Vem försöker du lura? [28] |
Hejsan!
Här kommer nästa del, och jag hoppas som vanligt att ni ska tycka om den.
Tänkte berätta att jag är på väg att börja avrunda den här berättelsen. Det kommer bli några delar till, men jag tänkte bara så att ni vet. Det jag vill veta när den här berättelsen tar slut, är om ni vill ha någon slags fortsättning. Det är inget ni behöver bestämma er om nu, utan när sista delen är ute, men jag tänkte så ni för vänja er lite vid tanken i alla fall!
Tack så mycket för alla fina kommentarer! :)<3
Vet inte hur länge jag låg ner utan att kunna röra så mycket som en muskel efter att gruppen försvunnit. Vet inte om det bara hade varit Thomas eller om det hade varit Ronny också, eller ännu fler. Mitt huvud var som i ett enda töcken, jag kunde knappt se tunnelns tak och tankarna på inget flöt omkring i trög gyttja. Ingen gick ner i tunneln, det var som om något höll folk därifrån. Kanske var det något som varnade folk från att gå ner hit, någon lukt, eller bara den där känslan av att något var väldigt fel. Det dunkla ljuset från en av lamporna flämtade till lite då och då, det var som om det klamrade sig fast vid den sista lilla energin den hade. Den vägrade bara att sluta lysa, den ville inte bli den som dog först. Av någon underlig anledning fick jag en känsla av att om den där lampan skulle slockna skulle jag slockna med den, och det gjorde så att jag långsamt började röra mina fingrar och tår, sedan försökte jag känna mina ben och armar, häva mig upp i sittande ställning och dra på mig kläderna. Det gjorde absolut ingen skillnad. Trots att marken varit torr var det kyligt nu, det måste vara mitt i natten, och det var som om ett litet lager av kyla omgav mitt skinn. Jag satt där en stund, men så fort den där lampan började blinka frenetiskt tog jag mig upp med hjälp av väggen. Jag flämtade till och var nära på att falla ner på marken igen, för den plötsliga smärtan i mellangärdet tog mig med storm. Jag kved till och andades korta andetag, men efter några minuter lyckades jag förbise smärtan som jag inte bara kände i mellangärdet, utan ryggen, ena axeln och huvudet likaså. Jag fick på mig min jacka och var tvungen att bita mig i läppen för att inte sucka till av ansträngningen. Jag började långsamt och skakigt börja gå framåt, ut ur tunneln och bort från den sakta döende lampan.
Jag stötte inte på en enda person när jag gick hemåt, trots att det måste ha tagit mer än två timmar att ta mig från tunneln till husdörren. Några bilar hade kört förbi i rasande fart, men jag antar att de bara trodde att jag var en nersupen, förvirrad ungdom på väg bort från någon fest. Vem kan klandra dem? Hur skulle någon kunna se vad jag blivit utsatt för i natt? Det var knappast så att det stod skrivet i min panna, inte heller var det något som jag skulle välja att berätta för någon som jag träffade.
”Hej, mitt namn är Jenny, jag går i nian, har en bror och en syster, och så har jag blivit våldtagen av en grupp killar. Trevligt att träffas”
Nej, det skulle aldrig fungera, aldrig att jag skulle klara av att berätta det här för någon. Omöjligt. Precis när jag kom upp för det sista trappsteget kände jag hur min mage vred sig, hur mina inälvor verkade vilja fly och hur mitt huvud snurrade för fort för mitt eget bästa. Jag pressade samman mina läppar, tog mig så tyst och så snabbt jag kunde till badrummet och låste efter mig. Väl där inne kände jag hur min hals började brinna, och jag föll ner över toaletten med huvudet före.
