Tidslös - del 2 |
Del 2
Toni och de andra satt och försvarade posten som Alphagruppen snart skulle ta över. Lamporna inne i sovrummet behövde inte tändas då solljuset sken in genom den stora öppningen. Opie och Toni var kvar i rummet och de andra höll vakt på olika delar av huset. Den varma solen fick Opie att känna sig obekväm i hans kamouflageklädsel. Grabbarna gav Opie en ledig dag för att kunna kurera sig ifrån chockvågen. De ville inte riskera något denna dag!
Fienden hade inte på flera veckor försökt att ta över deras post och detta kunde vara allvarligare än vad dem visste. Huvudbasen låg några mil från posten som Toni och soldaterna vaktade. Om fienden skulle lyckas ta över denna post så hade fienden fått en chans till ett övertag. Det var inga konstigheter med att huvudbasen ville ta hit hundra man just nu när en attack som denna hade skett.
Fyra timmar senare visslar Rex högljutt så att alla i huset kunde höra det. ”Jag hör en massa bilar! Det kan vara Alpha!”, skrek han från hans position i huset. Alla rusade till Rex för säkerhetens skull. ”ksssh... Foxhound ett fem tre, kom in. Ksssh!”, skrek det till i walkie-talkin som Rex bar på. ”Foxhound ett fem tre här!”, svarade Rex. ”Ksssh... Alpha etthundra närmar sig eran bas. Skjut ej! Ksssh!”, svarade walkie-talkin. Alex gav ut ett lätt suckande och sa, ”Grabbar, vi gjorde det! Vi överlevde!”. ”Vi ja, men glöm aldrig bort Erik, Markus, Ben och Spike!”, svarade Toni i respekt för deras kompanjoner som nu låg i graven.
Den första lastbilen männen såg var hundra meter ifrån dem. Redan då såg killarna i huset hur soldater hoppade ut ur lastbilen och sprang in i jungeln till olika håll. Detta var en höjdpunkt för de fem männen att få se. Man kan tycka att hundra personer är en liten summa, men då man har levt med nio personer som nu var fem personer, så ser man makten i ett litet antal människor.
En general i högre position står vid en jeep och vinkar åt dem att springa till jeepen. De fem männen i huset springer dit, ”Ni har gjort ett utmärkt jobb mannar!”, säger generalen så fort dem närmat sig. Utan att svara så sätter Opie, Toni, Toby, Rex och Alex sig i jeepen. Jeepen var militärfärgad och hade inget tak. Chauffören lägger gasen i botten och säger, ”Jag hörde vad som hade hänt! Vem av er slängde tillbaka granaten?”. Ingen utav dem svarade på chaufförens fråga. ”He!”, sa chauffören efter en tids pinsam tystnad och fortsatte att ha ett leende på läpparna.
Jeepen fördes i jungeln på en halvtaskig väg. Man kunde inte förvänta sig bättre vägar i Kongo. De stora träden runt omkring vägen täckte en stor del av solen på vägen och lianerna hade klättrat ner från grenarna längst uppe från de träd som dem passerade. ”Vi har inte fått något svar från de två posterna efter er. Kan nog hända att rebellerna har tagit över de posterna.”, sa chauffören för att försöka bryta den tysta stämningen. ”Och det säger du nu! När hände detta!?”, svarade Toby med kniven urdragen ur sin knivslida. ”Lugn! Jag fick bara veta detta när vi åkte från huvudbasen!”, svarade chauffören. Toby kollade med en förbannad blick över de andra i bilen och sedan stoppade han tillbaka kniven efter att hans blick vänt sig mot jungeln. ”Antagligen ville dem inte skrämma upp er ifall att det bara var fel på mottagningen. Men då dem fick höra att ni hade blivit beskjutna så blev det mer uppenbart att posterna längre bort hade blivit tagna.”, svarade Chauffören. Det var inte bara Toby som var arg över nyheten som dem nyss fick höra, utan alla de andra också. Opie kollade ut bekymmersamt mot jungeln. ”Kan det vara möjligt? Har rebellerna verkligen vågat tagit det steget?”, svarade han några minuter efter det att chauffören pratat klart. ”Ingen vet egentligen vad som har hänt än så länge. Men om detta nu är sant, så väntar vi oss ett blodigt krig.”, svarade Toni. Alex suckade till med tanke om faran som snart kunde vara bara utanför dörren.
Opie hade inte bytt blicken från jungeln sen diskussionen. Dem hade färdats 10 mil från deras gamla post och hade 100 mil kvar. Just då ser Opie en man med ett vapen inne i jungeln. Mannen var mörkhyad och Opie såg att han log mot honom. ”Stanna bi...”, Opie hann inte säga något mer. En explosion välte bilen och männen i jeepen flög ut ur bilen då bilen låg snett i luften.
