Det finns visst clowner i helvetet - 7 |
Tess vankade av och an i rummet samtidigt som polisen sökte igenom byggnaden och området runt om. Läkaren, vars namn visade sig vara Philip Hornkvist, lade armen runt hennes och gav henne en kopp kaffe.
- Det löser sig, Tess. Han är, eller var, allvarligt sjuk och kan inte ha kommit så väldigt långt.
- Han skulle inte ha kommit någonstans från första början, Phil!
Ja, de kände varandra sedan tidigare år.
- Hysch, han dyker snart upp, ska du se.
Horthien, som var den mäktigaste och tappraste av Njihtiler kom fram mot mig för att tala med mig. Berätta att han skulle kämpa vid min sida och skydda Landet där Freden råder med sitt liv, sin styrka och kanske även sin död. Han var Njihtilernas konug, om man skulle vara så grym att man utser en konug till kungligheter. Han talade om för mig att hans styrkor i Njihtilernas armé låg under mina händer. De var nu mina marionetter.
Inte långt efter ankomsten av Njihtilerna framsteg fem stora trollkarlar och häxor ur skogens dunkla sken för att visa uppskattning, respekt och styrka till mig, Skogsväktaren. Deras framstående krigare och mästare var en ung kvinna, men man skulle inte låta sig luras av utseende och ålder, som vr den mäktigaste häxan som funnits under denna tid med deras krafter. Hon bugade djupt och tackade för att de fick strida under min ledning och makt.
De övriga Njihtilerna och magikerna reste tillbaka till sina världar för att förbereda deras trupper på ett hårt krig mot de groteska varelserna Mwitterna. En Mwitt var en varelse med oändlig ondska och aviskt att döda och sedan äta upp sina offers hjärtan - eller spara det som en trofé, och såg ut som en förväxt människa som levt i några tusenden för mycket, de luktade som hajblod och dreglade värre än elddrakarna de behärskade.
Vad detta krig berodde på var det värsta, en så ovanlig och hemsk sak att man aldrig trodde att Moder Jord skulle skåda det. Drakarnas Herre hade stigit upp ur sin grav och för att besegra honom krävdes rent blod och miljontals döda soldater.
Efter tre timmar hade de inte återfunnit Jimmy och bestämde sig för att ge upp. Hur en sådan sak hade kunnat hända ägnade de inte en tanke på, och om de gjorde det skrattade de dem rakt i ansiktet. Mentalt.
- Jag kommer dö, Phil. Jag klarar mig inte utan honom. Tess var fortfarande i chocktillstånd och satt fortfarande med kaffet hon hade fått två timmar tidigare av Philip i händerna, som skakade värre än en elektricerad människokropp.
- Du kommer att klara dig fint, han kommer tillbaka snart. Han lade armen runt hennes axlar och smekte henne över håret då hon kurade upp sig i hans mjuka, varma och trygga knä. Philip gav henne en lätt kyss på huvudet och lade en filt över henne så att hon fick lite vila.
Jag såg inte vart jag var någonstans, det var helt mörkt förutom skepnader i långa, vita käper med facklor som alla var på väg mot samma glittrande punkt i mitten. Vad det var för någonting kunde jag inte urskilja men försökte resa mig och gå närmare när en av de vita käperna flög fram mot mig och då såg jag ett vackert - nej, OTROLIGT vackert, till och med - mansansikte med de grönaste ögon jag någonsin skådat på en människa. Han var blek som få och hade svagt rosa läppar som döljde en perfekt tandrad, vit och jämn förrutom två lite spetsigare tänder på överkäken i hörnen. Han tog mig om min axel och pratade väldigt tyst till mig.
- Du är snart framme, Airynd.
Jag förstod förstås inte vad han menade med det och hann inte fråga förrän han försvann lika fort som hn kommit fram innan. Om jag varit förvirrad innan, vad var jag då nu? Det största problemet var nog, att detta inte var en dröm. Jag kände på mig att någonting stort och fullständigt galet skulle hända, men vad kunde jag omöjligt veta. Det var redan vansinne.
Tess vaknade av ett starkt ljus som gled in genom fönstret i väntrummet på sjukhuset och hon lade genast märke till att hon låg med huvudet mot Philips bröst oh handen om hans mage. Men hon ändrade inte ställning, istället började hon röra lite lätt på fingrarnauppför hans mage. Det hade alltid väckt honom.
- Hey, Philip. How are you? Tess ansikte var farligt nära Philips när han, utan att tänka, lyfte handen och smekte henne över kinden.
- Du är fortfarande vacker som en alv, Tess. Vet du det? Du är skönheten och vänligheten själv. Till och med solen och månen är avundsjuka på dig. Han log försiktigt och hon kysste honom på pannan som svar och lade sig sedan till rätta igen.
Tio minuter senare kunde Tess vakna från hypnotiseringen som Philip utstrålade automatiskt.
- Varför går vi inte in på ditt rum, Doktorn? Hon skrattade försiktigt och han tog hennes hand för att leda henne mot hans kontor.
-------------
Kort, helkass och superdålig. Något mer? Jag ska försöka ladda upp en ny del så fort som möjligt. Fortsätt att kommentera!
/ Jokern.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 25 maj 11 - 17:41- Betyg:  | Tess elak, (y´ Damn Tess = Mitt smeknamn = Mig. :O Jag är elak. Ingen nyhet. Men i alla fall, grym del, och förlåt för att jag kommenterar nu :P Har varit på skolresa! Men den här delen kände jag på något sett igen.
"Vad detta krig berodde på var det värsta, en så ovanlig och hemsk sak att man aldrig trodde att Moder Jord skulle skåda det. Drakarnas Herre hade stigit upp ur sin grav och för att besegra honom krävdes rent blod och miljontals döda soldater."
Låter som "Legend of the seeker" lite =PPPPP <3 Men urgrym annars och gillar såna texter! | | fuckhead - 23 maj 11 - 21:32- Betyg: | | Jag längtar till nästa AUA |
|
|
|
