Come Together, del 2 |
Sedan den dagen upptäckte Adam att han plötsligt hade någon att prata med. På vägen till och från skolan höll han och Thom varandra sällskap och även i skolan under rasterna, då en av dem alltid gick den andres skåp för att prata. För första gången insåg Adam även att han hade någon som han ville prata med.
De kunde prata om vad som helst; allt från allvarliga saker till – vilket hände oftare – skämtsamma saker som knappt följde någon röd tråd överhuvudtaget. Adam glömde snart faktumet att Thom var bög, för det spelade helt enkelt inte någon roll. Det hände att han mindes någon gång, men han brydde sig inte så mycket om det. Vad gjorde det för skillnad?
Thom var en väldigt speciell människa. Han hade en förmåga att lägga sig i saker som inte angick honom, vilket ofta ledde in honom i slagsmål. Adam tvingades ofta hålla sig undan, eftersom han skulle fylla samma funktion som en tändsticka om han gav sig in i striden, men i få fall hände det att han lyckades rädda Thom ur knepiga situationer redan innan något råkade hända. Han var tvungen; när Thom fått för sig att göra någonting gick det inte att få honom att ändra sig.
Många eftermiddagar spenderade de hemma hos någon utav dem. De spelade spel, åt något eller bara pratade. Trots att de aldrig gjorde någonting speciellt föredrog Adam alltid att vara hemma hos Thom, för han vågade inte gissa vad som skulle hända om någon av hans föräldrar kom hem. Rent naturligt sett skulle de väl bli glada över att han fått en ny vän, men han kunde fortfarande inte låta bli att vara rädd då båda hans föräldrar tyckte att det var hemskt fel med två pojkar tillsammans. Adam slutade gå ut på stan med dem för åratal sedan, eftersom det helt enkelt var för pinsamt att behöva stå ut med deras alltför tydligt äcklade ansiktsuttryck så fort de såg två pojkar gå hand-i-hand med varandra.
Trots att han inte visste varför, hade Adam inte berättat om det för Thom. Bara tanken på att Thom skulle lämna honom om han fick veta gjorde ont; han ville inte riskera deras vänskap över vad hans föräldrar tyckte. Därför lät han det vara.
”Vad är det här?” Skrattade Thom och drog ut ett CD-fodral från Adams hylla, ”John Lennon? Hey, ni har likadana glasögon!”
De satt inne i Adams rum; Adam på golvet en bit ifrån väggen och Thom på sängen, som inte befann sig längre än en armlängds avstånd från bokhyllan (varav ett av hyllplanen var fyllt med CD-skivor). Thom hade tänkt ta fram en cigarett och röka, men Adam lyckades hindra honom i sista stund. Röklukt var, förutom Thom, det sista Adam ville att hans föräldrar skulle upptäcka när de kom hem. Nu gick Thom igenom skivorna istället, bara för att upptäcka att Adam hade alla John Lennons soloskivor staplade på rad.
”John Lennon var ett geni med ett par dösnygga glasögon”, svarade Adam, ”Beatles skulle inte ha varit något utan honom.”
”Aldrig hört honom”, erkände Thom, ”Men jag gillar glasögonen.”
Adam var osäker på om han skulle ta det som en komplimang eller inte, så han höll sig tyst en stund innan han föreslog: ”Vill du höra?”
”Beatles har aldrig varit min grej.”
”Du har tur, det är inte en Beatles-skiva du håller i.”
Adam tog fodralet ifrån honom innan han hann svara, tog ur skivan och stoppade den i spelaren på nattduksbordet.
John Lennons hesa röst fyllde rummet. Adam kunde inte låta bli att snegla på Thom då och då, bara för att granska hans ansiktsuttryck. Men bortsett från ett litet leende som inte avslöjade ett dugg, visade inte Thoms ansiktsuttryck ett enda spår av känslor. När melodin tog slut öppnade han dock munnen:
”Inget jag skulle lyssna på annars. Förstod inte texten, fast jag har väl aldrig varit så mycket för poesi heller.”
Adam höll sig tyst och såg ner i golvet. Nästa melodi på skivan började spelas. Han visste inte vad han skulle svara, och vid ett sådant tillfälle var det alltid bäst att inte såga något alls. Ändå tills Thoms röst tvingade honom.
”Adam?”
”Ja?” Adam tittade upp och mötte Thoms blick, och tydligen sade hans ansikte mer än han ville. För sent upptäckte han att hans ögon var uppspärrade och kinderna heta – hans ansikte måste vara knallrött. Thom var inte korkad; han visade tydligt med bara ett höjt ögonbryn att han inte lät sig luras.
