Vem försöker du lura? [27] |
Hejhej!
Hoppas att ni orkar läsa trots att det dröjer lite mellan delarna då och då, men som jag hade väntat mig så är jag helt uppslukad utav skolarbete nu inför slutspurten. Har knåpat ihop en ny del i alla fall!
Tack så otroligt mycket för alla underbara kommentarer! Ni är så fina :)<3
Först var det inget jag tänkte på, ungdomar var ute på fredagskvällarna och det var inget nytt med det. Men när rösterna kom närmre valde jag att slänga en blick över axeln, och där såg jag en grupp på kanske fem stycken. Alla killar. Jag fick en svag obehagskänsla i magen, men valde att tro att de inte sett mig och fortsatte gå. Tyvärr hade min rörelse inte undgått gruppen ungdomar, och de hojtade efter mig.
”Hörru, tjejen!” sluddrade dem till i olika takt, och jag koncentrerade mig på att gå utan att svara.
Jag ville varken gå för snabbt eller långsamt, att springa vore ju att be dem springa efter mig. De lät inte speciellt fulla, och ju mindre jag utmärkte mig desto mindre borde jag märkas. Jag höll andan medan jag gick längre in i tunneln och koncentrerade mig på ljuset utanför. Egentligen ville jag springa, eller åtminstone kolla över axeln för att se var de höll hus, och jag tillät mig till slut att göra det sista. Försiktigt kollade jag över axeln och det sög till i magen när jag såg att de bara var några meter bakom mig. De verkade inte allt för intresserade av mig, men i det dunkla ljuset tyckte jag mig känna igen dem, och det verkade som om två av dem kände igen mig. Jag såg framåt igen, skakade av mig tankarna på bekanta ansikten och fortsatte gå, men så verkade gänget vilja att jag skulle stanna. Inte en chans.
”Hallå! ’ey! Tjejen!” fick någon av dem ur sig, och det ilade längs ryggraden medan jag fortsatte gå.
Hålet som släppte in ljus blev större och större, men så var det något som fick mig att snubbla åt sidan och in i tunnelns vägg. Jag såg mig förvirrat omkring men fick snart en förklaring till varför min raka gång avbrutits; en av killarna hade puttat till mig och nu började de fem killarna samlas kring mig. Först stod jag blickstilla utan att röra en muskel, men sedan vände jag bort blicken från dem och gjorde en ansats till att gå igen. Genast var det en av killarna som högg tag i min arm och drog mig bakåt.
”Hör ’u dåli’t eller?” sluddrade han och den fräna doften av alkohol slog emot mig.
Jag lyckades rycka min arm ur hans hand och skakade på huvudet, backade och vände mig om för att fly därifrån, men så slog jag i någons kropp och jag höjde blicken. Då såg jag att det var David, och jag ryggade genast bakåt. Killen som tidigare tagit tag om min arm gjorde ett nytt försök, och den här gången kunde jag inte slingra mig ur hans grepp.
”Vem har vi härå? Va heteru?” fick han ur sig och jag kisade mot honom, det var ingen jag kände igen.
Jag svarade inte, och när han upprepat frågan utan att få svar blev han irriterad och han slängde ner mig på marken. Jag kippade efter andan men kravlade snabbt upp på fötter igen.
”Svararå föfan!” gläfste han till, men en kille som kommit lite närmre hejdade honom från att slå till mig.
”Hallå, ja vet vem dedär é” sa en välbekant röst och jag mötte Thomas blick.
Genast rusade mitt hjärta iväg och jag svalde ner en klump som börjat fästa sig i halsen.
”Hon går ju i min klass föfan, Jenny” sade han och flinade brett.
”Öh… jaha? Va fan e hon för nån rå?” frågade den förste killen, och Thomas ryckte på axlarna.
”Äh vafan Ronny, hon é ingen” sa han kort till den förste killen som uppenbarligen kallades Ronny.
”E hon ju, om hon inte va nån skulle hon ju inte stå här va’, ja e ju inte dum” muttrade Ronny och grinade illa.
”Hon é en slagpåse föfan, ingen gillar henne” sa Thomas ganska ointresserat, och halsade lite av något genomskinligt ur en flaska. Förmodligen vodka.
”Åhfan” utbrast Ronny i en korkad ton och jag såg min chans. Bredvid Thomas kunde jag springa iväg. De här killarna verkade så fulla att de förmodligen inte skulle kunna springa två meter utan att ramla omkull. Jag gjorde det snabbt, smet iväg från Thomas och Ronny och hoppet höjdes hos mig, men så sprang jag in i något, eller någon, som jag inte sett innan. Denna någon tog tag om min handled och höll den i ett stenhårt grepp. Denne någon luktade också ganska fränt av sprit, och denne någon var lång. Jag vinklade upp ansiktet för att försöka se vem det var, men det var omöjligt att avgöra då hans ansikte var helt täckt i skuggan.
”Föfan, bra Anton” utbrast Ronny medan han och Thomas kom fram till oss.
Mitt hjärta tog ett språng och jag blev iskall och brinnande varm på samma gång. Anton? Han skulle hjälpa mig härifrån, han skulle inse att vi var vänner och han skulle be om förlåtelse och jag skulle godta det, och vi skulle bli glada igen. Det var så det måste bli, han måste fortfarande…
”Anton hängde fan me’ na’ förut” sluddrade Thomas fram och jag kände hur Antons stenhårda grepp om min handled hade mjuknat ett tag.
