en oskriven regel |
Alla tror att det är lätt.
Att jag redan vet vad som känns rätt.
Det finns liksom en oskriven regel.
Att jag är den som kan segla utan segel.
Att jag kommer dit jag vill.
Att jag aldrig någonsin står still.
Men det är dem som inte känner.
Som bara tror att vi är vänner.
Som inte ser vem jag egentligen är.
Och som faktiskt bara är till besvär.
Jag vet inte varför alla tycker just så.
Men ingen verkar ju förstå.
Jag kanske verkar så säker och stark.
Men mot mig är det lätt att få in en spark.
|
|
|
|