Natten spenderades inne på toaletten. Hela mitt inre vred och vände på sig med jämna mellanrum och jag fick knappt en blund. När jag väl sov gjorde jag det hopkurad på det svala badrumsgolvet med en handduk tryckt mot kroppen och huvudet bara någon decimeter från toaletten. Mamma knackade på någon gång under natten, lyckades låsa upp dörren utifrån och kom in för att se vad det var som hände. När hon såg mig rynkades hennes panna oroligt, men hon var inte riktigt säker på vad hon skulle göra. Efter att hon stått och funderat en liten stund försvann hon ut ur badrummet, och jag kände hur något liknande hat började glöda inom mig, men jag märkte att hon var tillbaka bara efter några minuter. Hon stängde dörren efter sig, satte på kranen och blötte ned något hon hade i handen. Långsamt gled hon ner på golvet bredvid mig, hävde upp mitt huvud i sitt knä och började badda min glödheta panna och satt där utan att säga något. Det var skönt, jag hade inte orkat med att försöka kallprata med henne, eller svara på frågor om var jag varit och vad som hänt. Mamma verkade förstå det, och det var då jag förstod hur tjockt bandet mellan mor och dotter var, och jag visste att det inte fanns en chans att jag skulle kunna hata mamma för något hon gjort, eller inte gjort. Hon var bara lite vilsen, min mamma, men det var jag också. Kanske var det därför hon förstod vad jag behövde. Hon satt där hela morgonen tills mina kväljningar upphört, och när det hade lugnat ner sig lite lyckades hon få mig att sitta stödd mot väggen. När hon försvann var det som om hon lämnade mig ensam och skör, och jag började darra okontrollerat. Jag kände mig som ett skal, utan varken inälvor, tankar eller känslor. Jag ville bara lägga mig ner och dö, aldrig mer vakna igen.
”Det är bäst att vi kollar din temp, du ser inte så pigg ut” hörde jag en silkeslen röst säga, och genast reagerade något ämne i min kropp på min mammas röst.
Jag vred på huvudet mot hennes ansikte och konstaterade att hon faktiskt var riktigt vacker under den stressade ytan. Mahognybrunt hår som var slarvigt uppsatt i en knut, fina kindben som markerade de djupt bruna ögonen och en bestämd, men samtidigt mjuk, käklinje som slutade i en rundad haka.
”Öppna munnen nu, gumman” sade hon och strök mig över kinden.
Jag gjorde som hon bad mig utan att protestera, och så snart den lilla mojängen pep visade det sig att jag hade över 39 graders feber. Mamma rynkade pannan och jag såg oroligt på henne. På bara några timmar hade jag helt anpassat mig efter mammas uttryck och känslor, och så länge hon inte var rädd var inte jag det heller, men när hon blev orolig blev jag det också. Hon såg på mig och kliade sig bekymrat på ena armen.
”Hur känns det? Behöver du spy?” frågade hon.
Jag kände efter ett tag och blev uppriktigt sagt förvånad när jag inte kände för att kasta ut mer ur mig, men så måste det väl finnas ett slut för det också. Långsamt skakade jag på huvudet och mamma nickade lätt.
”Jag kommer snart tillbaka” försäkrade hon mig innan hon placerade termometern på handfatet och sedan försvann ur mitt synfält.
Jag lutade pannan mot det kalla kaklet på väggen och slöt ögonen, jag kände mig så otroligt trött… Röster utanför badrummet fick mig att lyssna för att hålla mig vaken, och jag kunde höra att mamma och Emil pratade lågmält, tystnade och sedan hörde jag skrapande ljud och lite suckar. Jag rynkade frågande pannan och spetsade öronen, vad var det som hände egentligen? Efter några minuters mer skuffande och puffande kom mamma in genom dörren, med pannan lite lätt blänkande av svett, och hon log mot mig.
”Kan du stå upp?” frågade hon, och utan att ens behöva känna efter visste jag att jag inte skulle klara av det.
Min kropp gjorde alldeles för ont för att jag skulle orka röra mig en meter, och hon nickade. Utan att tveka en enda sekund gick hon in framför mig, drog in mig i en omfamning och drog mig långsamt upp på fötter. Jag flämtade till av smärtan i mellangärdet och mamma lossade sitt grepp lite.
”Går det bra?” frågade hon försiktigt, och jag nickade till svar.
Steg för steg tog vi tillsammans, och snart var vi ute ur badrummet. Då såg jag vad hon och Emil hade gjort; de hade flyttat på soffan, ställt ut min säng i vardagsrummet så att jag kunde se tv:n och så hade de flyttat Emils nattduksbord så att jag kunde ställa saker där. Omtanken och gesten från dem fick nästan mina ögon att tåras, och jag sjönk ner i min säng och slöt ögonen direkt. Det var som att befinna sig i himlen med alla dunkuddar och mitt fluffiga täcke kring mig, och efter att mamma envist fått mig att svälja ner en värktablett somnade jag och föll ner i ett utmattat mörker.
