Allt mitt är ditt. *Första och sista* |
Jag skrev den här för att få ut alla mina ord som jag vill berätta. Det jag vill komma till med den här, är att vem som än läser den kommer se den på ett annat sätt än dom andra som läser den. Vi läser genom egna erfarenheter, och på det sättet kommer alla tänka olika på vad som kunde hänt innan osv.
Smärtan var det ända som kändes inom mig, det var som en ballong som långsamt tryckte sig ut från hjärtat. Jag kunde knappt andas när jag slog upp dörren och vinden grep tag i mig. Jag snubblade mig fram över gården blind av alla tårar som rann ner för mina ögon. Jag orkade inte. Jag var tvungen att stanna upp och torka bort tårarna, var tvungen att försöka få reda på stormen som härjade inom mig. Men vem kan fånga en vind? En hand grep plötsligt tag i min arm och vände mig om. Jag såg rätt in i hans ögon, samma ögon som varje gång jag mått som jag gjorde nu lyft upp mig. Nu föll jag bara, helt okontrollerat.
- Snälla låt mig förklara, bad han och höll kvar greppet om min arm.
Jag skakade på huvudet. Hans grepp kändes så fel och rätt på samma gång. Någonting jag längtat efter men samtidigt fruktat så länge. Det var hans närhet mer exakt, det var att han rörde vid mig fick det att snurra i huvudet på mig.
- Du behöver inte förklara, mumlade jag och torkade tårarna som fortfarande rullade ner för kinderna.
Han släppte min arm och tog ett steg mot mig. Jag backade hastigt undan trots att hela min kropp skrek åt mig att stå kvar och låta honom komma nära.
- Jag menade aldrig att det skulle bli så här, det vet du. Jag vet inte vad jag gjorde när jag gjorde det.
I vanliga fall skulle jag skrattat åt hans knäppa ord val, det gjorde jag alltid. Men nu var det mer som ett slag i magen. Hur skulle jag någonsin kunna klara mig när jag inte fick höra hans röst?
- Hur fan kan du säga så? Du vet inte vad jag gjort utan att veta det, du vet inte hur mycket jag offrat för dig. Du anar inte hur många gånger du har fått mig att gå under.
- Hur hade du tänk att jag skulle reagera när allt bara kommer så plötsligt? svarade han.
Tårarna vägrade sluta rinna, på nått sätt kändes det ändå skönt. Allt var sagt och gjort, och det som inte var det skulle ut nu, det var ingenting kvar som låg och skavde mellan oss.
- Jag vet inte! Men inte så här. Fattar du inte? Du var allt jag hade, du var den ända som faktiskt fick mig att orka hänga kvar. Bara att se dig lyste upp hela min värld, när du sa mitt namn så smälte du mitt hjärta.
Han öppnade munnen för att säga någonting men stängde den igen. Han bara såg på mig, och jag såg att han också var på väg att börja gråta. Jag hade aldrig ens sett honom med tårar i ögonen, och bara på vad som kändes på några sekunder hade hela min värld rasat sönder och han stod nu framför mig på väg att börja gråta. Jag undrade om han kände sig lika svag som mig när han visade att han grät. Jag svalde och tänkte genom alla ord som flög i huvudet.
- Tro inte att det är ditt fel allting, det var inte bara du som fick mig att ställa mig på tåg spåret, det var inte bara du som fick mig att skapa ärren på armarna, det var inte bara du som fick mig att stå beredd på att hoppa. Men det var alltid du, bara du, som fick mig att gå bort från spåret, som läkte mina sår och som fick mig att stå kvar istället för att hoppa. Jag tänker inte säga att jag älskar dig, för jag orkar inte få tystnaden till svar.
Jag såg ner, skulle jag säga mer? Jag klarade inte ens att se upp på honom. Istället vände jag mig om och gick med lugna steg bort över gården. Ballongen hade spruckit inom mig och lämnat ett tom skal, ett tom rum som jag inte visste hur jag skulle fylla. För jag hade ingenting kvar, ingenting. Jag torkade dom sista tårarna, tog några djupa andetag och styrde stegen mot station och tog upp busskortet ur fickan. Jag skulle lämna allting, min vänner, min familj och honom. Allt var över nu, det fanns ingenting kvar, bara ett evigt mörker.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Yra - 27 maj 11 - 18:53- Betyg:  | | Efter att ha läst det här kände jag mig alldeles... tom. Och det gör jag fortfarande, så kommer inte på mer att skriva. |
|
|
|