”Vad döljer du?” Frågade han lugnt. Adam vände blicken ifrån honom igen, men frågan kvarstod. Han tvingade ur sig ett kort, kvävt skratt och sade det första han kom att tänka på:
”Jag är inte heller mycket för poesi, men … jag gillar rytmen.”
”Berätta vad du döljer.”
Adam suckade. Det var nu eller aldrig, och en hemlighet kunde aldrig vara för alltid. ”Jag kan inte engelska. Eller jo, jag kan några ord, men jag suger på det. När de pratar engelska i skolan förstår jag aldrig ett ord, än mindre kan jag svara folk när de säger någonting.”
Thom såg på honom en stund, och Adam trodde att han skulle sjunka genom jorden. Han lutade sig bakåt mot väggen och dolde ansiktet i händerna, bara för att vänta på gapskrattet. Men inget gapskratt kom.
”Du är hur röd som helst i ansiktet. Du vet det, va?”
Av någon anledning lät Thom väldigt munter på rösten när han sade detta, och när Adam väl vågade möta hans blick såg han att han till och med log. ”Du kommer få ett helvete om du åker utomlands ensam, och särskilt praktiskt i allmänhet är det inte. Men så länge du kan något språk alls klarar du dig.”
Adam stirrade på honom utan att kunna få ur sig ett ljud. Ända sedan femman, då hans klasskamrater bara lärt sig mer och mer engelska, hade han skämts för att det ända han mindes var de få ord man lärt sig på lågstadiet. Han hade inte vågat möta sina klasskamraters blickar på engelskalektionerna, än mindre säga något. Man brukade le när någon fick fel på en fråga, så tänk hur hans klasskamrater skulle reagera om de fick veta detta?
Och här satt Thom på hans säng med ett nonchalant leende, och pratade om saken som om det inte var någon stor sak alls. ”Vet du, när man döljer något under en längre tid blir det bara en större sak än det var från början.”
”Var det därför du kom ut för hela skolan?” Kunde Adam inte låta bli att fråga honom.
”Japp, och jag har aldrig ångrat mig.”
”Nu ljuger du”, sade Adam misstroget. Men Thom skakade bestämt på huvudet.
”Jag ljuger inte. Det har varit tröttsamt att folk trott de haft hela mig i ett nötskal bara för att de vet en enda sak om mig, men jag har aldrig ångrat mig. Det är den jag är, och det är deras problem om de har något problem med det. Jag tänker inte ändra på mig själv efter deras behov.”
Adam fortsatte sitta helt knäpptyst, men Thom sade ingenting mer.
En lördagskväll några veckor senare var de ute på en pub. Det var artonårsgräns egentligen, men ingen brydde sig, och Adam höll koll på hur mycket han drack. Det var Thom som inte gjorde det, men honom höll Adam också koll på. De hade vant sig vid varandras närvaro så pass att det var svårt att tänka sig hur den ena klarat sig utan den andre tidigare, ändå hade de bara hållit ihop lite längre än två månader.
Adam var osäker på hur mycket klockan var när de begav sig hemåt, men mörkt ute var det. Thom skrattade och slängde ur sig den ena osammanhängande meningen efter den andra, medan Adam förblev tyst. Han försökte tänka på vart de var på väg och hur de skulle komma dit. Två gånger fick han ta tag i Thom i sista stund innan han tog ett steg ut på vägen som skulle bidra till att han blev överkörd. Thoms lägenhet borde ligga någonstans hitåt; lite till vänster, höger …
Så hörde de röster, mitt i den tysta natten. Då de just kommit från en pub där ljudvolymen varit outhärdligt hög blev man på något sätt extra känslig efter andra ljud i tystnaden som följde på hemvägen. Adam hade inga problem med att urskilja vad de sade, eller tänka ut hur situationen såg ut. Till och med Thom höll sig tyst och lyssnade, medan de fortsatte gå.
Det var uppenbart att det var flera stora killar som mobbade en yngre. Tvingade pengar ur honom medan de pressade upp honom mot väggen och hotade att slå ner honom.
Adam fick en klump i magen. Han ville inte fortsätta gå, men han var illa tvungen, vilket han så ofta var. Däremot visste han, redan innan han hunnit reagera, vad Thom skulle göra. Thom rätade på sig och sprang in runt hörnet till gatan rösterna kom ifrån innan Adam hann hindra honom, och nästa sak Adam hörde var ett slag. Vem som blivit slagen var omöjligt att veta.
