Lite Hjälp Tack!!! |
Hej! Har en Svenska inlämning som ska in imorgon
och skulle vara jätteglad om de som har tid
och lust kunde läsa igenom den och var inte rädda
för att vara kritiska utan ju mer kritiska desto bättre!
Tack på förhand!
/ Gelon
Mellan liv och död...
”Drömmen bara fortsätter. Med varje andetag jag försöker ta blir den mer verklig.
Min drömvärld, mitt herravälde. Som jag en gång var kung över, hånskrattar nu åt mig.
Som jag en gång levde ut mina vildaste fantasier i, kväver nu mig.
Viljan, önskan, hoppet… Allt ställer sig nu emot mig.
Är detta verklighet eller en illusion? För jag vet inte längre.
Mörkret välkomnar mig, det vill ha mig till sitt och det svarta skenet lockar.
Så jag ger efter, för jag vill glömma hur underbart det brukade va att drömma…
Jag behöver andas, men varje gång jag försöker kvävs jag… ”
Det är tre minuter kvar av matchen och vi ligger lika, när vår tränare Jörgen vinkar till sig mig.
”Det är upp till dig nu Thea, ta den hela vägen hem nu!!” Viskar han innan han skjuter ut mig på planen.
Jag bara nickar till svar, för jag är helt fokuserad på planen och vad det är jag ska göra.
Ett mål räcker, upprepar jag tyst för mig själv under tiden som jag springer ut på planen och känner den lätta brisen fläkta i mitt hår. De hade inte kunnat vara en bättre dag! Solen skiner och endast några få stackmoln vilar på himlavalvet.
”Kötta Thea!! Kötta!!” Det är Gabrielle som skriker från bänken, när hon ser att jag fått tag på bollen, och utan att tänka så mycket på det börjar jag använda mig av min ”magi” som mina lagkamrater brukar kallar det.
Jag hör jublet från läktaren stiga i decibel, desto närmare målet jag kommer och känner hur adrenalinet börjar pumpa inom mig samtidigt som ett leende sprider sig på mina läppar.
Vad hade jag varit ifall jag inte hade spelat fotboll? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Vem hade Thea, eller ja Theodora Alice Daniella Karlsson som det står på min födelseattest, varit ifall hon inte hade spelat fotboll?
Jag är ju inte precis något modell material, för kort och ja kanske inte tjock, men jag är definitivt inte den smalaste tjejen på skolan, vanligt blont hår…
Jag är nog så nära en Svensson man kan komma. Förutom mina ögon då, som är smaragd gröna, det är nog dem jag gillar mest med hela mig. Tänker jag när jag fintar förbi backarna och sätter bollen mitt i krysset.
Jublet från läktaren höjs ännu en oktav och sen hinner jag inte höra ljudet från visselpipan, som blåser av spelet, innan mina lagkamrater börjar hoppa och skrika hysteriskt.
”You are the best!!” Ropar Sophie när hon kommer utspringande på planen och hoppar upp på mig.
”Du bara flöt fram ju!!” Säger Maja och boxar till mig lätt på axeln.
Jag känner mig urdum när jag står där högröd i ansiktet och med ett fånigt leende på läpparna, för det var ju faktiskt inte bara min förtjänst.
Men vad då, då? Intalar jag mig själv, det var ju ändå mitt mål som avgjorde hela matchen! Så jag skakar snabbt av mig den otillfredsställande känslan och hänger på i mina kompisars segerdans.
Jag hatar när jag gör sådär! Tar till mig all ära alltså, jag förstår allvarligt talat inte hur mina kompisar står ut med mig ibland, fast jag är väldigt glad att de gör det.
”Vem tror du egentligen att du är?” Hör vi en irriterad röst säga när vi kommer in i korridoren mellan omklädningsrummen.
Det är Gabrielle, såklart, som står och hetsar mot en tjej ifrån andra laget.
”Ehh?? Mycket bättre än dig i vart fall.” Svarar Gabrielle spydigt och höjer på ögonbrynen.
”Chilla lite nu va?” Säger jag och går in emellan dem, fortfarande hög efter segerruset.
”Du är inte lite tuff du va? Bara för att du råkade vara den som avgjorde matchen betyder inte det att du är någon sorts superhjälte nu va!”
Jag tittar oförstående på tjejen, i det dunkla ljuset från lysrören, för att sen känna ett hårt tryck mot bröstet var vid jag sedan tappar balansen och faller.
Det sista jag känner innan allt svartnar är en hård stöt som går genom huvudet.
”Hur är det med henne?” Det var Theas mamma som ställde frågan när läkaren kom ut ur Theas sjukhusrum och stängde dörren efter sig.
”Er dotter fick en rejäl hjärnskakning, så det är tyvärr svårt att säga när eller till och med om hon kommer vakna upp igen, om det vill sig riktigt illa.” Säger doktorn och lägger en tröstande hand på Theas mammas axel.
”Du menar att hon ligger i koma?” Får Theas mamma hulkande ur sig innan hon bryter ihop.
”Jag beklagar verkligen, men vi får helt enkelt vänta och hoppas på det bästa.”
”Så det finns fortfarande en chans?” Den här gången är det Theas pappa som tittar förhoppningsfullt på läkaren.
”Ja.” säger läkaren lite frånvarande under tiden som han kikar in mellan persiennerna på Thea.
”Om värdena förbättras inom de närmsta dagarna, finns det en stor chans att hon vaknar igen.” Tillägger läkaren innan han försvinner bort i den stressade sjukhuskorridoren och lämnar Theas föräldrar ensamma.
