men det jag är kvar med är minnen. Dessa minnen har skapat ångest och önskan om att mina handlingar hade skötts på ett annat sätt. Dessa handlingar som jag talar om kan jag inte göra något åt. Dem är begravda av andra som inte velat acceptera dess existens.
Tiden står stilla och jag faller djupare in i min ensamhet. Det är därför jag har börjat skriva novellen, "Tidslös" (ska inte spoila fortsättningen av vad jag redan lagt ut på denna sida).
Det ända jag vet är att jag slösar tid på denna jord med att göra absolut ingenting! Det svenska systemet håller mig fastbunden med kedjor. De tvingar mig att studera för att få ett liv! Att studera tar tid och under denna tid tappar jag greppet om glöden för en bättre framtid = dåliga betyg.
Vad gör ni för att undvika åldersnojan? Hur ser ni framtiden om framtiden inte vill se dig för den du är?
|
| Kommentarer | | jeans - 5 nov 11 - 20:18 | Kan inte säga att jag lider av åldersnoja. Trots allt är jag bara sjutton år.
Till min förlägenhet skulle jag dock gärna stanna på sjutton, inte vill jag bli vuxen, ta ansvar och sådant? Jag vill, liksom många i min ålder, bli vuxen och få frihet. Samtidigt vet jag att bli vuxen inte är en siffra, det är inte något man bara blir över en natt. När jag är 18, om sju månader som jag ska fylla med allt jag kan, så kommer jag vara exakt lika barnslig som jag är nu.
Något jag tror är viktigt när man blir äldre (som sagt, tror, jag har ju ingen erfarenhet av det än) är att man fokuserar på det som är viktigast för en själv, både roliga och tråkiga saker. Jag tror att det är viktigt att fortsätta vara den man är, göra det man vill och på något sätt skapa ett liv av det. Det är kanske inte alls det liv man tänkt sig när man var tio år, med drömmar om storslagna palats, vackra djur och förstående omgivning, men så länge man tror på sig själv är allt möjligt. Låter som en brutalt överanvänd kliché, men skitsamma.
Innerst inne vill jag inte vara sjutton för alltid, jag vill bli äldre, vill se åren passera och se tillbaka på dem med ett leende, men jag fokuserar hellre på resan än på målet. Målet är något jag kommer att få uppleva tids nog, varför slösa tid på att tänka på vad det kommer bli av mig? Jag tänker ha kul, jag tänker jobba arslet av mig och jag tänker njuta av det.
Som sagt; ålder är bara en siffra. Skitsamma om man inte har en utbildning förrän man är femtio år, så länge man levt de femtio åren med bravur och kan se tillbaka på allt med ett brakleende som får käkarna att värka; då kan man vara nöjd. Självklart kommer det vara nedgångar, men det kommer också vara uppgångar. Efter regnet kommer solen och allt såntär.
Om framtiden inte vill se mig för den jag är; sucks to be the future, then. | | lenngren - 30 maj 11 - 23:07 | | -Detta kanske är en dåres dröm, men antingen* händer det nåt, eller så kan jag lika gärna sitta inne på ålderdomshemmet redan nu. | | lenngren - 30 maj 11 - 23:05 | | Härligt å höra att man inte är ensam! Visst, jag är inte 25, men det känns som att jag har mina rötter någon annanstans. Det kanske är så enkelt att jag måste vattna mina rötter, åka tillbaka dit jag hör hemma. Det är inge fel på svensson-livet, eller ja, för mitt liv är det det. Jag är som en deg som aldrig kommer in i ugnen, så jag bara håller mig mjuk och gosig tills vidare. Jag vill att min struktur ska hårdna till sig med äventyr och erfarenheter. Blodigt eller ej, sak samma. Detta kanske är en dåres dröm, men händer det nåt, eller så kan jag lika gärna sitta inne på ålderdomshemmet redan nu. | | citronkakan - 30 maj 11 - 00:54 | Har inte riktigt en åldersnoja än. Jag är väl ganska chill i hur jag ser på saker och ting. Alla åldras, vi ska alla dö. Det är bara till att acceptera.
Min framtid - jag är 19 år, ska ta studenten om 8 dagar. Jag har liiite nojja inför det eftersom det finns en risk att jag inte går ut med fullständigt betyg (därför jag nyligen bad folk om reportage att ge mig hehe). Jag har ingen aning om vad jag vill jobba med egentligen. Jag vill absolut inte studera vidare direkt i alla fall för jag är så jävla skoltrött nu så det inte är sant. Men... allt löser sig. Det gör det. Man kan lätt få ångest för att alla andra dom vet vad dom ska göra efter skolan, de har redan jobb etc. Men man kan inte mäta alla under samma måttstock.
Fan vad rörigt jag skriver, förlåt för det men min hjärna är helt seg nu.
