Berlin -41 |
”Pappa, kan du hjälpa mig med att bygga mitt flygplan?” frågar pojken sin pappa med planet i ena handen. Pappa läser tidningen och tycks vara djupt försjunken i alla de där krumelurerna.
”Mm… senare, Ulrich, kanske senare.”
Med dold besvikelse ställer pojken tillbaka flygplanet på hyllan och hämtar sina spelkulor. De rullar över träplankorna fastän han inte har knuffat på dem. Mamma går omkring och hela köket doftar sött av bröden som står i ugnen. Lillasyster ligger i vaggan med tummen i munnen.
På nytt ställer han upp kulorna i en rad, lägger sig på mage, men just när han ska skjuta iväg den första kulan trampar mamma på dem och de far åt alla håll.
”Ulrich! Jag har ju sagt att om du ska leka med kulorna får du göra det utomhus. Iväg med dig” säger hon och rufsar om sonen i håret.
På gården är det tyst. Löven på det ensamma trädet vid träbänken har börjat skifta färg. Snart ligger de på marken istället men än är det bara september. Han hör en jamning. Herr Muellers katt sitter på muren som omgärdar gården och sträcker på sig. Hon är fet och gammal, Berta, precis som sin ägare.
Spelkulorna är uppradade och den här gången står ingen mamma i vägen. Han ställer upp ännu ett antal med ungefär en meters avstånd mitt emot de andra. Ylletröjan kliar i nacken men han vågar inte ta av den, köksfönstret är fortfarande öppet. Han sätter sig på knäna, siktar och skjuter iväg en kula.
Berta har hoppat ner från muren och står nu vid dörren ner till källaren och slinker in. Han plockar upp spelkulorna och går över gården mot källaringången. Det är en tung dörr och han vill helst inte gå in där, särskilt inte efter den gången han låste in sig själv. De små fönstergluggarna är dammiga men han kupar händerna mot ansiktet och blickar in. Berta syns inte till men däremot en pojke. Ansiktet är ovårdat och kläderna likaså. På rocken sitter märket han känner igen: den gula stjärnan.
Pojken får plötsligt syn på honom och deras blickar möts. Långsamt backar han undan och försvinner in bland skuggorna bland allt bråte.
”Ulrich! Det är middag!”
Mamma ropar ut genom fönstret och pojken skyndar sig tillbaka. Han vågar inte kasta en sista blick över axeln utan springer in genom porten och uppför alla trappor.
Pappa sitter vid köksbordet men han är upptagen, som vanligt, med någonting annat. Han vänder sig till mamma och säger något om ”de där som man nu ska få bukt på”.
”Pappa” försöker sonen utan att lyckas. Han petar med gaffeln bland potatisarna . Lillasyster börjar gråta och mamma måste trösta.
Han försöker igen: ”Pappa” men pappa ser honom ändå inte. ”Det står en pojke nere i källaren”
Äntligen ser pappa på honom men blicken är allt annat än öm. ”Han har en gul stjärna på sig.”
I samma sekund lägger pappa sin hand på hans axel. Tyngden är som en omfamning av mamma om inte bättre. För första gången på länge ser pappa honom på riktigt och det lyser i hans ögon.
Det dröjer inte länge förrän en bil har stannat utanför deras hem. Männen bär likadana kläder och håller i likadana vapen. Alla grannarna har samlats för att se vad som står på. De öppnar inte dörren med hjälp av handtaget utan sparkar upp den med fötterna. Pappa håller sin son intill sig med sina händer på hans axlar. Tillsammans ser de männen bära ut pojken medan grannarna skriker ”Jude! Jude!” efter honom.
”Jag är så stolt över dig, Ulrich. Du gjorde det enda rätta” ler pappa och tar honom i handen.
|
|
|
|
