hpff - Le, min kära, le! (del sex) |
Alltså. Jag är riktigt, riktigt ledsen hörni. jag är rädd att det bara blir sämre och sämre och den här delen är galet... inte ok. Men jag hoppas ni står ut för att jag tror av hela mitt hjärta att det kommer bli bättre sen (typ väldigt snart). thank you dudes.
tror förövrigt jag har nämnt mat i varenda del hittills (denna är självklart inget undantag haha)... jaja, hope you do enjoy och kom ihåg - det blir bättre! ;)
Stämningen var minst sagt laddad när jag klev in i Stora Salen en vecka senare. Matchen mot Hufflepuff skulle äga rum om bara några timmar, och ovädret som härskade hade bara blivit värre och värre den senaste veckan, vilket hade innebärt en hel del jobbiga och dåliga träningspass. Att Fred och Angelina inte heller pratade med varandra hade inte underlättat - på onsdagens träning hade Wood till slut blivit så irriterad på deras tysthetsbehandlingar gentemot varandra att han skickat ut dem båda från planen.
Jag bredde på ett tjockt lager marmelad på en rostad macka som jag hungrigt stoppade i munnen, innan jag vände uppmärksamheten mot Wood som satt två stolar från mig och pratade snabbt.
"Vi måste se till att fånga kvicken innan dem, Harry, vi vill inte ha en lång match i det här ovädret. Jag vet att det bara är Hufflepuff vi spelar mot, men de har förbättras mycket under de senaste året då de har fått en ny sökare." Fred tittade förvånat upp på honom.
"En ny sökare? Vem?" frågade han halvkvävt med munnen fylld med mat. Alicia och Katie slängde honom äcklade blickar men valde att inte säga någonting, vilket jag var tacksam över. Fred, som redan var på dåligt humör, skulle bara blivit mer irriterad.
"Cedric Diggory" svarade Wood kort. "I alla fall, vädret är inte till vår fördel men Hufflepuff har det inte särskilt mycket bättre. Vi har ett lag som är mycket bättre än något av de andra, även om vi har fått stå ut med skador som ingen av de andra ens skulle kunna drömma om. Vi har sto-"
"Cedric Diggory?" tjöt Fred utom sig av ilska och några Hufflepuffelever vände sig förvirrat om vid Cedrics namn. Han såg ut som om någon just hade smällt till honom och hans ansikte var djuprött och förvridet av ilska. Jag flyttade mig diskret bort ett par centimeter så att jag skulle vara utom räckhåll för hans vredesutbrott.
"Menar du att han kan spela quidditch?" Fred skakade av ilska och jag såg hur Angelina öppnade munnen för att säga någonting (antagligen till försvar åt Cedric) men Wood hejdade henne.
"Ja, och han är faktiskt bra", svarade Wood, "men det betyder inte att vi inte ska slå dem, eller hur?" Alla muttrade vi "jaa, visst" och Wood, som uppenbarligen inte orkade bråka med oss när de flesta redan var på dåligt humör, nöjde sig med det och tog en tugga flingor.
Fred vände sig mot mig och viftade våldsamt med skeden framför sig. "Det här är inte rätt, George!" Jag skakade på huvudet samtidigt som jag bredde min tredje rostmacka med marmelad. "Jag vet!" fortsatte Fred entusiastiskt. "Vi ger honom en tungtänjarkola. Kom igen nu", bad han när jag hade skakat på huvudet.
"Nej, Fred", svarade jag, "för då kommer McGonagall förstå att det var vi."
"Det spelar väl ingen roll?"
"De fungerar ju inte ens ordentligt!" utbrast jag irriterat. Fred lutade sig tillbaka och bet sig eftertänksamt på läppen.
"Det har du rätt i ... Men det är bara ett par mindre justeringar, sen så kommer det att fungera precis som vi vill det." Han log brett och väldigt elakt, men jag skakade på huvudet.
"Det kommer ta månader", svarade jag långsamt, "och om vi lyckas med detta utan att McGonagall - eller mamma", tillade jag snabbt, "får reda på det så kommer vi att bli rika!"
Freds nickade efter en stund. "Du har rätt. Och då kan jag väl få använda dem på honom?"
"Då får du använda dem på honom bäst du vill", svarade jag trött. Jag oroade mig inför matchen - vädret var dåligt och Melanye skulle vara där och titta på den. Tänk om jag gjorde bort mig? Alicia fångade min blick från andra sidan bordet och log uppmuntrande, och medan jag pressade fram ett leende som mest var en grimas fylldes mitt bröst av en värme jag inte känt förut.
Varför stannade jag bara inte kvar i sängen i morse? tänkte jag ilsket när jag steg ut i den piskande stormen, gick från omklädningsrummet till quidditchplanen och höll på att ramla omkull av den starka vinden på kuppen. När vi klev in på planen fylldes den av - vad jag antog var - publikens vrål som knappt hördes över vinden. Jag förstod att Lee ropade ut lagen, Gryffindor och Hufflepuff, och vad han själv tyckte om oss, men jag kunde inte urskilja ett enda ord av vad han sade. Jag spanade upp över det paraplyförsedda havet med elever i jakt på Melanye, svepte med blicken över Slytherins läktare utan att få ens en skymt av henne. Jag suckade för mig själv medan jag satte mig på kvasten.
