Come Together, del 1 |
Pennan letade sig fram och tillbaka på pappret när han skrev. Han skrev inte på någonting som skulle vara viktigt förrän några veckor framåt, men när det gällde uppsatser föredrog Adam att inte vänta till sista sekunden. Han ville bli klar med denna så fort som möjligt, och han skrev så snabbt att han förundrades över att han inte fick skrivkramp. De klasskamrater som gick förbi och såg vad han höll på med gick snabbt därifrån, medan de viskade saker till varandra som ”Hur sjutton har han allt på huvudet?” och ”Att han orkar skriva för hand …”
Faktum var att Adam tänkte skriva rent senare på datorn, men han föredrog alltid att skriva för hand. Det var mer inspirerande att börja på ett tomt, linjerat papper med pennan i hand; det sorgliga var att det blev lättare att läsa när det var renskrivet på dator – hur mycket han än försökt, kunde han inte hålla pennan ordentligt, och hans handstil förblev oläslig för alla utom han själv.
Men just som han skulle börja skriva slutsatsen – den del i en uppsats där man måste ha allt man skrivit tidigare glasklart i huvudet för att inte röra ihop det – råkade han trycka lite för hårt med pennan på pappret, och udden gick av.
Självklart. Han suckade irriterat. Självklart hände detta honom! Han avskydde att inte kunna avsluta vad han påbörjat. Han vände sig om där han satt och såg sig omkring i skolkafeterian, men de enda som var där var den läskige mannen i kassan som Adam aldrig vågade prata med och den andra var Thom.
Okej, det var inte så att Adam hade någonting emot Thom; tvärtom hade han en slags respekt för honom. Men han hade aldrig sagt ett ord till människan under de år de gått i samma skola; allt han visste om honom var dels att han gick i en avlägsen parallellklass och att han var bög. Det sistnämnda hade Thom själv berättat för sin klass som genast spridit det till resten av skolan; det var därför Adam hade en slags respekt för honom. Själv skulle han aldrig ha vågat komma ut för hela skolan på samma sätt som Thom gjort, men Thom hade väl varit smart nog att inse att det skulle gå onödiga rykten om honom annars.
Så suckade Adam, samlade mod till sig och vågade till slut gå fram till honom. ”Du, har du en pennvässare?”
Thom höjde blicken från boken han läste. Han var kraftigt bygd – inte så att han var muskulös, men inte heller så att han var tjock; det var bara sättet han var byggd på. Dubbelt så stor som Adam. Även om det inte var av muskler kändes det för Adam som att han skulle kunna bryta ett ben på honom om han så velat. Men snälla, intalade sig Adam när den tanken slog honom, vad jag vet har han aldrig slagit ner någon. Vad är det värsta som kan hända?
Adam hade en poäng när han tänkte det. Thom granskade honom, och av hans blick syntes det tydligt att han visste vem Adam var ungefär lika väl som Adam visste vem han själv var. Sedan nickade han som svar på Adams fråga och började rota runt i sin gröna ryggsäck innan han drog fram en grå pennvässare. Adam tackade och gick bort till papperskorgen med den för att vässa pennan, men när han vände sig om för att ge tillbaka den var Thom borta.
Adam stod förbryllad och såg sig omkring efter honom en kort stund innan han ruskade på sig, lade pennvässaren i fickan och återgick till sin uppsats. Han fick ge tillbaka pennvässaren en annan gång, men just nu hade han en uppsats att skriva färdigt. Han satte sig ner och stirrade på pappret med de oläsliga orden.
Olycklig nog hade han redan tappat bort sig.
Med tiden glömde Adam fullkomligt bort pennvässaren, trots att den låg i hans väska hela tiden. Han lämnade in uppsatsen han skrivit efter några veckor, och började till och med skriva på en ny. Han glömde ständigt bort att ge tillbaka Thom sin pennvässare, och mindes det bara när Thom blev omtalad av någon i klassen (vilket hände ganska ofta, men förståeligt nog sällan när han var i närheten). Och efter det var historien plötsligt bortglömd igen.
Fram tills en blåsig eftermiddag när Adam var på väg hem från skolan. Halsduken blåste nästan iväg i den kalla vinden och imma bildades på hans glasögon varje gång han andades ut, men han klarade sig. Med händerna djupt nedtrycka i fickorna och den minimala, svarta ryggsäcken hängandes på ryggen vandrade han sakta men säkert mot vinden. Han var djupt inne i tankar med sig själv, men glömde bort dem i samma stund som han hörde en röst bakom sig.
”Du har fortfarande inte lämnat tillbaka min pennvässare.”
Han visste förstås vem det var redan innan han vände på huvudet och mötte hans blick, men han höjde ändå förvånat på ögonbrynen. Han fortsatte gå, och Thom gick bredvid honom i väntan på att få tillbaka pennvässaren. När Adam kom på det ryckte han till, kände sig fullkomligt borta i huvudet och började rota runt i sin väska. Några sekunder senare gick de mot vinden bredvid varandra igen som om ingenting hänt, annat än att pennvässaren nu låg i en helt annan väska.
”Var bor du?” Frågade Thom plötsligt.
