Det finns visst clowner i helvetet - 6 |
Det skulle råda ett brutalt, oändligt krig mellan oss. Det visste jag, det hade träden berättat för mig i tystnadens vaggande känsla. Min bror och far, var befann dem sig? Vad hände dem? Inget kunde jag veta på min vakt i skogens grönaktiga ljus. Jag kurade åter upp mig med min käp tätt omkring min blöta, tunna kropp. Lite sömn behöver man, trots att man är väktare över Skogen och bergens land.
Jag vaknade upp ännu en gång och fortfarande med ljusen stirrande på mig. Jag hade läkt lite mer nu och kunde andas själv och därför hade de tagit ut slangen ur munnen på mig. Jag kude prata, även om det inte lät så mycket eller högt, som vinden när den rispar i vinterns kalla klimat. Jag hade drömt igen, de konstiga drömmarna jag hade börjat få. De hängde ihop som en serie och jag förstod absolut ingenting av dem. Jag kunde tro att de utspelade sig förr i tiden, eller kanske till och med framtiden? Vad vet jag, det får vi se när det blir framtid. Men hur som helst, det var i en skog där det regnade nästan hela tiden och jag kollade på sjön i stort sett hela tiden. Det verkade vara ett viktigt uppdrag att bara sitta där, det kändes så och vad vardet jag hade kallat det i drömmen? Skogsväktare, stadsväktare och kung över allt okontrollerat. Så var det, ja. Jag skakade av mig tankarna och tittade på klockan, de var sena med den hemska lunchen. Det smakade alltid kartong, oavsett vad e serverade.
- Jimmy, hej. Tess log matt mot mig och jag vände mig mot henne.
- Hej... Jag var fortfarande frånvarande på grund av drömmen, eller drömmarna.
- Hur är det? Mår du bättre eller sämre?
- Jag vet inte. Som vanligt, antar jag. Där ljög jag, jag mådde riktigt dåligt och i nästa sekund kände jag hur något kom farande upp från min mage och ut ur munnen. Jag spydde. Blod. Tess bara gapade och fick sedan panik, tryckte på larmknappen och läkare, sköterskor och andra typer kom rusande för att se vad som hade hänt. Där hände det igen, två gånger på fem minuter. Vad hände egentligen? Jag började känna mig yr och där kom det igen. Tårar trängde sig fram och jag fick metallsmak i munnen. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv och jag hade varit med om rätt så mycket knivande, slagsmål och liknande. Läkarna var som frysta, de hade aldrig sett något liknande. Det kom in en läkare och bytte av med den andra och han var direkt, han handlade utan att tveka.
- Stå inte och gapa, hämta bloddropp, en hink och en kamera, vi måste kolla magen på honom.
De andra läkarna och sköterskorna lyssnade till hans ord och rusade iväg. De kom tillbaka en stund senare och då hade jag redan hunnit spy tre gånger till och svimmat. Jag var blek som få, vilket inte var så konstigt med tanke på blodbristen jag hade.
Ekens löv gav i från sig deras mjuka musik i vindens smekande, fåglarna kvittrade tunt och avlägset. Där kom någonting, någonting som inte skulle vara i Skogens och bergens land. En stor eldboll kom farande mot oss, jag fick springa undan för att inte få den på mig ändå flög jag bakåt och fick huvudet slaget mot en sten. Jag svimmade av medan de försökte ta över Landet där Freden råder.
Jag fick vakna upp minuter efter att jag råkade ut för olyckan och såg hur eken brann, hur sjön glänste i ljuset från lågorna och hur himlen mörknade av röken från elden. Jag fick upp min kropp och sprang iväg mot tornet där jag skulle kalla på hjälp från Njihtelerna. De skulle komma med de stora griparna för att försvara Skogens och bergens land.
Tess kollade oroligt på mig och grät en aning, ingen visste vad som kunde vara fel med mig. Jag kom ihåg drömmen när jag vaknade, men det kändes annorlunda än vad drömmar brukar kännas. Dessa drömmar om vad som verkade vara en snurrig fantasi var äkta, det kändes som om det verkligen hände. Jag var alldeles för matt för att bry mig, jag höll på att försvinna helt.
