Hp ff - Have you heard the rumours? [del 21] |
jag ber hemskt mycket om ursäkt för att den här delen kommer så sent som den gör men förutom otroligt mycket skolarbete har jag konstant pendlat fram och tillbaka angående hur den här historien ska sluta - nu har jag i alla fall fattat ett beslut och jag hoppas att ni inte hatar mig allt för mycket efter att ni läst klart. tack för att ni har gjort den här resan med mig och tack för att ert stöd aldrig har tagit slut - ni har alla varit underbara och om det inte varit för er så skulle den här historien ha legat bortglömd i en av mina många mappar på datorn. tack.
tusen kramar, JvJ
figurerna som bor i mitt huvud applåderar i alla fall
Kathy drog ett djupt andetag, öppnade munnen för att påbörja på den konversation hon tänkt ut på vägen ner från rektorns kontor men avbröts av de olikfärgade ugglorna som flög in över borden.
Hon vred på huvudet och log åt de olika färgerna och storlekarna som korsade hennes synfält, det var som om de vackra fåglarna svepte bort alla hennes bekymmer och allt hon tänkt ut, de ord hon så noggrant ställt på led för att komma ihåg blandades till en oigenkännlig sörja.
Så kom hon på sig själv, skakade på huvudet och vände sig mot Fred och Oliver som såg på henne med fundersamma blickar – hon rodnade och bet sig i underläppen.
”Alltså”, hon tog upp gaffeln från tallriken och lekte lite med den för att ha någonting att sysselsätta sig med, hon hörde hur rösten darrade och drog ett hackigt andetag.
Kathy kände hur någon klappade hennes knä och fladdrade med blicken över Leas vänliga ansikte innan hon fortsatte att stirra ner i bordet, men så lade hon ner gaffeln på tallriken igen och det såg ut som om hon kämpade för att få lugnet att lägga sig över hennes mjuka ansiktsdrag.
”Jag har tänkt på det här”, sade hon med låg men stadig röst. ”Och jag kan inte-”
Hon tystnade och gnuggade sig i ögonen med baksidan av handen. ”Jag kan inte fortsätta att förstöra era liv-”
Här ryggade både Fred och Oliver tillbaka och det såg ut som om de skulle protestera men Kathy skakade på huvudet och såg på dem med tårfylld blick.
”Ni har gått vidare”, sade hon med ett darrande leende. ”Och jag måste inse att era känslor – att era känslor för mig har svalnat. Om ni nu har känt någonting för mig, jag kan ju inte gå här och säga saker som jag inte vet någonting om och -”
Hon rodnade och såg bort. Det kändes så fånigt att sitta där och kämpa mot gråten medan hon försökte reda ut sina trassliga tankar.
”Jag hoppas att vi alla kan vara vänner, jag vet att jag har förstört så mycket-”
Kathy tystnade igen, slöt ögonlocken och försökte tvinga bort tårarna som hotade att rinna nerför kinderna. Hon ursäktade sig och reste sig upp, men så stannade hon till och vred på huvudet.
De mörka ögonen for över Fred och Olivers ansikten, hon log svagt åt deras nakna förvirring och gnuggade sig i pannan. ”Det är nog bäst om ni glömmer mig – vi skulle vara kvitt då.”
Mungiporna darrade och för att inte visa dem att hon grät böjde hon ner huvudet och skyndade ut från den stora salen.
Hon var tvungen att komma ut, luften i entréhallen var för tunn – hennes lungor sved av syrebrist och de hackiga andetagen ekade i tystnaden som bara uppstod vid den här tiden på morgonen.
Kathy öppnade slottsporten och snubblade ut i snön, benen vek sig under henne och trots kylan som fick hennes kropp att darra lutade hon sin brännande panna mot den snöklädda marken.
Samtidigt som leenden, blickar och olika konversationer fladdrade genom hennes hjärna försökte hon lugna andningen och räknade långsamt till tio.
Kroppen genomfors fortfarande av gråt men hon kunde i alla fall luta sig mot den trygga slottsväggen för att se ut över det kyliga slottslandskapet. Hon fingrade på trollstaven och med slutna ögonlock lutade hon huvudet mot den frusna muren.
Som i en dvala hörde hon hur slottsporten öppnades men Kathy öppnade inte ögonen. Hon hoppades att vem det än var skulle strunta i att hon satt där och bara gå vidare för att göra vad de nu hade tänkt göra ute i den här hemska kylan och låta henne vara ifred.
”Du kommer ligga förkyld i ett halvår om du inte klär dig varmare”, sade en mjuk röst som fick Kathy att rysa av välbehag. Hon log svagt men höll fortfarande ögonlocken slutna, som om det hela var en del av en dröm.