Adam undvek att stirra på honom, och undvek tanken på varför Thom försökte starta en konversation. Han svarade ändå. ”Krukmakargatan.” För att inte verka helt socialt inkompetent lade han till: ”Du?”
”Östermalm. Luktar hundskit, men det ligger nära skolan.”
Östermalm låg inte särskilt nära deras skola och såvitt Adam visste hade han aldrig känt doften av hundskit där, men det fanns ingen anledning att säga emot. Thom fortsatte: ”Alla nior gör geografiarbetet just nu, eller hur?”
Adam ryckte på axlarna. ”Vår klass gör i alla fall det. Hur det är med de andra klasserna har jag ingen aning om.”
”Vi gör det. Men det lär väl dröja länge innan vi får tillbaka dem i alla fall.”
Adam nickade. Deras geografilärare var inte direkt känd för att ge tillbaka sina prov eller uppsatser snabbt. Men nu höll han på att bli galen – varför ansträngde sig Thom så enormt mycket för att bygga upp en konversation? Han ruskade på sig, och vände sig sedan mot Thom.
”Thom, du vet väl att jag inte är … du vet …?”
Thom fnyste till. ”Äh, kom igen. Bara för att jag är homo betyder väl inte det att jag stöter på varenda jävla kille jag träffar? Du stöter väl inte på varenda tjej du ser?”
Det var faktiskt sant. Adam svarade inte. När de kom fram till tunnelbanestationen gick Thom ner i den utan ett ord, och Adam bara fortsatte att gå hem till sig. Han hade gjort bort sig, och han visste det. Men vad skulle han ha gjort? Om en tjej kommit fram och pratat med honom skulle han ha undrat samma sak.
Tiden fortsatte gå och varken Adam eller Thom gick fram till den andre och pratade. Skillnaden var att Adam inte glömde bort det hela så lätt den här gången, för nu hade han fått skuldkänslor. Han skämdes över sina förutfattade meningar, han skämdes över det han sagt och han skämdes för att han inte vågade gå fram och prata med Thom av liknande skäl till att han inte velat gå fram till honom första gången heller.
Men efter några dagar övergick skammen till ilska. Visst, han hade haft förutfattade meningar, men alla människor hade det om någonting! Om någon var det Thom som var överdrivet mycket på sin vakt mot andra människor: En människa som aldrig pratat med en tidigare går fram och försöker starta en konversation, och det enda man vet om personen ifråga är att denne är homosexuell. Hur sjutton ska man reagera? Låta saker bli som de blir och riskera att såra personen någon gång i framtiden, eller säga direkt att man inte är intresserad?
När Adam insåg det i slutet av en skoldag efter att just ha passerat Thom i korridoren, bestämde han sig för att räta på sig och tvinga sig själv att inte låta sig styras runt av vem som helst. Han vände sig om, gick tillbaka mot Thom och sade rakt ut:
”Visst, jag hade förutfattade meningar, men det hade du också. Om någon här ska be om ursäkt för sina tankar är det du, för det är du som verkar tro att hela världen är homofober!”
Thom, som satt hukad vid sin väska på golvet, fortsatte packa ner skolböcker, stängde sitt skåp och reste sig upp så att både han och Adam stod vända mot varandra. Han var lite längre än Adam, men bara med några centimeter. Ändå kände sig Adam väldigt liten i hans närhet. ”Du skulle också se det så om du hade min familj”, sade han kort och gick därifrån. Men den här gången stannade inte Adam kvar på sin plats, utan följde tvärtom efter honom.
”Jag tillhör inte din familj, du känner inte mig”, envisades han. För första gången i sitt liv var han hundra procent säker på något: han skulle rentvå sitt namn i Thoms huvud, om så hans försök slutade med att de blev blodsfiender.
Thom svarade inte direkt. De gick tyst bredvid varandra en stund, och hade just kommit utanför skolområdet när han sade: ”När jag berättade för min familj vem jag var svimmade farmor, och ingen annan än mina föräldrar pratade med mig på flera månader. Nu när det stadiet är över kan jag inte vara på släktträff utan frågor som ”Varför är du inte som bögar ska vara?” eller ”Har du en pojkvän?” Jag vill bara lära känna någon som inte tar för givet att jag stöter på dem så fort jag öppnar munnen, men det är tydligen för mycket begärt.”
När han pratat färdigt förblev Adam tyst en stund, för han började inse en sak: visserligen hade alla respekt för Thom, men han sågs aldrig tillsammans med någon. Framförallt inte med någon kille. Han hade vågat komma ut för hela skolan och lyckats undgå att bli mobbad för det, men han hade även fått den starkaste stämpel någon i deras skola fått: han var bög. Så fort någon såg honom var det allt de tänkte på, och med ens skämdes Adam för att han själv inte var ett dugg annorlunda.
”Du kan alltid försöka på nytt med mig”, föreslog han och förundrades över att han lyckats få fram ett leende, ”En bra början är att jag i alla fall vet att du inte försöker stöta på mig.”
Av någon oförståelig anledning så skrattade Thom och nickade. ”Vi kan försöka”, flinade han till svar.
Och så började det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Swejk - 19 maj 11 - 20:32- Betyg:  | | Fortsätt människa ;) | | sweety_love_you - 19 maj 11 - 18:00- Betyg: | | soo damn good <3 |
|
|
|