Anyways; jag försöker inte haka upp mig på framtiden eller hur andra vill att min framtid ska se ut. Just nu hoppas jag bara att jag om 1-4 månader får nåt jobb och att jag kan umgås med mina vänner.
Skulle jag bara poff sim sala bim få typ 10 miljarder nu så skulle jag i alla fall öppna olika center för djur o.s.v utan vinst-intresse. Men det har jag inte, men nån dag kanske...
Har ingen aning vad jag pratar om egentligen... sorry. Är dö i hjärnan som sagt.
peace | | lenngren - 29 maj 11 - 16:06 | Farsan är Motorcykelguide i Himalaya och bara av att jag har varit på Mt. Everest Basecamp är en upplevelse Som man aldrig skulle få av att se berget på film! :P
Jag bor i (D)Övik och det finns ingen fin natur här uppe. När jag var mindre bodde jag i Enköping, men med alla herrgårdar runt omkring och mälaren vid sin sida, gjorde så att man konstant kunde hitta på utflykter och leva i ett mer spännande sätt. Människor i Övik är hjärnskadade av just detta och därför är de flesta intressena att sitta hemma eller på ett café. *Suck*.
Det jag försöker att säga är att passionen minskas med kunskapen om att det finns bättre ställen att vara på här på jorden. :)
Jag blir 22 år imorgon. Mitt hopp är att få ett godkännande av pappa min att flytta ner till han och jobba själv som motorcykelguide. Men Detta får jag svar på denna sommar. Det är just därför jag ska försöka att lägga in mig i plugget, "Marknadskoordinator med inriktning mot Turism", denna höst och vår som kommer.
Klart jag söker ny livlina som sagt ^^ men allt för många dagar är inte lik sig... | | Jakktar - 29 maj 11 - 12:42 | | Okej, det här kommer låta enkelt men, hitta en ny livlina, eller ett nytt mål, för huvudsaken är att man alltid har något att sträva mot, stort som liiitet. Lycka till (: | | lenngren - 29 maj 11 - 12:32 | Med tiden läker alla sår, dock påminner mina ärr anledningen till dem.
Jag har redan haft min 2 års period och var lika ivrig till att göra mitt bästa i skolan. Jag hade en vision så stor att den skulle kunna övervälma Mt Everest på en dag! När min ända livslina jag höll mig mot försvann, så försvann inspirationen och hoppet. Jag satt kvar med endast oförstånd och skräck. Jag kan inte längre tänka rakt! Jag kan inte se frammåt utan den huvudpelaren på plats.
Men tack så jätte jätte mycket för ditt svar! Det är bra att kunna se framåt och le för framtiden. :)
Jag skrev detta inlägg för att se om det fanns människor med känslor där ute. | | bluesky - 29 maj 11 - 12:12 | Du måste inte studera. Många har fastnat i tron om att studier är den enda vägen till ett gott liv, men många klarar av det utan en utbildning, och en del klarar det lika bra som de med en utbildning. Det är inte samhället som satt fast dig i ett "måste plugga" galler, utan det är du själv. Skyll inte på samhället för vill du så kan du utan utbildning (så klart måste man ha utbildning för vissa yrkesgrupper, men andra klarar man sig utan).
Än så länge är jag bara 18 år, det är flera år tills jag börjar noja mig över min ålder (minst 7). Jag är ungdom ett bra tag till, och gammal kommer jag inte vara på ännu ett tag. Det finns mycket jag vill göra i livet, och visst är det jobbigt att sätta sig ned och ta tag i det, men gör jag inte det har jag ingen annan att skylla än mig själv. Ansvaret ligger på mig och ingen annan. Vill jag ta mig någonstans så får jag själv se till att jag hamnar där. Eget ansvar. Jag ser fram emot att bli äldre, 18år är en jobbig ålder för jag förväntas vara vuxen, ta vuxet ansvar, men jag är ändå ett barn i mina egna ögon och samhällets ögon. Jag ser framemot att ta hand om mig själv, leva själv och lära mig vuxenlivet.
Då jag har syskon som är 9-17 år äldre än mig ser jag att det där vuxenlivet kanske är lite stort och diffust, men man klarar det. Man behöver bara inse att man har ett eget ansvar för att man lyckas ;) | | Kavasha - 29 maj 11 - 11:49 | Förstår vad du menar där, men det är bara att följa med strömmen lite till. Mitt liv har känts så i ungefär två år, och för någon månad sen så kom jag på vad jag ville bli, vad jag skulle göra med mitt liv.
jag har redan en underbar kille, och han hjälpte mycket till att jag skulle göra något. och sen kom jag på att jag skulle bli lärare, jag älskar att lära ut och så. så nu går allt så bra, jag vill nästan inte ens ha sommarlov för att jag vill tillbaka och lära mig saker, så jag själv kan bli lärare.
Så mitt tips är helt enkelt att komma på vad du vill göra i framtiden och jobba mot det :) |
|
|
|
