Del2 Coraline |
”- Mamma! Var leder den här dörren?” ropade hon frågvist till sin mamma som arbetade i köket. Men fick inget svar. Hon ropade ännu en gång med en mer utdragen mening för att kanske störa henne i sin koncentration. Då kom hon bestämt gående in i vardagsrummet och ställde sig med händerna mot höfterna. ”- Vad?! Kan jag aldrig få jobba i fred utan att du ska störa?” Coraline visade sin mamma dörren bakom tapeten. ”- Om jag hjälper dig att öppna dörren lämnar du mig ifred då?” Coraline nickade samtidigt som blicken var fäst vid dörren. Hennes mamma återvände till rummet med en kniv i handen, satt sig ner på huk och började karva upp tapeten, och när hon var klar och dörren var redo att öppnas så gick hon sin väg. Coraline öppnade dörren och fylldes av spänning som snabbt rann ut när hon möttes av.. ingenting. En tegelvägg. Coraline drog en ytterst djup suck av besvikelse, reste sig upp och gick upp till sitt rum. Hennes rum bestod av en gammal trä säng, en låda med leksaker och en tom garderob. Ovanför hennes säng hängde även en mobil bestående av fem stycken trollsländor utskurna i vanligt vitt papper. Hon låg i sängen och tittade på mobilen som snurrade sakta och gav skuggor i taket av den lilla strimma ljus som sökte sig in genom persiennerna. Ögonlocken var tunga och det dröjde inte länge innan hon föll i sömn.
Det var morgon och Coraline väcktes av fågelsång och sol i ögonen. Fönstret stod öppen med persiennerna uppdragna och en frisk vind fyllde hennes rum. Hon satte sig upp i sängen och gnuggade sig i ögonen samtidigt som hon gav ifrån sig en gäsp. När hon öppnade ögonlocken igen upptäckte hon att rummet inte var desamma. Tapeterna var inte längre en ljusgråa utan en mildare ton av rosa, och mobilen var inte gjord av papper utan kristallglas i alla regnbågens färger som skimrade i solljuset. Hon satte sig upp och tog på sig sina rosa mjukistofflor, drog på sig sin morgonrock och gick ut genom dörren, och ner för den slingriga trappan. Hennes mamma stod och visslade inne i köket under tiden som hon lagade något vid spisen som gav ifrån sig en underbar doft. Coraline staplade in i köket nyvaken som hon var och förvånades av att alla möbler stod på plats, blommor uppsatta i vaser och gula gardiner i fönstren. Köksbordet var vackert dukat med söta paletter, silver bestick, tallrikar och vinglas. ”- Mamma.. vad gör du? Vad är det som händer?” frågade hon och tittade sig ensligt omkring i ett kök som de tidigare bara kunnat drömma om. Hennes mamma vände sig om och tog på sig sin andre grythandske när Coraline förskräcktes utav att hennes mor inte hade vanliga ögon, utan svarta knappar! ”- Hej gumman, kan du hämta din far ute i trädgården så kan vi äta? Det är din favoriträtt” sade hon och log brett. Coraline var förstummad men vände sig om och gick ut i hallen, tog på sig sina gula gummistövlar och öppnade ytterdörren. Solen bländade henne när hon tog ett steg ut på bron, och hon fick kisa med ögonen för att se. Hennes mun öppnades och avståndet mellan hennes läppar växte utav förvåning. Trädgården var inte mörk, död och dyster utan var full av liv och färger! Stora äppelträd stod planterade efter varandra i en allé och pionerna växte vilt i solen. Fontäner sprutade åt alla håll och i skuggan gömde sig små blyga violer. Formklippta idegranar i alla möjliga gestalter och längst ner stod en gigantisk lönn med tjock stam. Det stora trädet hade även en liten dörr och bredvid hängde en brinnande lykta.
Coraline gick på stenplattorna mot sin far när plötsligt solen gick i moln, himlen blev mörkblå och pryddes utav stjärnor. Då tändes hela herrgården med vackra trädgårdsbelysningar som lyste upp alla växter, blommor samt fontänerna skiftade i gröna, gula och röda färger. Coraline gjorde en piruett på tå av lycka från den efterlängtade trädgården. ”- Den är helt fantastisk!” Fadern, som kom ridandes på en mekanisk bönsyrsa instämde fullständigt. ”- Hoppa upp så ska jag visa dig en sak!” utbrast han och log mot Coraline. Hon var så lycklig så att hon till och med inte längre la märke till deras knapp ögon. Bönsyrsan vek ut sina vingar och de lyfte från marken. Hon höll hårt om faderns manchesterkavaj och frågade: ”- Vem är ni egentligen? Mina föräldrar är inte alls glada som ni, och vi har varken ett vackert inrett hem eller en underbar trädgård som denna”. Vinden fångade hennes hår och han svarade ”- Vi är dina andra föräldrar, vi är allt du önskat och allt du inte fått, och med oss får du stanna hur länge du vill!” Coraline var överlycklig och kramade fadern hårt om midjan. När de var strax ovanför trädgården bad han henne titta ner. Hon gjorde som han sa och fick syn på att, hela trädgården gestaltade henne själv utav alla blommor och träd. Precis som hon själv hade skissat upp den. Hon kramade honom återigen och stängde sina ögonlock.
Grenarna piskade mot fönsterrutan, och regnet öste ner. Coraline vaknade upp i sin säng, i sitt gråa, tomma rum. Papperstrollsländorna snurrade sakta och gav ifrån sig en förstorad skugga i taket varje gång som blixten slog till utanför. Hon begrep ingenting. Hon klev ner från sängen och tog på sig sina blåa tofflor. Hon gick fram till fönstret och blickade ut över en mörk och dyster trädgård, där allt var dött. Hon kände hur deprimerad hon blev, samtidigt som hon fylldes utav någon slags hjärtskärande ilska. Det hela hade varit en dröm! Och hon mindes hur de hade sagt åt henne att hon alltid var välkommen, men då skulle hon behöva sova, och drömma sig dit igen, och leva med sitt verkliga tillstånd.
Drömmar är bara en flykt från verkligheten, går man och lägger sig för att sova? Eller för att slippa. Coraline gick tillbaks med tunga steg fram till sin säng och lade sig. Hon kramade sin docka hårt och försökte somna om.
-Slut-
|
| Kommentarer | | BaraLillaPella - 16 maj 11 - 18:43 | | åh vad bra!! |
|
|
|