”Äh, madam Pomfrey kan fixa allt”, svarade hon lågt med en axelryckning och såg framför sig Georges svedda ögonbryn. ”Hon är förkylningarnas värsta fiende, tro mig, hon är obarmhärtig”
Hon kände det inom sig snarare än hörde hans varma skratt.
Det var tyst en lång stund och Kathy kom på sig själv med att spetsa öronen för att höra det minsta ljud ifrån honom, om hon koncentrerade sig tyckte hon sig nästan kunna höra hur vinden letade sig igenom hans hår.
”Jag har gjort slut med Mary”, rösten lät trevande och glädjen som funnits i den för bara en liten stund sedan hade bytts ut mot en viss osäkerhet. Kathy slog upp ögonlocken och stirrade på Oliver Wood med stora, förvirrade ögon.
”Ursäkta?” Sade hon och blinkade. Han stod med hopsjunkna axlar och nickade mot platsen bredvid henne, hon förstod vinken och makade sig lite åt sidan så att han skulle kunna sätta sig ner.
”Våra känslor för varandra är inte detsamma som för ett halvår sedan”, sade han och medan han pratade var de gyllene ögonen fästa vid Kathys panna. ”Jag kunde inte ljuga för henne -”
Väktaren tystnade och Kathy kunde se hur en svag rodnad kröp upp längs hans hals – han vände bort blicken och harklade sig innan han reste sig upp igen.
”Jag vet att det du och Fred hade var – speciellt”, han gick några steg ifrån henne och Kathy kunde känna hur hon automatiskt följde efter, hon reste sig upp och tog ett steg mot hans breda ryggtavla. ”Men jag vill – jag ville bara att du skulle veta –”
Oliver tystnade och kliade sig i nacken, han stod fortfarande med ryggen vänd mot henne så hon kunde inte se hur hans vackra ansikte förvreds. ”Att om du vill så är jag redo att ge det här ett försök.”
Först nu vågade han vrida på huvudet och möta hennes förvirrade blick. ”Du kanske inte är redo idag, kanske inte imorgon – men jag kommer inte glömma mina känslor för dig, tro mig, jag har försökt.”
Kathy visste inte vad hon skulle säga, hon stirrade på honom medan hennes huvud skrek åt henne att andas. Lungorna ville inte ta in syret som svävade i luften och hjärtat dunkade inte längre bakom revbenen. Hon var död. Hon måste vara död.
Oliver tvekade en sekund, sedan gick han långsamt fram till henne och böjde sig ner för att försiktigt kyssa hennes kind. ”Jag gillar dig Kathleen Garren. Det har jag gjort ända sedan jag hörde ditt svamlande för första gången.”
Så log han ett av sina typiska, sneda leenden och drog en hand genom sitt mörka hår innan han gick tillbaka mot slottsportarna. Med handen på dörrhandtaget vred han än en gång på huvudet och såg på henne en lång stund. ”Och snälla, frys inte ihjäl nu. Okej?”
Kathy försökte få huvudet att röra på sig och när hon äntligen fick till den korta nicken insåg hon att han hade försvunnit in i slottet för länge sedan och hon kände hur hennes fötter bultade av kyla. Hon kunde inte förstå varför hon envisades med att gå i tygskor när hennes varma vinterkängor låg slängda under sängen i sovsalen. Hon kunde för allt i världen inte förstå varför.
Med ett fruset leende gick hon så mot dörren och kunde redan känna hur värmen strömmade tillbaka in i kroppen.
Dörrarna stängdes bakom henne och Kathy borstade bort snön från byxorna medan hon for med blicken över entréhallen - ögonen stannade vid ett välkänt bakhuvud och mungiporna darrade lätt.
”Fre-”, hon tänkte ropa hans namn men hejdade sig när hon såg den vackra flickan som gick bredvid honom. De var på väg upp för marmortrappan och han hade inte hört hennes rop, Madelene vände dock på huvudet och mötte hennes blick innan hon knuffade till Weasleytvillingen i sidan och nickade ner mot henne.
Fred vände sig om och log svagt när han mötte Kathys blick, med några ord som hon inte kunde höra såg hon hur han lämnade slytherinelevens sida för att småjogga ner för trappan.
”Du var modig idag”, sade han med ett svagt leende och hon kunde se hur han försökte tränga bort mörkret i hans blick. ”Jag antar att Wood har pratat med dig?”
Hon drog ihop ögonbrynen och visste inte riktigt vad hon skulle svara i rädsla för att kanske såra honom.