Jag vaknade av att jag svettades och behövde gå på toa. Försiktigt öppnade jag mina ögon och såg att det var mörkt i rummet. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade sovit, hur mycket klockan var eller vad det var för dag. För att vara helt ärlig brydde jag mig inte heller. Smärtan i min kropp hade minskat något, men mitt mellangärde värkte fortfarande, och påminde mig ständigt om vad som hade fått mig att hamna här. Långsamt tog jag mig ur sängen, gick de fem metrarna bort till badrummet och fick en otrolig lust att duscha. Dörren klickade till när jag låste den, mina kläder föll ner på golvet och jag smög in i duschen. Vi hade kombinerad dusch och badkar, och med frostade glas så att man inte skulle se in, och jag var tacksam för det. Inte för att jag var rädd att någon skulle se in, utan för att jag inte ville se ut. Med en lätt dunkande kropp, men med ett hjärta som verkade stå still, slog jag på vattnet och lät den först svalka min brinnande hud. Jag stod där ganska länge, lät vattnet rinna ner längs min tunna och smutsiga kropp, och så bröt jag ihop. Långsamt gled jag ner i sittande ställning i badkaret, vattnet slog nu varmt mot min kropp och jag drog armarna runt mina uppdragna ben, som för att hålla ihop mig. Alla bilder kom tillbaka, och det började från den stunden att Anton kommit på mig och Carl i skolan. Allt slog mig hårt, jag öppnade munnen för att kunna andas ordentligt, och jag märkte inte att mina tårar strömmade ner i samma takt som vattnet förrän min näsa var igentäppt och jag inte längre kunde se. Vattnet blev kallare och kallare ju längre jag satt i duschen, och plötsligt hörde jag dörren öppnas.
”Jenny?” frågade min mamma oroligt, och jag försökte svara men fick inte ur mig ett endaste ljud.
Faktumet att jag inte lyckades prata gav mig panik, men jag hade inte orken att ställa mig upp, så när mamma drog upp glasdörren drog jag en lättad suck, men tårarna rann fortfarande okontrollerat.
”Jenny… min lilla tjej…” mumlade hon medan hon stängde av vattnet, drog mig upp på fötter och hjälpte min skakande kropp ut från duschen.
Jag såg hennes förfärade blick när hon såg min blåslagna kropp, men hon förstod att jag inte var i rätt skick för att kunna förklara även om jag ville, så hon svepte en handduk runt min kropp och ledde mig ut till vardagsrummet igen. Jag kunde se att hon hade bäddat om medan jag duschat, och jag var glad över att slippa smutsiga och svettiga lakan nu när jag var ren. Hon placerade mig sittande på sängen och försvann in i mitt rum medan jag stirrade tomt framför mig. Tårarna rann fortfarande ner för mina kinder och droppade ner i handduken där de blev ett minne blott. Mamma kom tillbaka med ett par rena trosor och ett linne, och jag gav henne en tacksam blick innan jag drog på mig trosorna med handduken fortfarande runt mig. Linnet lät jag ligga på nattduksbordet.
”Jag sätter på tv:n, sen går jag ner om du vill ha något. Jag kommer upp om en liten stund och kollar till dig” sade mamma mjukt och gav mig en lätt puss på pannan.
Jag kände mig liten och hjälplös i samma stund som hon försvann, men jag lyckades dra av mig handduken och krypa in under det lätt frasiga täcket. Innan jag bestämde mig för att sova tog jag en värktablett som låg framdukad, och så fick jag se att någon lagt fram min mobil. Jag svalde tabletten, sträckte ut handen och låste upp min mobil. Jag hade tio missade samtal, alla från Carl och Anton, sedan hade jag minst ett dussin sms från de båda. Illamåendet steg och innan det gick för långt stängde jag av min mobil och vände ryggen åt både den och tv:n. I samma stund som jag slöt ögonen somnade jag och skulle inte vakna upp förrän söndag kväll.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | XTokigITokioX - 1 jun 11 - 21:20 | | Vet knappt vad jag ska säga... Är mållös.. :o Lika bra som alltid! Mejla gärna nästa del<3 | Sabbe_sabbe - 27 maj 11 - 16:38- Betyg:  | | ååh fan underbar del! LÄNGTAR TILLS NÄSTA! mejla | | lumman - 26 maj 11 - 22:32 | Väldigt stark del! Jag gillar det mycket. Fortsätt så!
Mejla gärna nästa del :) | | mizzkitty - 26 maj 11 - 19:05- Betyg: | Stackar Jenny :(, tycker synd om henne :(.
Maila gärna när nästa del kommer ut :). | | Samme15 - 26 maj 11 - 17:51- Betyg: | stackars Jenny :(
mejla nästa :D | | thegirlfromabove - 26 maj 11 - 00:42- Betyg: | | bea, mejla nästa :) | | Alli_ - 26 maj 11 - 00:35 | jättebra!
skriv fort och mejla nästa:) |
|
|
|