Jag känner det mjuka gräset kittla under mig och hur solen värmer i mitt ansikte.
”Så här skulle jag kunna ligga hela dan.” Säger jag och väntar på att någon av mina kompisar ska svara, men när ingen gör det slår jag upp ögonen och får mig en smärre chock.
Jag ligger långt upp på en hög gräsbeklädd kulle och runt om mig står det några konstiga, glest växande träd som jag aldrig har sett förut och svajar för vinden.
Jag reser mig snabbt upp. Var i hela friden är jag?
Nedanför kullen ser jag stora lövskogar breda ut sig, med små gröna öar här och var och som borta vid horisonten övergår i en gigantisk bergskedja.
Jag vänder mig om och den här gången får jag mig en ordentlig chock, för nedanför klipporna, på andra sidan kullen ligger det en lagun med underbart, turkost vatten, fullt av färgglada korallrev, och runt om sträcker sig en kritvit sandstrand.
Jag drar efter andan och känner den friska luften fylla mina lungor.
”Vart är jag egentligen?” Uttalar jag högt för mig själv, under tiden som jag långsamt börjar klättra ner till stranden.
Det sista jag kommer ihåg är att jag… Jag stannar abrupt upp i mitt tänkande. Vad var det sista jag kom ihåg?
”Äsch, jag måste väl ha somnat på verandan eller något.” Men jag kan fortfarande känna rädslan komma krypande. Varför kan jag inte komma ihåg vad jag gjorde innan jag somnade?
Jag måste vakna nu! Tänker jag lite panikslaget. Nypa sig själv kommer väl inte hjälpa?
Jag tittar mig om efter idéer.
Det är helt vindstilla i lagunen och genom den smala mynningen kan jag skymta ett glittrande blå hav.
Men om jag dyker ner i vattnet då, och stannar där så länge att jag håller på att drunkna? Man brukar ju vakna om man dör i drömmen.
Jag bryr mig inte om att klä av mig kläderna utan korsar snabbt den varma sanden, för att inte hinna ångra mig, och tar sedan ett steg ut i det perfekt uppvärmda vattnet och låter det smeka mina bara fötter.
Jag vadar långsamt utåt i vattnet, runt mina fötter simmar fiskar i alla regnbågens färger och jag kan inte låta bli att le, det är ju ganska vackert här ändå.
När jag står med vattnen upp till midjan känns det som om någon iakttar mig så jag slår snabbt runt och låter blicken glida över omgivningen, men när jag inte får syn på någon vänder jag mig om och fortsätter längre ut.
Det är ganska långgrunt så inte förrän jag är några få meter från mynningen är det så djupt att jag behöver stå på tå.
”Okej.” Säger jag stilla och drar ett djupt andetag under tiden som jag långsamt sluter ögonen .
Jag förstår egentligen inte varför jag är så nervös, det kommer ju bara ta några minuter och sen är jag hemma i Virginia igen.
”Ett, två, tre…” Sakta låter jag min kropp glida ner och försvinna under vattenytan.
När jag slår upp ögonen är det som om en helt ny värld öppnar sig framför mig, utanför mynningen stupar det tvärt neråt och där nere ligger det ett slott uppbyggt av koraller och jag kan svära på att ifall Atlantis hade funnits hade det sett ut exakt sådär.
Runt om simmar delfiner, sköldpaddor och hundratals andra fiskar tillsammans i harmoni, och utan att tänka på att jag är under vattnet öppnar jag chockat munnen. Snabbt fylls mina lungor av vatten och jag drar panikslaget efter andan igen, för att det gör så ont.
Varför vaknar jag inte!? Tänker jag när allt omkring mig börjar svartna.
Då griper plötsligt något tag i mig bakifrån och drar mig upp mot ytan.
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men några sekunder senare ligger jag på sandstranden och känner hur det bränner i halsen under tiden jag hostar upp vatten.
”Är du alldeles från vettet eller?!” Hör jag en främmande pojkröst fråga, från någonstans vid sidan om mig.
”Försökte du dö och misslyckades, eller?” Frågar han igen, något irriterad.
Vad i hela friden menade han? Det var ju han som stoppade mig, fast jag känner mig ändå lite generad så jag vågar inte titta upp på honom, utan förblir tyst.
”Hade du tänkt svara någon gång snart?” Den här gången låter han riktigt arg och jag blir irriterad. Vad hade jag gjort honom egentligen?
”Nej, jag är inte alldeles från vettet.” Väser jag.
”Jag ville bara vakna upp från den här super idiotiska drömmen…” Jag hinner knappt dra efter andan innan han tyst viskar:
”Det här är ingen dröm.”
Han låter plötsligt ledsen, så jag vänder upp blicken och tittar undrande på honom.
Pojken står och stirrar frånvarande ut mot horisonten. Solen, som nu är på väg ner, glänser i vattnet och kastar små solkatter upp i pojkens solbruna ansikte.
Han ser ut att vara runt min ålder, men är säkert 1 decimeter längre och det rufsiga nötbruna håret ger tillsammans med den något muskulösa kroppen ett intryck av att han har varit här länge.
”Vad menar du?” Viskar jag tillbaks.
Då vrider han på huvudet och jag möts av ett par djup blå ögon.
”Det här är ingen dröm.” Upprepar han lugnt.
|
| Kommentarer | | 134643 - 29 maj 11 - 11:27 | Jag tycker den var superbra! :)
Hittar inget ( fast jag kan missa något så trött som jag är ) fel eller så :) |
|
|
|
