Vi famla och finner, varandra (mini novell) |
Vi står där tätt intill varandra, pratar skrattar. Det är bara vi två, fast vi står i ett rum med tjugo personer.
Alla ser oss, det glöder vem kan missa det?
”kom vi går ut.” Han tar min hand och utan motstånd följer jag efter. Några tittar efter oss. Arga blickar från köksvrån, men vi bryr oss inte.
Vi ställer oss i gluggen av lägenhetens port. Jag snurrar vinglaset i handen och det röda vinet färgar av sig på kanterna när det snurrar.
”Du vet att Nic inte gillar att du är här med mig Patrick.” jag möter hans mörkbruna ögon och han suckar ”Ne jag vet men jag bryr mig inte just nu, jag tar konsekvenserna sen.”
han ger mig en Cigarett och tänder den åt mig och tänder sedan sin egen. Det vita linnet mot det bruna huden ger en så inbjudande känsla, man vill inte mycket mer än att röra vid honom.
Jag blundar och tar ett djupt bloss, nikotinet slår till som en bomb i huvudet på mig.
Jag öppnar ögonen och möter hans mörka bruna igen. Det pirrar, det känns som om jag är 13 och nykär igen, varför just han? Han tar ett par steg närmare mig och sträcker fram hans hand och smeker mig lätt över kinden. Handen lämnar ett varmt märke på min kind.
Han tar mitt vinglas och ställer det på marken bredvid oss. Jag släcker min cigarett och ställer mig tätt intill honom. Lägger pannan mot axeln och snosar in lukten av honom. Händerna kan inte låta bli att röra de nakna armarna som linnet blottar. Han är så mjuk, så varm.
Hans händer sluter sig mjukt om mig och han suckar djupt.
”vad är det?” frågar jag in i axeln på honom
” du är så fin, jag kan inte berätta eller förklara hur fin du är.” Hans omfamning blir hårdare och jag trycks mot hans kropp. Jag blir varm, hela min kropp blir varm och allt jag kan tänka är, jag vill ha honom, han vill jag ha, dig, du, nu.
Jag trycker försiktigt mina läppar mot hans axel. Det är en dödsfarlig lek vi leker.
Han tar ett steg ifrån mig tittar mig allvarsamt men mjukt i ögonen. Han tar försiktigt bort det hår som har ramlat ner i ögonen. Isblå ögon och mörkt chokladbruna möter varandra, konstrasten är så uppenbar att det bildas elektricitet i luften.
Han böjer sig lätt fram och världens mjukaste läppar möter mina. Det är som att kyssa blombladen på en blomma. De bruna ögonen ler mot mig när hans läppar har lämnat mina.
det räcker inte, låt det inte ta slut nu.
”du tar kål på mig” haspar jag ur mig, min röst känns glömd och gömd djupt inom mig så det blir som en viskning. Hans ögon ser allvarligt på mig, men sen ler dom igen och han pressar sina läppar, sin kropp, mot mig. Jag är som lealös, men utan att tappa all min befattning så pressar jag min kropp mot hans, den törstar, törstar hud närhet den törstar ett oss som är nära, nära.
När vi skiljs igen så är det som om vi har sprungit ett maraton lopp båda andas djupt och andfått. Det är som att luften skulle förstöra, den får inte komma emellan oss.
”kom” jag tar hans hand och vi går ut på gatan.
”vart?”
”vi bara går, vi kommer få problem så det räcker hursomhelst” han följer med mig och vi går ner för gatan i den becksvarta natten. Vi följer gatulycktorna som lyser upp vägen för oss.
Vi säger inget, det är han jag och natten. Hans hand håller ett fast tag om min som om jag skulle springa iväg om han inte höll i den ordentligt.
Utan att jag vet det så har mina fötter burit oss över halva Stan, vi har pratat om allt och inget och så står vi där utanför hans port.
”vill du komma upp?” frågar han och tittar mig blygt i ögonen.
Jag nickar tyst och ler som svar. Han ser lite mer modig ut och tar min hand och leder mig upp för trapporna till tredje våningen. Ett mörker möter oss i lägenheten. Men allt som behövs är hans vana ögon som tänder lampan och för mig in till vardagsrummet.
”vänta” han lämnar mig sittandes på soffan och kommer tillbaka med två koppar te.
Nu är det inte ens bruset som leder oss längre, vi är två nyktra kroppar.
Han ler mot mig. Jag kan inte göra mycket än att le tillbaka. Allt i hans ansikte speglar det jag vill ha.
”kom” ber han mig och håller ut armarna. Han har lagt sig ner i soffan och jag kurar ner mig bredvid honom. Vi andas i takt. Han stryker lätt fingertopparna över mina bara armar. Jag sträcker mig sakta ner mot magen där hans linne har öppnat en liten kant med bar hud mellan linnet och byxorna. Jag lägger handen på hans mage och känner värmen som pulserar. Sakta smeker jag hela hans mage.
”vem är det som tar kål på vem nu” mumlar han in i mitt hår. Jag blir lekfull. jag vill att han ska få känna sig som mig, lika verklig som jag känner mig just nu.
Jag retas smeker med ett finger innanför resoreret på hans kalsonger. Smeker lite längre in, känner det som pulserar innanför alla kläder.
klädesplagg efter klädesplagg ramlar ner på golvet, vi ligger omslutna i bara underkläder, tungt andades trots att det vi har gjort inte ens är ansträngande.
Han tittar mig allvarligt i ögonen.
”jag tycker det är tidigt, men jag vet inte hur jag ska visa dig annars att jag vill vara dig nära, jag vill vara närmast.” jag kysser hans läppar, men fortfarande tittar han mig allvarligt i ögonen.
”känner du det här?” jag tar hans hand sätter det mot mitt hjärta som rusar.
”Det är du.” ”känner du det här? Jag tar hans hand och sluter den runt mitt ansikte.
”jag är din, när du vill ha mig, genom att du ligger här bredvid mig nu, så är du mig närmast. Genom vad du får mig att känna, det jag inte känt på år och dar, får dig att vara mig närmast.”
Han kysser mina läppar ömt och jag tar bort de sista klädesplaggen som hindrar oss från att bli vi.
Tunga andetag, tunga kroppar, en rytm, elektriciteten som finns gör att vi blir ett.
Tungt och avslappnat ligger han mot min kropp. Vi som just älskat, vi som just har funnits.
Han kysser varje del av min kropp ömt och smeker den till liv igen.
Han reser sig utan en tråd med kläder på kroppen bär han oss till sovrummet.
Där sluter vi oss runt om varandra och somnar.
Vi är det som inte går.
Det som finns.
Det som kärlek består av.
Två som famlar, finner och vinner.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fiiiaaas - 31 maj 11 - 20:36- Betyg:  | | det är otroligt | | Mizz_andersson - 27 maj 11 - 14:35 | Mycket fin novell. Sättet du skriver på gör det så levande.
Keep that up! =) |
|
|
|