Det hade blivit mer som om hans fingrar omfamnat den del av mig han höll om, men nu stelnade hans grepp och hårdnade så mycket att jag kved till lite svagt.
”Hon är en jävla hora” sa han kallt, kort och som om det inte var något mer med det.
”E hon? Föfan, jag säger inte nej” utbrast Ronny och det tog alldeles för lång tid för mig att fatta innebörden av det han sagt.
När jag väl förstod det hade han tagit tag om mina axlar och tryckt upp mig mot väggen i tunneln medan de andra tittade på. Mitt hjärta rusade och jag hyperventilerade. Paniken steg och innan jag förstod ordet av drog han av min jacka.
”Nej!” fick jag ur mig och började sparka hejvilt för att komma åt någon sårbar del på honom.
”Thomas… vafan… hjälp mig rå!” röt han åt Thomas som utan ett ord kom och naglade fast mitt ena ben och min ena arm mot väggen.
Jag såg in i Thomas ögon för att försöka be honom att sluta, han kunde ju inte vara helt omänsklig ändå, men hans ögon var dimmiga och lustfyllda. Jag kände hopplösheten ta min kropp i besittning, men jag försökte fortfarande ta mig fri. Varför hjälpte ingen mig? Varför stod bara Anton där? Varför gjorde han inge för att beskydda mig?
”Anton!” fick jag ur mig, men så slog någon till mig över kinden och jag suckade till av smärta.
”Håll käften va” fräste Ronny och jag kved till när hans, och även Thomas, händer rörde sig över hela min kropp.
Det var inte alls på samma sätt som Carl rört mig, det var inte det ömma och försiktiga smekandet som var aktuellt här. Det var våldsamt och fel på alla sätt och vis. Det var sådant här som hände slampiga tjejer på fyllan, inte mig. Inte Jenny, inte jag. Det här hände inte. Kanske om jag intalade mig det tillräckligt många gånger så skulle det bli sant.
Jag drog efter andan och gjorde ett nytt försök att slingra mig ur det här helvetet, men det följdes av att Ronny och Thomas drämde ner mig i marken, och jag kved till och flämtade av smällen. Jag hade lyckats hålla huvudet uppe, men ena axeln och min rygg kom inte undan oskadda. Långsamt försökte jag rulla upp, men Ronny tryckte ner mina axlar och jag var fastnaglad mot asfalten. Thomas drog i min tröja och fick sedan upp den över mitt huvud och upp på mina armar, som Ronny höll fast ovanför mitt huvud. Kylan sipprade sakta men säkert mot min hud och den knottrades snabbt. Jag kunde nätt och jämnt se hur Thomas ena hand rörde sig mot hans jeans och knäppte upp dem, men jag vred på huvudet och försökte få syn på Anton, utan att lyckas. Det enda jag kunde se innan mina egna jeans drogs ner var att gruppen blivit en mindre, och sedan genomträngdes jag av en fruktansvärd smärta.
Det gjorde ont från början till start. Jag tänker inte ljuga och säga att smärtan gick över, inte heller kan jag säga att det gjorde mindre ont ju längre tid det gick. Förgäves låg jag under hela angreppet (det finns ingen chans att man kunde kalla det en akt, det låter för fint) och förnekade att det hände. Det var omöjligt. Det här kunde inte hända mig, inte Jenny, jag var den där som gick obemärkt förbi och bara var där fast ändå inte. Jag grät inte, men jag kved till då och då, min kropp spände sig och jag stirrade upp i taket.
Det här var absolut, utan tvekan, det värsta jag varit med om.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | lumman - 24 maj 11 - 00:33 | Grymt bra jobbat! Försök skriva flera delar i taget och lägg
ut med mindre mellanrum. Det är jättekul att läsa, verkligen,
men det är inte kul att vänta för länge på varje del.. :P
Kämpa på! <3 Mejla gärna när nästa del kommer :) | StuckMeInPieces - 23 maj 11 - 20:39- Betyg:  | UNDERBAR!<3
började ju grina nästan:< <3
du måste mejla nästa^^<33 | | sztiz - 22 maj 11 - 20:52- Betyg: | | SHit, vet inte om jag gillar anton längre, grym del mejla?! | | nudde418 - 22 maj 11 - 20:19- Betyg: | Nu har jag läst hela denna novellen idag, alla delar!
Och jag är kär! Mejla nästa! Skitbra. Sorlig del! | | thegirlfromabove - 22 maj 11 - 00:29- Betyg: | | fyfan..., mejla nästa | | Alli_ - 21 maj 11 - 23:27 | men fyfan....
varför gör inte anton ngt?!!!
han mst själja sin stolthet och komma ner på jorden..(eller vad man nu ska säga ;P)
bra som vanligt men sjukt hemskt..
Mejla nästa :D | | Sabbe_sabbe - 21 maj 11 - 22:27- Betyg: | fyfan :( Jvla as vad anton borde må dåligt!:O
MEJLA! | | Samme15 - 21 maj 11 - 22:21- Betyg: | fy vad hemskt, men ändå så himla bra :)
Mejla nästa | | XTokigITokioX - 21 maj 11 - 21:46 | | Åh fyfan... Jävla Anton som inte gör något! D: Som vanligt, jätte bra skrivet! :) Mejla gärna nästa<3 |
|
|
|
