tack för allt. |
jag är less på att alltid vara så jävla nere.
aldrig kunna le ett ärligt leende.
är så sjukt less på att alltid måsta låtsas vara stark.
när jag egentligen bara vill bryta ihop.
jag är så sjukt less på att alltid hålla humöret uppe,
när jag helst av allt skulle vilja brista i gråt.
jag vill ut ut från den här svarta tunneln utan ljus.
för jag är sjukt less på att känna mig värdelös hela tiden.
jag har tappat mig själv.
jag är någon jag inte vill vara.
jag vill inte måsta tvinga till ett leende hela dagen,
för att ingen ska förstå hur jag mår,
hur jag egentligen mår.
jag har blivit så bra på att låtsas att jag inte längre vet,
när jag ska sluta.
den mur jag har byggt upp för att skydda mig själv från allt,
är sedan länge borta.
och allt som är kvar är ruiner av mitt forna jag.
mitt glada jag.
men jag är påväg upp.
jag har lärt mig orka.
lärt mig se framåt och glömma allt som hänt.
och det har jag bara 2 personer att tacka.
det är dom som har fått mig upp på fötter igen.
dom som alltid funnits där aldrig svikit mig.
dom gör så jag orkar.
dom är världens bästa!
|
|
|
|