”Gör hon dig lycklig?” Frågade hon sedan och hörde hur Fred skrattade till.
”Ja, jag tror faktiskt det”, sade han med en blick över axeln, Madelene väntade fortfarande på honom. ”Jag är ledsen för att jag låter dig gå, för att jag inte kämpar för dig -”
Hon skakade på huvudet och strök honom modigt över kinden.
”Jag minns dig nu”, sade hon svagt och såg hur Freds ögon glänste av tårar. ”Jag minns allt och jag är rädd att mina misstag har gjort det omöjligt för oss att fortsätta vara tillsammans.”
Han vred på huvudet, den orangea luggen hängde ner i ögonen men han lät den vara.
”Wood kan göra dig lycklig om du tillåter honom”, sade han ädelt och försökte dra på munnen. ”Men tro inte att du blir av med mig så lätt, jag räknar med din vänskap Kathy.”
Hon nickade och lät honom krama om henne en sista gång innan han skyndade sig upp för trappen igen.
”Låt honom inte testa sina konstiga experiment på dig”, ropade hon efter den mörkhåriga flickan. ”Tro mig, som tjej är det inte så smickrande med pipskägg.”
Madelene vred på huvudet och hennes ansikte var ett enda stort leende.
”Jag lovar”, sade hon med ett skratt och ögonen glittrade när hon såg på den fräknige gryffindoreleven. ”Tack för varningen.”
Kathy log bara och svängde av mot den stora salen, hon visste att både Hallie och Lea satt kvar och väntade på henne.
Magen lät höra en högljudd klagan på bristen av frukost och det var fortfarande leendes som hon sjönk ner på platsen mellan sina två väninnor och tog för sig av risgrynsgröten medan hon väntade på de frågor som hon visste brände deras munnar.
”Kittie-Kat”, sade Hallie med stora ögon. ”Berätta allt.”
okej, det här är faktiskt inte riktigt slutet - jag har planerat att skriva en epilog också och det är faktiskt ni som bestämmer längden på denna epilog. jag kommer ge er tre dagar, efter det kommer jag ta antalet kommentarer jag fått och gångra dem med hundra så får jag ut hur många ord den sista delen ska bestå av - så, nu är det upp till er som läser hur lång den absolut sista delen kommer bli. så glöm inte era underbara, långa kommentarer som lämnar mig med ett stort fånflin varje gång jag ser dem.
ni är underbara och som sagt, utan er skulle den här historien inte vara mer än en idé i min skalle. tack. tusen tack.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 13 jun 11 - 03:19- Betyg:  | *ÄR död efter andra gången jag läst denna nu.*
Så jävla smärtsam å läsa på något sett. (För jag lyssnar på tragisk musik och sitter å lipar?) ... I alla fall tycker jag så synd om Fred, och Kathy, och Oliver, för allt de gick igenom där liksom. Fast var ändå så oerhört bra att hela fanficcen hörde samman på något sett. Vilket inget annat jag läst lyckats göra (förutom J.K Rowling då.) Fast du är ju henne xDxD Enligt mig är du JRR Tolkien, du skapade något eget, inte något som J.K Rowling skrivit, utan något mycket bättre. Något eget, men som redan existerar, om du fattar? (Sorrey, är trög och lipar mitt i natten, så fattar knappt vad ajg skriver, så :D) What ever. Du är lika bra som JRR Tolkien och J.K Rowling samtidigt. Bästa jag läst på dikta, olika engelska forum. Fantastiskt helt enkelt. Svårt menar jag. Men asså. Jag skriver det här för jag vill ha epilogen. okej?...
Du kommer bli sur när du får ett mejl imorrn på mig. Jag lovar xD... Fast ville ha epilogen så får la ta å skriva klart min hpff :[ | | IrMiS - 25 maj 11 - 11:33- Betyg: | Okey, jag läste sista avsnittet bara, men jag ville liksom ha mer ändå... Får nog ta och läsa alla delar, för som vanligt fastnade jag i det du skrev! Underbart flyt i språket, som vanligt, och fina beskrivningar.
Haha, fick det där leendet på läpparna, som bara kommer när man läser riktigt snabbt och inte kan slita sig! Som sagt, jag får ta mig tid att läsa alla delar, så är det bara.
Tack för att jag fick läsa!
//Irma | | LipsOfAnAngel - 16 maj 11 - 20:51- Betyg: | Åh, jag fick tårar i ögonen av den här delen, så himla bra. Jag kommer sakna den här berättelsen när den är över, men jag ser verkligen fram emot epilogen.
