Flickan under bron 1:3 |
Hon vaknade av att solen lyste henne rakt in i ögonen. Genast kom huvudvärken tillbaka som om hon fått ett hårt slag mot huvudet. Hon kisade i det starka ljuset medan hon satte sig upp och tittade sig runt. Hon var i sitt egna rum och någon hade glömt att dra ner rullgardinen. Denna någon skulle vara död om hon inte haft denna förbaskade huvudvärk! Hon tvingade sig själv att försöka vakna, men ögonen ville inte öppnas helt. I blindo ställde hon sig upp, trevande gick hon mot ljuset, krockade med kontorsstolen men kände snart rullgardinen och ett efterlängtat mörker lade sig i hennes rum. Trots att hon inte druckit alkohol så kändes huvudet tungt som sten och halsen var torr och munnen klibbig. Hela kroppen värkte. Fan vad hade hon gjort igår?
Med ens minns hon. Lars dök upp framför hennes ögon. Hans klara, vackra ögon som tittade djupt in i hennes.
Nej vill inte tänka på det!
Glöm det!
Hon skakade på huvudet för att försöka få bort skuldkänslan som brände hårt i hennes hjärta. Åh varför gjorde han det så svårt att säga nej! Inte för att hon inte ville, men för att hon fick sån ånger efteråt. Och såna minnen ville aldrig försvinna. Det spelade ingen roll hur lång tid det gick, det spelade ingen roll hur mycket hon försökte glömma. Minnet svek henne aldrig när hon ville glömma.
Hon vandrade tillbaka till den lockande sängen, kröp ner på sidan och drog täcket över sig. Men trots att hon kände sig så trött och sliten och öm, så ville inte hennes kropp slappna av. Hon vred sig av och an, desperat behövande av sömn. Men den ville inte infinna sig. Tillslut, efter timmar av misslyckande försök att sova, så klev hon upp. Kläderna hade hon redan på sig, de från gårdagen.
Hur sent blev det egentligen igår?
Hon öppnade dörren och klev ut till den öppna hallen. Hon såg direkt att föräldrarnas sovrumsdörr var stängd och även brorsans dörr var stängd. Ingen förutom Elin var vaken. Skönt, tänkte hon och funderade på hur de skulle reagera på synen av hennes trötta, slitna yttre.
Hon valde att skippa frukosten, magen klagade av tanken men hon styrde bort smärtan i magen. Då fanns det ingen tid för frukost. Snabbt drog hon på sig skorna. Jacka, mössa och vantar. Hon skulle till bron.
Den låg tre kilometer från hennes hem, så det tog en stund att gå. Luften var klar och sval, solen stekte och trots två plusgrader så blev det nästan för varmt i hennes vår och höst jacka. Inte en enda bil hade kört förbi. Hon njöt av tystnaden. Fågelsången var passiv och det passade henne perfekt. Hon tyckte normalt att fågelsång var det vackraste som fanns, men den dagen var allt vackert störande och allt fult normalt. Utom henne förståss. Hon var ful men inte normal. Inte längre.
Äntligen där! Hon hoppade över räcket och vandrade försiktigt ner mot ån som smög under bron. Där fanns det som en ”strand” fast av småa och mellan stora stenar som de använt som grund när de byggde bron. Den var nybyggd och betongen var fräsch. Hon älskade att sitta där när hon var upprörd och arg och ledsen. För ingen var någonsin där. Ingen var och störde, ingen ville henne något. Hon kunde sitta där hur länge hon ville utan att bli störd. Att bara sitta där och lyssna på bilarna som körde över bron och kasta stenarna i vattnet. Det hade blivit hennes fristad. Plötsligt hörde hon nåt. Det kom under bron. Hon stod still halvvägs till fristaden. Vem denna dåre är som inkräktat hennes område kvittar men denna ska försvinna för Elin Arvidsson är inte på humör för kompromisser! Trots den trotsiga tanken så skakade Elin. Sakta vandrade hon vidare, på sin vakt. Hjärtat pumpade så hårt att hon trodde att det skulle ploppa ur sitt läge. Men vad skulle hända egentligen? Undrade Elin. Hon kikade in.
En sorgsen blick mötte henne. Ett par klarblåa av de vackraste ögon hon någonsin sett. Dessa tillhörde en späd liten flicka som med ljust hår, vita trasiga kläder såg ut som en fallen ängel från himlen. Hon bar endast en klänning och fötterna var bara. Hon hade ärr överallt på hennes ben och hennes armar. Hennes ansikte var det sötaste hon någonsin sett. Men flickans själ var otroligt trasig. Hon utstrålade bara sorg.
Elin vet inte hur länge hon stod still på samma ställe och stirrade på den fallna ängeln. Även när chocken släppt och hon började komma tillbaka till verkligheten så stod hon kvar på samma ställe och tittade. Flickan hade släppt Elins blick för länge sedan, men när hon tittade in i Elins ögon igen så rös hon. Flickans blick var fylld med sorg.
- Nå, hur länge må du stå där, flicka lilla?
Den mjuka rösten överraskade Elin. Hon hade av någon anledning trott att Flickan under bron var stum.
- Du tror jag är stum, inte sant? Sa hon som om hon läste hennes tankar. Elin började backa. Flickan skrämde henne.
- Nej jag läser inte dina tankar, jag läser dina ansiktsuttryck som avslöjar dina tankegångar. Och med tanke på dina svullna, röda ögon och nedstämda hållning så antar jag att du inte mår särskilt bra? Elin vaknade ur sin trans och öppnade munnen för att svara när flickan höjde handen.
- Det var ingen fråga, det var ett påstående, sa hon med fortsatt mjuk röst. Äntligen kunde hon röra på sig. Elin gick med osäkra steg den lilla bit som var kvar innan hon helt var under bron. Hon satte sig ner, mittemot flickan. Öppnade munnen och bara frågade rakt ut:
- Vem är du?
Flickan tittade på Elin med en lugn blick. Självsäker. Elin störde sig på att hon utstrålade både sorg och självsäkerhet på samma gång.
- Den jag är, säger du, sa flickan och tittade ner på hennes egna fötter. Jag är flickan under bron. Jag är den du kallar mig för att vara. Jag är ingen speciell. Bara någon. Elin gapade. Vilken underlig figur. Men ändå så var hon nyfiken på henne. Just för det speciella språket hon använde. Gåtfullt, mystiskt.
- Hur gammal är du då? Kan du inte bara ge mig ett enkelt svar på en fråga?
- Jag är lika gammal som du tror mig vara. Ser ut som en ung kvinna på vift, pratar som en mogen kvinna i sina bästa år. Men jag är varken det ena eller det andra. Bara nåt emellan. Jag föddes den 13 oktober 1993. Samma datum som dig. Min uppgift var att växa upp och sen gå vidare. Sprida mina gener. Dela min erfarenhet. Sanningen är den, att inget blev det något utav. Jag är ung, javisst. Men så mycket äldre än vad du tror. Jag är inte en ängel, inte ett spöke som hemsöker din själ, nej jag är en riktig, en verklig människa precis som du. Bara väldigt, väldigt annorlunda.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | SingingAries - 24 maj 11 - 20:10- Betyg:  | | Jag har läst alla de här delarna och jag måste bara säga att den här sista förtrollade mig. Du skriver jättebra. Mejla när nästa kommer ut. :) | Vingspets - 23 maj 11 - 19:36- Betyg:  | | Väldigt bra skrivet. |
|
|
|