Till en början stod han blickstilla och bara lyssnade efter minsta tecken på att Thom fortfarande var vid medvetande. Killarna, som fortfarande lät chockade, svor och skrek åt någon, men det var svårt att lista ut vem innan ännu ett slag hördes. Det räckte för Adam; Thom hade inte slagits helt medvetslös av det första slaget, så förutsatt att båda slagen riktats mot honom, varför skulle han ha gjort det av det andra?
Adam hade räddat Thom ur flera gräl, men aldrig mitt i slagsmålet. Skillnaden här var att Thom var full, och Adam tvivlade på att han skulle minnas detta imorgon.
Särskilt om han vaknar medvetslös på gatan och jag inte är där, tänkte han och sprang in runt hörnet, även han.
Lyckligtvis stod Thom fortfarande på benen när Adam kom dit. Det var en av killarna som slagits till marken någon av gångerna, och nu låg där helt medvetslös. Han försökte vara diskret när han tog sig fram till Thom, men det var dömt att misslyckas. Någon av killarna – det fanns tre av de större, varav en låg på marken – riktade ett slag även mot honom, men på något sätt lyckades han undvika knytnäven. Han började dra i Thom, men han var omöjlig att rubba. Han gav sig på killen som riktat ett slag mot Adam, och snart låg även denne på marken. Adam kastade en blick på Thom, och märkte att han såg allt annat än oskadad ut. Han lutade mer på ena benet, och tycktes ha fått ett hårt slag på ena ögat. Det hindrade honom inte från att gå hotfullt mot den sista killen, som snabbt förlorade sitt mod och sprang därifrån.
Den lilla killen stod kvar mot väggen, uppenbarligen livrädd efter vad som hänt. Adam såg på honom och nickade åt ena hållet. ”Du borde ta dig härifrån.”
Pojken lydde, och i nästa sekund var han borta. Adam lyckades fånga upp den haltande Thom innan han föll till marken – inte utan möda, men snart fick han honom stödd mot sina axlar och så hjälpte han Thom att ta sig framåt.
De gick länge och väl, utan ett ord. Adam undrade om Thom ens var vaken och inte bara flyttade sina fötter rent automatiskt, men sade ingenting. Han släpade på den dubbelt-så-stora människan i vad som kändes som en evighet, innan de nådde parken och slog sig ner på en ledig parkbänk. Det var inte svårt att hitta; alla parkbänkar var lediga vid den här tiden på dygnet.
Adam lutade sig bakåt och pustade ut, medan Thom lutade sig framåt stödd på sina armbågar mot varsitt knä. Adam hade nästan försvunnit helt in i sina egna tankar och glömt bort Thom, när han öppnade munnen.
”Adam … du är fan bög, vet du vet?”
Adam kunde inte låta bli att skratta till. Han var utmattad; han hade stått ut en hel kväll på puben med hur hög ljudvolym som helst, tvingats ge sig in i ett slagsmål han inte borde ha behövt ge sig in i och ovanpå det praktiskt taget burit Thom till parken. Som svar fick Thom inte ens ur sig ett tack, utan påstod istället att Adam var bög? Det var en intressant situation – han var tvungen att skratta.
”Du är full”, sade han lugnt, ”Det är inte jag som är bög utav oss, det är du som är det.”
”Så full är jag inte”, sluddrade Thom, ”Du är fan bög, du är tänd på mig!”
”Nej, det är jag inte”, suckade Adam och började bli irriterad, ”Om någon så är det du som är tänd på mig.”
Det sista lade han till som ett skämt, men Thom skrattade inte. Det betyder inte att han såg särskilt allvarlig ut heller, tvärtom täcktes hans ansikte av ett sort flin. ”Det kanske jag är! Har du tänkt på det?”
Adam fnyste. Han ville inte gå in på det här samtalsämnet; han hade övervägt möjligheten att Thom var tänd på honom förut, men det hade varit för flera månader sedan då Thom dykt upp från ingenstans och börjat prata med honom, och dessutom blivit väldigt arg på honom för att ens ha tänkt tanken. Av den anledningen såg Adam ingenting roligt i samtalet alls. Han reste sig upp och tog tag i honom.
”Kom nu, jag tar dig till din port, men därifrån får du klara dig själv. Jag skiter i hur full du är.”
Thom reste sig också upp, och brydde sig inte om att göra det svårt för Adam att låta honom stödja sig mot hans axlar.
”Jag är inte så full. Jag gillar bara att överdriva!”
”Du är full”, muttrade Adam och lät bli att säga någonting mer. Vägen hem fortsatte som den börjat; Thom sluddrade fram mening efter mening, och Adam brydde sig inte ens om att försöka förstå dem.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 21 maj 11 - 12:11- Betyg:  | | Sjukt bra del alltså, fortsätt gärna :) |
|
|
|