Alex och Toni var fortfarande medveten då dem kröp upp från den plats dem landat på. Toni ser Opie bara fem meter ifrån han med en mörkhyad man som riktade en pistol mot Opies huvud. ”Nej!”, skrek Opie till. Alex ser hur en annan mörkhyad man slår till Toni i skallen så att han slocknade. Mannen som nyss slagit till Toni talar ett språk som Alex inte förstod, men det han sa fick den andra mannen att ta bort siktet från Opies kropp. Plötsligt dyker det upp ett tjugotal andra mörkhyade ur skogen. ”Men vart är Rex och Toby?”, undrar Alex tyst. Han vänder sig om och ser chauffören med ett uppbränt ansikte av explosionen som kom ifrån chaufförens sida. Dem hade kört på en landmina och därför hade inte Alex tagit någon större skada. ”Toby...? Rex...?”, mumlar Alex. Han kan knappast prata. Plötsligt faller han ner på marken av en smäll bakom honom.
Toni kvicknar till men han kan inte se någonting. Inte än i alla fall. Huvudet sprängs av huvudvärken som han fått av slaget med pistolen. Kinden kliar och när han tänker klia tillbaka så märker han att han inte kan det. Det tar ett tag för han att förstå situationen. Han hänger ståendes med händerna fastbundna mot taket. Toni tvingar ögonen att kisa och ser tillräckligt för att förstå att han är i en grotta. Han hör män tala i ett språk som han inte kan tolka. ”Toni, pst, Toni...”, Toni känner igen rösten även fast rösten är tyst. Toni stänger ögonen och snurrar huvudet sakta ett varv innan han svarar viskandes, ”Rex, är det du?”. ”Ja. Vi har blivit tagna av rebellerna.”, svarade Rex viskandes. Rex hade förstått detta eftersom han var den ända som kunde bantuspråket. En elak röst riktar sig mot killarna. ”shit! Dem hörde oss.” viskade Rex. Plötsligt hör man Toby hosta. Han var nu vaken också. Mannen med den ilskna rösten fortsatte att tala med en höjd röst. Hans fotsteg ekade i Tonis huvud då han märkte att dem blev högre och högre för varje steg han tog. Toni vet att han är på väg till honom. När ekot i huvudet blir som högst känner Toni en även större smärta i magen. Den rebell som talade i ilsken tonart slog just Toni i magen. Ett smärtsamt stönande utbrast från Tonis mun. Rex talade nu högt i det språk som Toni inte förstod. Toni kämpade med att få tillbaka andan medan mannen gick ifrån honom. Mannen talade igen, men denna gång lät han mer argsint. Rex talade igen på språket som Toni inte förstod. Toby som nu var vid liv höll sig tyst för att undvika problem. Efter att Rex hade talat klart så gick mannen ifrån gruppen men pratade samtidigt.
Opie vaknade nu till. Av förnuft om situationen försökte han med våldsamma manövrar rycka sig ifrån fästet som han satt fast i. ”Det ger inget. Vi är tagna.”, svarade Rex som hängde till höger om Opie. ”Rex! Är du okej? Vad är det som har hänt?”, svarade Opie med en lättnad. ”Dem har tagit Alex till deras tortyrrum. Dem säger att han ska vara deras bevis till att dem menar allvar och att vi också kommer att dö om vi inte lyder deras order.”, svarade Rex sorgset. Toby var den ända utav dem som hängdes med armarna i en sittande position. När han fick höra allvaret böjde han sitt huvud, ”Vilka idioter. Har dem inte förstått att hela huvudbasen kommer att vara ute och leta efter oss när dem ser att vi inte har kommit dit?”, sa han. ”Ett år och vi blir fångade just när jag började känna lukten av frihet.”, sa Toni lidandes som fortfarande hade huvudvärk. ”Jag undrar vad dem egentligen vill oss.”, svarade Opie med den mörka och bestämda rösten. ”Vi ska ta oss här ifrån på något sätt!”.
|
| Kommentarer | | Jakktar - 30 maj 11 - 16:51 | Hm, lite småfel här och där, typ de/dem och "djungel", samt att du upprepade vissa ord ibland. Vissa gånger kunde man ha överseende med, men det var lite för många gånger för att det skulle låta bra.
Men ändå! Du skriver sjukt bra, allt är välskrivet och det är riktigt spännande! Du får liksom något som skulle kunna vara jättesegt att bli spännande så att man vill läsa mer, och en sådan berättarglädje är mäkta viktig! :D |
|
|
|
