Rosen |
Serena gick med raska steg längs med bergsklipporna. Hon spanade oroligt ner i vattet under sig, som om hon sökte efter något, eller någon.Hennes blick var mörk av sorg. Hon brukade gå här, just på det här berget, och stanna på just den här platsen. Vattnet under henne förde mycket oväsen när det slog mot de vassa klippkanterna.
Hon stod för sig själv och dagdrömde, när en kraftig vindpust tog tag i henne, och drev henne närmare kanten. Hon kände hur skräcken grep sina klor om henne, och hon gav till ett tjut av förfäran. Hon famlade efter något att ta tag i, vad som helst, men kunde inte hitta något.
Långt där under sig hörde hon vattnet dåna, och det kändes som en evighet för henne att falla. Som i ett under kände hon hur någon, eller något grep tag i henne, och drog henne upp tillbaka på bergsavsatsen. När hon kände mark under sina fötter igen sökte hon ivrigt med blicken efter sin räddare, men det fanns ingen där. Hon satte sig tungt ner, och försökte att inte tänka på hur nära det hade varit att det hade gått likadant för henne som för Rasmus. Hon kände sig yr, och det flimrade för ögonen. Hon var tillbaka i tiden, det kändes som om det hade ägt rum igår, fast det var exakt ett år sedan.....
Serena Bilson var den lyckligaste flickan på hela jorden, enligt henne själv i alla fall( i och för sig var det nog många som höll med henne om den saken), hon hade världens bästa pojkvän, och väldens bästa föräldrar, hon bodde på världens underbaraste plats, och som om det inte var nog, så var det hennes 18 års dag. hennes föräldrar var bra, de knde väl vara lite för dramatiska ibland, och de var inte stränga, men var ändå noga med betygen och så. Just den här dagen var lite speciell, eftersom det var Serenas 18 års dag, och hon och Rasmus skulle till Lake hills klippor, och stanna där tills solen gick ner. Hon gick runt i sitt rum, städade upp några dammråttor som låg under sängen medan hon trallade på en komisk låt hon hade hört på radion, den hade kommit precis efter ett inslag om tsunami vågorna, ganska ironiskt, eller? Någon knackade försynt på dörren, och hon rusade för att öppna. Hon visste redan innan hon öppnade att det skulle vara Rasmus. Han var alltid i tid, och han hade alltid något med sig åt henne, han var ganska gammaldags, och originell, idag var hon extremt nyfiken på vad det kunde vara, eftersom det ändå var en sådan speciell dag.
Hej du! utbrast, mycket riktigt, Rasmus, som gav henne en kram, och en stor rosenbukett.
Heej, ojj vad glad jag är att se dig, och tack! Serena var alldeles till sig av lycka. Hon visste igenligen inte varför hon var så glad, hon kände bara på sig, att den här dagen skulle bli den bästa i hennes liv.
Haha, jag är minst lika glad åt att se dig!
Skall vi åka då? Serena grabbade tag i sin handväska, och sin tröja.
Jaadå, var är dina föräldrar?
De är på bakgården, jag skall bara springa och säga hejdå åt dem.
Mm, jag väntar i bilen.
Serena sprang med lätta steg runt huset. Hennes föräldrar älskade sin trädgård, och den var alltid perfekt skött, allt från den gröna gräsmatta till rosenbuskarna invid husväggen.
Hejdå, mamma, pappa, jag kommer sen, om jag inte sover över hos Rasmus förståss..
Jaja gumma, ta med dig någo varmt att ha på dig bara, sade hennes mamma.
Hejdå Rena, vi ses, sade hennes pappa, och använde skämtsamt smeknamnet, som bara de två och Rasmus använde. Eller, de hade använt det ända tills för några år sedan, och nu förtiden förekom det bara vid avsked och speciella tillfällen, det var lite för naivt för att de skulle använda det annars.
Hejdå papsen. Serena log och blinkade med ena ögat.
Väl tillbaka i bilen gav hon Rasmus en kyss, och satte sig sedan tillrätta på passagerar sidan.