Madam Hooch vrålade någonting ohörbart och förde visselpipan till sina läppar och vi flög iväg trots att ingen hörde signalen. Spelet var igång.
Jag susade runt över planen med ihopknipna ögon i tappra försök att se någon dunkare men det var omöjligt att ens se handen framför mig. Någon flög nästan in i mig, jag såg en blandning av röda och gröna dräkter på väg mot Slytherins målstolpar och jag förstod att en av Gryffindors jagare var på väg att göra mål (om hon kunde se målstolparna i ovädret förstås). Jag fortsatte att flyga runt över planen, slog iväg ett par dunkare mot det som såg ut som Hufflepuffare, hoppades att jag träffade. Wood blåste även ner oss på en time-out och även fast vi inte hörde mycket av honom på grund av ovädret var det skönt att slippa att få regnet i ögonen på samma sätt innan vi sparkade iväg igen.
Jag skickade iväg en dunkare i samma stund som någonting stort föll mot marken alldeles vid min sida. Madam Hoochs visselpipa ljöd genom stormen och förvirrad närmade jag mig marken tillsammans med tolv andra spelare.
"Vad är det som har hänt?" vrålade Wood när han landat, "vad kan vara så viktigt att du måste blåsa av matchen?" Madam Hooch svarade honom inte utan flyttade sig helt enkelt bara ett par decimeter åt höger, och visade en svart och röd hög, liggandes på marken, som hon döljt bakom sig. Jag stirrade på högen, förstod inte vad ett bylte med quidditchkläder gjorde, innan jag förstod ...
"Det är ju Harry!" utbrast Wood chockat och Alicia, Katie och Angelina skrek till. Tillsammans med Fred rusade jag fram till Harry, böjde mig ner vid hans livlösa sida. Folk strömmade redan ner från läktarna med Dumbledore och McGonagall i täten.
"Förbaskade Dementorer", hörde jag McGonagall muttra när hon nådde oss, "jag förstod att de bara skulle ge oss trubbel, Dumbledore, vi skulle aldrig låtit dem komma i närheten av skolan."
"Dementorer?" sade jag frågande och tittade upp mot professorerna på andra sidan. "Vad har de med det här att göra?"
McGonagall mötte min blick, hennes ansikte var till och med mer spänt än vanligtvis. "Det var de som fick Mr Potter att ... eh, kollapsa", svarade hon ansträngt medan Dumbledore undersökte Harry.
"Han kommer att klara sig", sade han tillslut efter många minuters petande och mumlande. "Vi tar honom upp till Poppy så får hon fixa upp honom. Han kommer inte att få några bestående skador skulle jag tro - vår Poppy fixar allt - men det var ett högt fall, alltför högt för hans eget bästa."
"Jag visste det", muttrade McGonagall igen när hon reste sig för att skynda efter Dumbledore som redan hade Harry svävandes i luften framför honom.
Wood, som haft en hetsig diskussion med Madame Hooch och Cedric Diggory kom mot oss med hängande huvud.
"Diggory fångade kvicken", sade han lågmält och jag såg hur han ansträngde sig för att hålla sig lugn. "Just efter Harry fallit. Han såg det inte utan fångade kvicken och det finns ingenting vi kan göra, Hufflepuff vann matchen rättvist och ärligt. Han ville spela om matchen", tillade Wood snabbt när han såg hur vi öppnade munnarna i protest, "men regler är regler, de har verkligen vunnit." Han tystnade, uppenbarligen oförmögen att fortsätta. Angelina harklade sig.
"Vi kanske ska gå och hälsa på Harry?" frågade hon, och tillsammans med resten av skolan började vi gå mot slottet igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 22 maj 11 - 10:43- Betyg:  | Madelene. Säg aldrig mer, aldrig någonsin mer, att det du skriver är dåligt. Okej? Jag vill inte höra den ursäkten för vi vet bägge att det är en stor fet lögn – den här delen var helt underbar, jag älskar freds reaktion vid matbordet och jag älskar hur väl du väver in den här historien i bokens handling. Det är så stört vackert alltihop och jag kan inte sluta le så fort du nämner Oliver eller Fred (heh. Jag tror jag har blivit skadad för livet av min egen historia. Inte bra, inte bra) och det enda, det absolut enda jag kan säga om den här delen som kan ha en ynka gnutta besvikelse i sig är att jag skulle velat ha den längre – jag vill inte att dina ord ska ta slut. Jag vill kunna läsa, läsa, läsa och aldrig någonsin behöva sluta. Du har talang my friend och jag bara väntar på den dag då dina böcker finns i bokhandeln. Åh. Det kommer bli en dag att fira! Du har redan nu en självskriven plats på min favoritbokhylla. Du är underbar.
/Din för eviga tider, Jenny <3 |
|
|
|
