Aldrig ska jag glömma (Del 5) |
Här kommer del 5.
Hon väcktes av att mobilen ringde. "Martin" stod det på displayen. Hon orkade inte bry sej, hon hade det bättre nu.
Hon vände sej om och somnade igen.
Några timmar senare väcktes hon åter igen, men denna gången av röster från nedervåningen och inte hennes jävla mobil. Hon gissade på att det var Carolina och resten av bandet som kommit. Hon satte sej upp i sängen och sträckte på sej men när hon hörde steg i trappan så la hon sej ner igen.
Det knackade på dörren och någon sekund senare så öppnades den och Johannes stod i dörröppningen.
- Hej! sa han.
- Hej!
- Micke bad mej kolla om du var vaken.
- Jag vaknade för en stund sen men ville inte gå ner och störa när ni pratade.
- Men du stör inte.
- Gör jag säkert. Det känns bara som jag är i vägen för er.
- Men Sofie då. Du är inte i vägen för oss. Vi tycker det är jättekul att ha dej här. Du är jättetrevlig och rolig. Och verkligen snäll.
- Tack. Ni är jätte fina och trevliga ni med.
- Visste du om att Micke gillar dej?
- Ja det vet jag. Han har berättat. Men hur vet du det?
- Vi pratade om det innan.
- Okej, men säg inte det till dem andra bara.
- Nejdå jag lovar. Men jag ska nog gå nu så dem inte undrar var jag tar vägen, men du kan ju komma ner när du vill. sa han och började gå ner.
- JOHANNES?! skrek Carolina från nedervåningen.
- Jag kommer! skrek han tillbaka.
Han gick in och satte sej hos dem i köket.
- Vad gjorde ni där uppe egentligen? frågade Andreas.
Micke såg besviken ut.
- Ingenting. Jag pratade med henne bara. Du tror väl fan inte att jag skulle röra henne när jag har tjej. Och jag vet redan att Sofie gillar en.
- Och vem är det då? frågade Andreas sen.
- Det säger jag inte.
Några timmar senare så gick Johannes och resten av bandet hem. Micke satt kvar ensam i köket för Sofie hade inte kommit ner än. Han började bli riktigt orolig så han gick upp till henne. Han knackade på dörren.
- Kom in. hörde han henne säga.
Han öppnade dörren och gick in. Han satte sej på sängkanten hos henne.
- Hur är det med dej? Du verkar helt frånvarande. frågade han
- Jag är bara trött.
- Försök att äta lite så blir du piggare. Ska jag hämta något åt dej?
- Ja tack.
Han gick ner och hämtade lite mat till henne och kom upp med det.
- Här! Ät nu lite. sa han.
- Tack! sa hon och började äta.
När hon hade ätit klart så satt dem och pratade en stund.
- Vad snackade du och Johannes om innan? frågade han.
- Nej asså inte så mycket egentligen.
- Du gillar inte honom va?
- Som kompis men inte mer, han har ju tjej.
- Vem gillar du då?
- Dej såklart och det vet du om.
Han log och pussade henne på kinden.
- Jag älskar dej Mikael Rosenqvist.
- Jag älskar dej med Sofie Davidsson.
4 månader senare.
Sofie och Micke hade varit tillsammans ett tag nu. Dem andra hade fått veta 2 veckor efter de blev ihop för dem ville inte berätta direkt. Och dem var väldigt glada för deras skull.
Sofie bodde i stort sätt hemma hos Micke nu och följde med på deras turnéer. Hon tyckte det var jätteroligt trots att dem kunde vara lite väl tramsiga ibland.
Just nu var dem på väg mot dagens spelning i Halmstad. Andreas körde bussen och dem andra kollade på film, som vanligt. Sofie tyckte egentligen inte om att åka buss men hon fick ju vänja sej eftersom dem turnerar mycket. Men hon tyckte bara det var kul att hennes kille fick göra det han älskar.
Hon somnade, sov en stund. Efter en dryg timme vaknade hon med ett ryck. Tårarna rann nerför kinderna på henne.
- Herregud Sofie, vad är det? frågade Johannes chockat.
- Mardröm. snyftade hon.
- Schh. viskade han och kramade om henne.
- Jag kommer aldrig glömma det som hänt. Även om jag har Micke nu så är det svårt.
- Vi löser det här, du har oss. Är det nåt så bara säg till.
- Tack. log hon och kramade om honom.
När dem var framme så började dem rigga upp och Sofie satt och tittade på.
- Behöver ni hjälp? frågade hon.
- Nej, Det är ingen fara. sa Carolina.
- Du kan hjälpa Micke och Johannes där inne. sa Andreas.
Hon gick in till dem. När Micke fick syn på henne så gick han fram till henne och tog henne lite åt sidan.
- Vad var det i bussen? Johannes berättade. sa han
- Det är ingen fara. Jag drömde bara så blev Johannes orolig.
- Gumman, jag är bara rädd om dej.
- Jag vet, men gå och hjälp till nu.
Han gick ut till dem andra och hjälpte till. Efter en stund kom hon också.
- Lycka till nu! sa hon till dem innan de gick ut på scen.
Kommentera!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LetMeJump - 29 maj 11 - 20:57- Betyg:  | | mejla nästa :) |
|
|
|