Vaddå då? vill du inte köra? frågade Rasmus retfullt.
Haha, mycket roligt! du vet att jag får mitt körkortstillstånd först efter några veckor..
Jaa, men, ingen ser ju på den här lilla vägen, föresten så bryr sig bypolisen inte, de vet ju att du har övningskört med din pappa hur länge som helst.
Jaja, men jag vill inte riskera något en dag som denna. Serena såg beundrande på honom. Han var bara ett år äldre än hon, och han hade haft sitt körkort i några månader redan.
Okej, jag förstår, sade han och satte nyckeln i låset, och växlade upp, och rivstartade, som om han körde en racerbil.
Tysta körde de den brantta, ringlande vägen upp för berget. Ingen av dem sade något förrän de var uppe på slätten. Först då vågade Serena, som hade blundat, öppna ögonen, och se på det vackra landskapet omkring dem. Det var så mystiskt, men ändå så vackert. De höga bergen som reste sig över deras huvud, de några träden som verkade vara utkastade på måfå, allt verkade stämma, det verkade som om någon hade ritat upp det, och sagt, att såhär skall det vara. För det var så vackert.
Vad fint här är! sade Rasmus med vördnad i rösten.
Mm, det är verkligen det. Skall vi äta nu? jag är utsvulten! Serena tog fram sin digitalkamera från väskan, och knäppte några bilder av den vackra omgivningen.
Jo, det kan vi, jag är också ganska hungrig.
De satte sig tillrätta på den hårda marken med en picknick filt under sig. Först satt de utan att säga något, de bara betraktade det underbara landskapet som omgav dem.
Tänk om man hade en förmögenhet, då skulle man kunna köpa den här underbara platsen, och den skulle vara bara ens egen! Serena suckade och tittade omkring sig.
Jaa, det skulle inte vara så tokigt.
Nääe..
Tänk att vattnet kan vara så här rent, fast det är hur mycket luftföroreningar här som helst, sade Rasmus, som hade gått fram till klippkanten.
Mm, det är inte riktigt realistiskt, sade Serena.
Ja, men du, skulle vi äta då, eller?
Mm, jag skall bara ta en bild av den där rosen där nere, jag har aldrig förut sett en så vacker ros...
Okej, men först vill jag ge dig den här..sade Rasmus och började ta fram något ur fickan.
Nej, inte nu, jag har precis fått in rätt vinkling, för att få den perfekta bilden, sade Serena.
Hon var så inne i sitt fotograferande, att hon inte märkte att hon inte längre hade mark under sina fötter.Hon började sakta men säkert glida ner för kanten, glida mot en säker död.
Rasmus, hjälp! hennes ord blev bara till svaga viskningar, och hon kände hur paniknen steg innom henne.
Håll dig fast i mig, ta min hand, här. Rasmus lät inte alls så ledig på rösten som han brukade, utan spänd, och rädd.
Jag kan inte, hjälp! Hennes ynkliga ”hjälp” övergick till en snyftning.
Rasmus fick tag i hennes tröja, men när han skulle dra upp henne, så blev hennes vikt,trots att hon vägde lite, för mycket, och precis när han fick upp henne på land så tippade han själv över.
Serena, du måste släppa mig, sade han, för Serena höll i honom av alla sina krafter.
Nej, jag släpper dig aldrig, hur skulle jag kunna göra det? jag älskar ju dig, grät hon bittert.
Rena, du måste släppa mig nu, dukommer att falla annars, jag älskar dig också, men du måste släppa nu.
Han använde hennes smeknamn, och det fick henne att vakna ur sin trans.
Nej, jag kan in....Hon hann inteavsluta meningen, när Rasmus med ett ryck slet sig ur hennes grepp, det sista hon såg var att han kastade något mort henne när han föll. Det kom flygandes genom luften, och Serena lyckdes fånga det, trots alla tårar som var ivägen. Hon brydde sig inte om att se vad det var, utan reste sig istället darrande upp, och fick tag i sin mobiltelefon, och ringde 112. När de svarade, så talade en person med en sådan slang som hon inte förstod, sedan fick hon prata med en annan, och förklarade omtöcknat vad som hade hänt. När de anlände med helikoptern var hon i ett sådand chocktillstånd, att de fick ge henne morfin för att lugna ner henne, det sista hon hörde var havets vågor under sig.
