Come Together, del 3 (sista delen) |
Dagen därpå vaknade Adam av att han hörde röster nere i vardagsrummet. De tillhörde hans föräldrar, och även om de inte grälade så var deras röster ovanligt högljudda. Han reste sig upp i sängen, gick ut i köket och frågade lugnt vad de pratade om. Han hade gärna velat sova lite längre, men han kunde inte sova när han hörde dem diskutera. Dessutom hade han redan hört vad de pratat om, han ville bara höra dem säga det.
”Homosexualitet”, sade hans mamma lugnt, med en något spänd röst, ”Pride-festivalen blir av i år igen. Det är så äckligt!”
”Jaså?” Adam försökte hålla sig lugn, ”Varför?”
Mamma stirrade på honom som om han var sjuk. ”Varför? Det är själva bilden av alla … dem … på en och samma plats! Och fler som tycker det är rätt! Äcklar det inte dig?”
”Inte särskilt”, Adam tog fram smör och började bre sin smörgås, ”De är ju också människor.”
”Men det går inte!” Sade hans pappa, uppenbarligen lika förvånad som hans mamma över deras sons reaktion, ”Det är som magnetism! Två plus och två minus stöts ifrån varandra, men minus och plus som möts dras till varandra – det är så det ska vara!”
Adam såg förbryllat på sin pappa en stund. ”Nu förstår jag inte vad du pratar om – vi är inte magneter, vi är människor. Det spelar väl ingen roll vad man tycker om, så länge man tycker om någonting alls?”
”ADAM!” Utbrast hans mamma och reste sig upp, ”När började du tänka såhär? När började du försvara dem!?”
Adam låtsades fundera, trots att han inte behövde. Han hade hela tiden vetat var han stod i frågan om homosexualitet; han var ingen homofob, han var inte som sina föräldrar. Det lustiga var att han sade emot sina egna föräldrar, och kände ingenting annat än lycka. Borde man inte känna åtminstone någon slags skam eller skyldighet?
”Två månader sedan”, sade han istället, lugnt. Sedan sade han ingenting mer, men hans mor tänkte inte ge sig så lätt.
”Adam, du vet att det är en hel folkgrupp onaturliga, äckliga människor du stöttar? Du kommer bli en av dem, de kommer dra dig med sig! Du kommer bli klädd i rosa kläder, du kommer tvingas vara ihop med andra killar … de är inte normala! Inte någon av dem!”
Där passerade hon gränsen – hon hade lika gärna kunnat stå och snacka skit om Thom. Det jobbigaste var att det hon sade varit vad Adam tänkt i svagare kretsar bara två månader tidigare, och han avskydde det. Han spände blicken i sin mamma och höjde till och med rösten när han svarade:
”De är precis som vi! Det är inget fel på dem, och de försöker absolut inte dra andra med sig! De klär ingen i rosa kläder, och det är absolut inte generaliserande för alla homosexuella att de ska bete sig som det motsatta könet anses ska göra! De är sig själva!”
Med de orden stormade han ut ur köket och tillbaka in i sitt rum. Några minuter senare kom han ut, nu iklädd ett par byxor och en renare tröja; han började gå nerför trappan, förbi köket och ut i hallen. Därifrån lämnade han huset utan ett ord. Han tänkte inte befinna sig under samma tak som de där människorna under en tid framöver – de var hans egna föräldrar, hur kunde de ha så olika åsikter från vad han själv hade?
Svaret kom snabbare än han hunnit tänka frågan. Thom. Det var mot Thom benen bar honom, också. Vem annars skulle han prata med? Thom, Thom och ingen annan.
När Thom öppnade dörren såg han inte förvånad ut, utan tvärtom fullkomligt neutral. Han ställde sig åt sidan och gjorde en gest åt Adam att komma in, vilket Adam gjorde. ”Är inte dina föräldrar hemma?” Kunde han inte låta bli att fråga.
”Spelar det någon roll?”
De var inte hemma, Adam visste det. Han visste inte hur, men han visste. ”Mina föräldrar är homofober och pride-festivalen blir av i år igen. Jag orkade inte vara hemma.”
”Slå dig ner”, sade Thom muntert, trots att det inte fanns någonting i närheten att slå sig ner på. Han gick ut i köket, och Adam följde efter. Han granskade Thom, som höll på att bre en macka. Han frågade om han ville ha en, men Adam nekade. Han visade inte minsta spår av att vara bakfull. Han betedde sig helt som vanligt, vilket Adam fann märkligt. Hur mycket hade han egentligen druckit igår kväll?