Tess reste sig upp och gick ut ur rummet för att hämta en kopp kaffe. Hon hade nog inte sovit på några dagar i orons vimmel. Efter att hon hade köpt sig kaffet mötte hon min läkare och frågade vad som skulle hända.
- Han verkar inte ha något synligt sår elelr liknande i magområdet och därför är det svårt att veta vad som händer, ska hända eller kommer att hända. Han är en gåta, helt enkelt. Läkaren fortsatte med att gå och prata med en kollega och läsa en journal.
- Jag förstår, viskade Tess för sig själv när hon uppgivet gav sig tillbaka mot mitt sjukhusrum med nummret 137.
När hon kom tillbaka hade jag vaknat lite och hunnit masa mig mot toaletten för att än en gång få upp rester från min mage. Det var inget blod längre, bara sörja. Det vita skummet började även komma tillbaka, det som jag hade haft när allt hade hänt från första början. Kvällen då min döda far ringde.
Sedan dess hade ingenting varit normalt, mitt tillstånd var som en gåta för läkarna, mina mystiska drömmar och mitt sår i handen. Jag gick tillbaka till sängen efter en timme på toaletten och somnade igen.
-Jimmy, är du vaken?
Där var lamporna igen, man tycker ju att man borde ha vänjt sig vid dem vid denna stund men icke.
- Ja... Ja, hej Tess.
- Läkaren vill fråga dig några saker, är det okay för dig?
- Jag har egentligen inget val, så det är väl självklart. JAg kände att det var överkurs att säga en sådan lång mening och ångrade mig genast då jag kände smärtan i hela kroppen.
- Kommer du ihåg någonting från kvällen då du råkade ut för olyckan?
- Nej, ingenting. Smärta, igen.
- Okay, vad är det sista du kommer ihåg?
- Nej, ingenting.
Läkaren sneglade på Tess och kollade sedan tillbaka på mig.
- Hur mår din syster?
Tess kollade frågande på läkaren när han frågade en sådan sak, de kände ju till att jag inte hade någon syster, bara två bröder. Men när hon hörde svaret förstod hon.
- Nej, ingenting.
Läkaren skrev ned en sak och ringde ett samtal. Det svartnade för ögonen på mig och jag krampade. Tess fick panik, sprang ut ur rummet för att skrika efter någon som skulle hjäpa mig. Men när de var tillbaka var sängen tom. Jag var borta.
Njihtilerna med sina gripar anlände inte långt efter det jag hade larmat dem. De var verkligen så vackra som jag mindes dem. Det ryktades att de var de vackraste varelser som någonsin hade gått på denna Jord. De hade långt, mjukt hår och bleck hy som var lika len och slät som ett barns. De åldrades aldrig, utan kom till en viss ålder där de sedan stannade för resten av deras liv. De hade ögonfärger som var så klara och ovanliga att ingen människa hade kunant drömma om det ens, de var långa och smala men ovanligt starka och smarta. De hade svag rosa färg på sina läppar och en underbar vänlighet i deras röst. Inte konstigt att så många ville vara en Njihtil.
---------
Tack för att ni läser och kommenterar! Jag ska försöka att ladda upp lite oftare än vad jag har gjort. Glöm inte att kommentera, det är bra med kritik!
/ Jokern.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fuckhead - 23 maj 11 - 21:14- Betyg:  | | Håller med Edwin82Therese98 ^^ <3 | | Edwin82Therese98 - 23 maj 11 - 01:42- Betyg: | | ÅÅÅH, älskar fantasy, så det kursiva du skriver är riktigt BRA! Du kan bli något stort, eller det är du redan, längtar efter en fortsättning, men själv gillar jag bara att drömma mig iväg i sådana platser och inte få höra ett ord, bara skapa mig en uppfattning och värld genom orden. Hade någon pratat i de kursiva texterna hade det förstört hela alltet, jag älskar helt enkelt det du skriver och LÄNGTAR efter en fortsättning :) <3 |
|
|
|