När hon vaknade upp på sjukhuset så mindes hon allt vad som hade hänt, så målande att hon trodde att det hände pånytt. Hon vägrade att tala med någon, och hela tiden så tänkte hon ” om jag ändå inte hade sett den där blomman”. När hon sent om sider böjade acceptera det, så öppnade hon den lilla asken som han hade kastat åt henne. Det var en förlovningsring, den var av guld, och helt slät, med bara en liten diamant i mitten. Än en gång strömmade tårarna ner för hennes kinder, medan hon trädde den på sitt vänstra ringfinger, hon var hans nu, förevigt, hon skulle aldrig mera kunna älska någon så som hon hade älskat honom. Helst av allt skulle hon ta en enkelbiljett till helvetet, och aldrig återvända, men ibland vill de högre makterna något annat än vad man själv vill, och det får man helt enkelt leva med.
Serena fortsatte att studera musik i samma skola som förut, och hon uppträdde på några konserter, men livet var annorlunda nu, mycket annorlunda. Just idag var det en lite speciell dag, det var årsdagen av Rasmus död, och hon skulle till Lake hill och kasta blommor i havet, det hade hon gjort var ända månad sedan det hade hänt, men hon hade alltid haft någon annan med sig, men idag ville hon vara för sig själv, så hon satte sig i bilen, och körde långsamt den ringlande vägen upp på bergsplatån. Hon parkerade bilen en dryg kilometer från platsen, och började sakta vandra uppåt.
Hon gick med raska steg längs med bergsklipporna. Hon spanade oroligt ner i vattet under henne, som om hon sökte efter något, eller någon.Hennes blick var mörk av sorg. Hon brukade gå här, just på det här berget, och stanna på just den här platsen. Vattnet förde mycket oväsen när det slog mot klippkanterna,precis som för ett år sedan...
Hon ställde sig vid platsen där han hade fallit, och stod för sig själv och dagdrömde, när en kraftig vindpust tog tag i henne, och drev henne närmare kanten. Hon spande neråt och det var då hon såg den, samma ros som hon hade sett den dagen då Rasmus dog. Hon kände hur skräcken grep sina klor om henne, och hon gav till ett tjut av förfäran. Hon famlade efter något att ta tag i, vad som helst, men kunde inte hitta något.
Långt där under sig hörde hon vattnet dåna, och det kändes som en evighet för henne att falla. Som i ett under kände hon hur någon, eller något grep tag i henne, och drog henne upp tillbaka på bergsavsatsen. När hon kände mark under sina fötter igen sökte hon ivrigt med blicken efter sin räddare, men det fanns ingen där. Hon satte sig tungt ner, och försökte att inte tänka på hur nära det hade varit att det hade gått likadant för henne som för Rasmus. Hon kände sig yr, och det flimrade för ögonen, hon kände hur några föremål träffade henne mjukt och när hon böjde sig ner för att se vad det var så såg hon att bredvid henne låg rosen, och två ringar, hennes egen förlovningsring som hon aldrig tagit av sedan hon hade fått den, men det stod hennes namn i den, så det måste ju vara hennes, och bredvid den låg det en exakt likadan, hon vände på den, och innuti stod det exakt samma sak som i hennes egen” älskar, har älskat och kommer alltid att älska dig”, men i stället för Serena så stod det Rasmus i den...
|
| Kommentarer | | Mizz_andersson - 19 maj 11 - 20:44 | Den var bra. Men om jag får påpeka någonting.
När någon säger något till någon får det gärna vara ett talesträck (- ...) eller ett "..." för att läsarna lättare ska kunna uppfatta samtalen mellan personerna.
Annars var den jätte intressant att läsa. =)
Keep up the good work. (y) =) |
|
|
|