”Du var hur full som helst igår”, kunde han inte låta bli att säga, ”Mår du inte dåligt nu?”
”Jag var inte full, jag sade ju att jag gillar att överdriva”, Thom satte sig på köksbänken och tog en tugga av sin macka. Adam höjde ögonbrynen åt honom.
”Så du minns allt som hände?”
”Jovars. Jag gav mig in i ett slagsmål, du lade dig i, och det slutade med att du drog mig därifrån. Jag sade att du var bög, du sade att jag var full, jag sade att du var tänd på mig …”
”Du minns allt det?” Adam stirrade på honom, ”Men du drack hur mycket som helst!”
”Det var inte första gången”, var allt Thom svarade med. Adam fortsatte fundera.
”Då … varför sade du det?” Adam kunde knappt få ur sig en ordentlig mening utan stammade fram dem, ”Du sade att du … folk i skolan säger det också. Du vet att det går rykten om dig och mig, och du anar inte hur många gånger folk i klassen sagt att du var … i mig … men det är inte sant, eller hur?”
”Jo, jag älskar dig”, sade Thom lika naturligt som om han sagt vilken annan sak som helst. Han hade lika gärna kunnat vara ironisk, men Adam kände Thom. Han sade vad han sade, och han talade sanning.
”Oj”, fick Adam ur sig. Tystnad.
”Jag sade också att du var bög”, sade Thom efter en stund, ”Har du övervägt den möjligheten?”
Adam bara fortsatte stirra på honom. I vad som kändes som minuter, timmar, dagar – kunde han bara stirra på honom, innan det framgick att han borde svara.
”Hur vet du säkert?” Fick han fram med en hes viskning.
”Det är en sådan sak man bara känner på sig. Du kommer fram till det själv, i sinom tid.”
Hur kunde Thom stå där och prata sådär lätt? Som om de lika gärna kunnat prata om vädret. ”Jag är inte bög”, viskade Adam till sist. Han kunde inte förstå att det tagit så lång tid för honom att få det ur sig, för det var ju sant – han var inte bög.
Åtminstone var det vad han varit övertygad om fram tills idag. ”Den där dagen, då jag gav tillbaka din pennvässare, sade du att du inte var intresserad av mig på det sättet.”
”Vad jag sade var att jag inte stöter på varenda kille jag träffar”, nu började Thom äntligen låta smått irriterad.
”Men jag trodde fortfarande på det”, viskade Adam, och hade aldrig tidigare hört sig själv låta så hjälplös. Thom svarade inte ens på det, utan sade istället någonting Adam inte alls förstod.
”Yes, I created a lie. But because you believed it, you found out something true about yourself.”
Adam fnyste. “Du vet att jag inte kan engelska.”
“Don’t run from it, Evey, you’ve been running all your life.”
Adam lät bli att svara, utan försökte istället mörda Thom med blicken. Han misslyckades.
”Excuse me, barmaid! I’m afraid you brought me the wrong offspring! I ordered an extra-large boy with beefy arms, extra guts and glory on the side. This here, this is a talking fish-bone!”
“Sluta”, viskade Adam, “Du gör det bara värre.”
“Look inside yourself. You are more than what you have become.”
Adam kände hur vreden växte inom sig. Han visste inte varför, men vad som tidigare gjort honom förvirrad, förvånad, skamsen och irriterad slogs nu ihop och gick över till vrede. Han kunde inte engelska, vad spelade det för roll? Thom hade ingen rätt att utnyttja det för att kunna säga en massa saker han inte förstod.
”Don’t worry, princess. I used to be afraid of the dark until… No, wait. I’m still afraid of the dark!”
Så fort Thom avslutat den meningen, försvann det sunda förnuftet ifrån Adams medvetande. Hans egentliga vilja tog över, och den viljan innebar att ta några steg framåt och kyssa Thom rakt på munnen.
Och där började något nytt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Eme_96 - 24 maj 11 - 22:30- Betyg:  | | ojojoj, jättebra! mejla nästa! | mizzkitty - 24 maj 11 - 22:02- Betyg:  | Så sjukt bra i mittenpartiet och i slutet. Du måste bara
fortsätta :). |
|
|
|
