Ödehusets hemlighet - del 1 |
Naturligtvis hade jag ingenting att klaga på. Herregud vad mycket jag inte hade att klaga på. Mat varje dag och tak över huvudet. Så varför var jag rädd? Obegripligt, om jag fick säga det själv. Men det fick jag förstås inte.
Jag måste faktiskt medge att jag var lite darrig i benen när jag stängde ytterdörren bakom mej den där kvällen. Det var något som lockade och drog och sa att jag bara måste tillbaka till det gamla ödehuset där jag och David var i onsdags.
Vi hade inte ens vågat gå in i huset då, fegisar som vi var. David hade blivit skrämd av en liten kattunge! Okej, jag erkänner, jag blev faktiskt också lite rädd. Jag menar, ödehuset låg ändå på gångavstånd för mej, det bodde ingen där, och jag hade aldrig sett den katten förut. Korta raka svarta hårstrån och hemlighetsfulla glitterögon.
Men den här gången skulle jag in. Jag var sådan, bestämde mej bara för saker, och så blev det så. Jag var envis som en gammal get, brukade pappa säga.
Det spöregnade. Allt liknade mest en spökhistoria. En sån där spökhistoria som man ska skriva i svenskan på skolan, man har massvis med idéer, och så kan man inte ens skrämma en bebis med den. Det var alltså ganska trist just nu. Men jag anade inte hur otrist det alldeles strax skulle bli...
Jag småsprang fram på trottoaren. Inte en människa var ute. Inte ens joggaren Sara och hennes lilla tax Blenda-Rufus. Först hette den Rufus, och Sara trodde att det var en kille, men plötsligt en dag fick Rufus barn, så då fick han, eller förlåt, jag menar hon, heta Blenda-Rufus.
Var var jag nu? Jo, jag gick i alla fall där på trottoaren och inte ett liv syntes till. Jag skyddade mej mot regnet med min lillasysters Pippi Långstrump-paraply. Plötsligt stannade jag till. Hörde jag inte ett ljud? Jo, där hördes det igen! Ett tydligt, men ändå svagt, pipande ljud. Jag kände mej lite ängslig.
Ljudet ilade igenom hela kroppen och jag rös. Två små grönglittrande ögon stack fram ur en buske, och jag blev så chockad att jag tog tre steg bakåt, skrek till lite, och landade på rumpan i en tulpanrabatt. Som tur var dom flesta tulpanerna redan ganska mosade.
”Mjaaau!” Det var bara den där katten jag och David sett i onsdags vid ödehuset.
Jag satte mej ner för att klappa honom och han strök sej mot mina ben och spann.
”Vad gör du här?” sa jag.
Katten stirrade på mej ett ögonblick, och sökte kontakt med mina ögon. Plötsligt vände han på sej och började spatsera iväg. Jag följde efter honom.
Katten, som jag döpt till Häpen eftersom jag blev så häpen när han dök upp, ökade hela tiden farten av någon anledning, och på slutet hade jag svårt att hänga med. Efter ett tag förstod jag att han också var på väg till det där ödehuset.
”Vad vill du visa mej för något?” sa jag och tittade på katten.
”Mjaaau...” sa katten hemlighetsfullt och tittade rakt fram mot det fallfärdiga huset.
Vi var framme.
Framme vid ödehuset.
Det hade slutat regna och man såg fortfarande stegen i kramsnön efter mitt och Davids besök här i förrgår. Jag och Häpen stod tysta och stilla och tittade på huset. Stort var det. I renoveringsskick, skulle nog pappa säga.
Det var svårt att lista ut vilken färg huset en gång hade haft, men det såg ut som vitt. Nästan all färg hade flagnat av. En ruta var krossad och en annan var förspikad med två brädor som satt som ett kors. Jag rös. Det här var verkligen inget trevligt ställe, inget som man skulle vilja bo på.
Katten tvekade ett ögonblick, och försvann sen ljudlöst in genom hålet, där ytterdörren en gång hade suttit. Jag tog ett djupt andetag, fällde ihop Pippi-paraplyet, och tog några stadiga steg mot huset.
Innanför dörren, om man nu kan kalla den dörr, fanns det en trappa upp till övervånigngen. Säkert fanns det minst tusen år gamla spöken här. Jag såg inte skymten av katten.
Jag klev in i en hall, och sen in i ett sovrum. Det såg ut som om någon familj lämnat huset i all hast och glömt ta med sej alla saker. Det såg vanligt och modernt ut; skrivbord med pappershögar på, säng, bokhylla med bilderböcker, och gardinerna var i Hello Kitty-motiv.
Det enda konstiga var att allt var tävkt av ett tjockt lager damm. Det såg ut som om ingen rört någonting i rummet efter 1800-talet. Men fanns det Hello Kitty då, kanske?
Sängen stod obäddad och slarvig. Jag fick inte lust att stanna, så jag sprang ut i hallen, tog Pippi-paraplyet i farten, och sprang raka vägen hem igen. Häpen satt på trappan utanför min ytterdörr och väntade.
Nästa dag gick jag upp tidigt. Äntligen lördag! Häpen satt utanför vårt radhus och väntade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | BaraLillaPella - 20 maj 11 - 17:45 | | Handlar om 11-åriga Hugo | Carrre - 16 maj 11 - 19:30- Betyg:  | JAG VILL LÄSA MER!!!
du skriver så bra Pella, när kommer del 2? :) |
|
|
|
