Kärleken är död? - Del 1 |
- Du krossade mitt hjärta och stal en skärva
----------------------------------
Hon lutade sig tillbaka mot det läderklädda sätet och drog upp knäna mot magen. Ihopkrupen slog hon armarna om sina ben och tittade frånvarande ut genom fönstret. Landskapen susade förbi, ackompanjerade av regnet som piskade mot rutan. Hennes ögon var svullna och rödgråtna, ansiktet strimmigt av tårar och underläppen som var sönderbiten, darrade fortfarande. Flickan gungade sakta av och an på sätet hon satt, blint stirrande. Tankarna snurrade, virvlade omkring i hennes huvud. Hon kunde inte koncentrera sig på någonting och hon försökte hålla tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Någon knackade på dörren och sköt upp den.
- Jasså, det är här du befinner dig, sa en välbekant röst. Den var mörk och varm, mjuk som honung. Honungsrösten tillhörde Jake. Jake med varmt bruna hasselögon och de rufsiga halvlånga bronsfärgade lockarna. Jake som alla flickor trånade efter, alla utom hon.
- Hej, svarade hon med darrig röst. Hon brydde sig inte om att se på honom, han visste ju redan hur förstörd hon var. Han hade sett allting, hela deras lilla drama, det som utspelats för dryga tjugo minuter sedan.
- Jag hoppas du förstår att jag inte tänker gå någonstans förrän du lugnat ner dig, sa han lugnt. Hon bet sig i läppen som redan var söndertrasad.
- Vilket underbart sätt att börja skolåret på, sa hon med frånvarande, ironisk röst. Hennes röst lät fel! Den var för gäll, för uppjagad och darrande. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna, de salta våta dropparna som nu rann ner för de bleka kinderna.
Jake satte sig ner bredvid henne. Nära. Hon kunde känna värmen från hans kropp, när deras lår nuddade vid varandra. Han doftade rakvatten. En doft hon älskade att känna. Hon kände hur han försiktigt smög armen in bakom hennes midja och sedan drog henne intill sig. han höll om henne medan hon grät ut. Hon grät för helvetet som utspelat sig, hon grät över sitt krossade, mosade och söndertrasade hjärta. De satt där i tystheten, det enda som hördes var hennes snyftande medan han tröstande smekte henne över det långa ljusa håret. Han tröstade henne som om hon vore ett litet barn, ett barn som skrubbat upp knäet första gången hon försökte lära sig cykla.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | | kaffekick - 18 maj 11 - 22:15 | | mmm, vackert! :) | linamic - 18 maj 11 - 21:39- Betyg:  | | bra mejla när det andra kommer | | Bolliz - 17 maj 11 - 20:34- Betyg: | Sjukt bra! Fortsättning är ett måste, mejla jätte gärna när
nästa del är ute :) | A-jonsson - 17 maj 11 - 19:38- Betyg:  | riktigt fin!
väntar på en fortsättning. | | Edwin82Therese98 - 17 maj 11 - 17:22- Betyg: | Aww, sista raden :´| tycker den var något otroligt bra och skulle älska en fortsättning !
Ha det bra :] |
|
|
|