<3 | | Maadelen3 - 15 maj 11 - 17:39- Betyg: | jag måste erkänna att jag var väldigt livrädd innan jag skulle läsa denna, haha. faktiskt. inte livrädd för att det skulle vara dåligt eller något sånt, utan för att jag visste att jag skulle vara en del närmare slutet och usch vad ont det gör inom mig att den faktiskt kommer ta slut... men men, allt har väl sitt slut antar jag.
sen måste jag också erkänna att jag var i något slags upplösningstillstånd av blandad glädje, ilska, sorg och jag vet inte riktigt vad när jag insåg att det var Wood som kom ut och inte Fred. Men jag måste också säga att jag tyckte det var ett riktigt bra val du gjorde! även om Wood inte riktigt är min favorit så erkänner jag att det är bäst för historien, att Wood och Kathy passar bra ihop och att jag har känt på mig att det var så här den skulle sluta. och hehe, jag gillar fred. jag vet att du vet det, men det tåls att säga igen. du gör honom mer perfekt än vad han redan är!
du är underbart duktig och du har så galet mycket talang att det inte riktigt är klokt! hur mycket du än säger att jag har så vet jag om att du har minst tredubbelt så mycket talang! allvarligt jenny, du är världens nästa JK. Jag ger min högra hand på att du kommer lyckas så sjukt bra med författarskapet och att du kommer bli rankad som en av de tio bästa författarna genom tiderna. Sådetså!
förresten tror jag att mitt hjärta som har dött och gått i ca femton miljoner bitar de senaste delarna har lagats för jag känner mig helt varm inombords och lycklig för det är ett sånt fint och bra slut på en sån fin och underbart bra historia och ja jag sitter verkligen och fånler för mig själv för att det är så underbart! lite lyckotårar trängde sig fram också (även fast jag sitter vid mammas dator inne i vardagsrummet med alla andra i familjen runt mig, haha) och åh herregud jag är helt tom i huvudet så jag vet inte alls vad jag ska skriva för att få dig förstå hur galet bra och duktig och talangfull och bäst du är, hoppas du har förstått det genom alla mina andra kommentarer (hehe) och vet att jag verklgien menar det och att du själv vet att du är det. BRA!
det enda jag skulle kunna hata med denna historien är förresten att den tar slut, för även om det blev Kathy och Wood (som alla vet att jag inte varit så stödjande för precis) så tycker jag ju att det är helt jättebra! ville bara berätta det ehehe
nu ska jag fortsätta med min finaste engelskaläxa (avskyr den!!!!) och japp, det är sån viktig information du behöver få haha!
och förresten - min kommentar räknas som minst sju stycken. bara så du vet det. för så bra är jag! (eller så är det för att jag är så mäktig och kan bestämma sånt utan att kommentera många för det är jag för dålig fö att göra hehe)
DU ÄR BÄST. verkligen! glöm aldrig det!
tusen tack för en sån här fin historia också. TACK! <3 | | SingingAries - 14 maj 11 - 19:35- Betyg: | | Helt underbart slut egentligen men man vill verkligen fortfarande ha den där epilogen. Det är väldigt passande med en epilog till det här. Helt underbart. | | LisaHoglund - 14 maj 11 - 15:26 | | Alltså... jag måste få smälta det här innan jag kommenterar på riktigt. Det enda jag kan säga nu är att jag inte kan sluta le. | | Edwin82Therese98 - 14 maj 11 - 14:15- Betyg: | Nahaha! Kan också säga att jag fånflinar när jag läser kommentarer xD... Men den här var grymt bra och jag älskar att du valde Oliver :] <3! Fast hade blivit glad om du valt Fred också.. Blir superglad när du nämner "epilog" för då vet jag att jag kan läsa ännu mer av den här knaaaasiiigt bästa historian X-] <-- Fl(y)uga! Den bästa jag någonsin läst på dikta i alla fall =D <3 DU får med så mycket när du skriver och det är gryyymt bra! (slutar använda smileys hela tiden)... Vet inte riktigt vad jag ska skriva för att få en otroligt lång awesome kommentar. Men gillar hur Oliver inte kysser hennes läppar utan kinde istället! ^_^ That is nawwie cute!<3 Och gillar också när Kathy säger till Madelene att inte låta Fred testa konstiga experiment på henne! xD Roligaste raden antagligen + Pipskägg! Alltså, när du skriver får du helt enkelt med allt. Något jag inte lyckas med :´/ Nu ska jag lägga mig och slappa till en Harry Potter film som jag just köpt ^.^<3 Gillar Dödsrelikerna och har sett den flera gånger redan ^.^
/kram från världens sämsta kommenterare till världens bästa Fanfiction skriver =D! <3 |
|
|
|
