Två av mig |
Jag är delad, det är för er skull, vill inte vara besvärande.
Mitt huvud känns som en bisvärm, surrande och förvridet, fullt med sting från tusentals bevingade varelser.
Jag känner hur tårarna bränner i ögonvrån av besvikelse, jag skulle må bättre i dag, men ja låter dom inte rinna över.
Tiden fortsätter, vad hade jag förväntat mig., att den skulle stanna för min skull, knappast!
Musklerna kämpar på, förtvivlade av att jag rör på mig, men jag måste klara det en dag till bara.
För jag är stark, där inne, eller jag inbillar mig själv det i alla fall.
Men det räcker för att övertala den skadade sörjan som kan liknas vid en hjärna, min hjärna.
Som varje tidigare dag ger jag upp änu en gong och låter mig själv sjunkaihop likt en hjälplös hög i min säng, för att sen börja gråta av den ilska som sköljs över mig.
Tankarna skäller ut varandra, säger att jag är en mes som ger upp. Men även att jag är en idiot som i huvudtaget funderade över att försöka.
Jag tog mig upp tillslut, försent som vanligt, det kommer slängas på mig när jag återser mitt hem efter skoldagen.
Undra vad mina vänner tänker när jag alltid är försenad?
Vem bryr sig, fokusera på vägen, du ska frammot även om det tar emot.
Nu skriker dom på varad igen, dom där två av mig.
Mp3 tas fram ur väskan och jag trycker på en låt med alldeles för hög volym.
Sammlar sagta ihop mig själ, bit för bit, ingen får se det här, moste döljas.
Lungorna väser av fasa, vill inte arbeta, och en hes hostning tvingar sig fram.
Jag sjunker ner framför mitt skåp och låter mig själv visa sanningen ett litet tag till för att sedan utföra en ljudlös suck och klistra på ett leende när jag reser mig för att bemöta mina vänner.
Vid det här laget skriker mina muskler av ansträngning, håll käften avslöja inget!
När ska dom sluta bråka och enas över en tanke, åsikt.
Dom där två av mig, som jag inte vill ska finnas, men dom måste.
För om dom inte fins så försvinner min mur, mina löften till mig själv,
och då måste jag försvinna.
Diskret suddas ut som så många gånger förut, för att inte skada andra, uppröra deras tankar.
Den är slut nu, skoldagen, du kommer få visa sanningen jag lovar.
Den där bestämda mig har blivit lenare, försöker lugna den andra, bråkar inte lika mycket.
Jag sneglar upp på dig, du som går här bredvid, hoppas att det inte lyser igenom, den där smärtan bakom varje leende.
Jag kramar om dig, låter mig själv slappna av och ta lite av din styrka,
Det kanske du märker, du får inte märka, gör inte sådär sluta innan hon märker!
Hade dom inte slutat bråka, jag orkar inte när dom bråkar.
Ett hej då och sedan är jag ensam, med mina två av mig.
Smärtan lyser garanterat igenom nu men jag bryr mig inte, jo det gör du ifall någon kommer gåendes mot dig, det får inte synas.
Bara några meter kvar nu, du orkar.
Måste orka din mes!
Annars får du inte se dina vänner i morgon, och då kommer dom få vete, medans du ynkligt ligger där och har givit upp!
Sluta skrika, bråka, bara lämna mig i fred.
Du vet att du snackar med dig själv nu va, patetiskt!
Varför gör jag mig själv så förvirrad..
Trapporna eller hissen, det är ett enkelt val nu för tiden, va inte då.
Fasaden är ner när hissdörrarna öppnas och nyckeln tas fram.
Samma sak varje dag, av me skorna, mp3, väskan släpps på golvet, sterion startas med dagens val av musik, MCR får det bli.
Sedan en snabb blick på mobilen innan jag hjälplöst och ynkligt faller ihop på sängen för att sedan krypa in under täcket.
Jag sluter ögonen och konsentrerar mig på orden som sjungs, dom om hopp och styrka och beårdrar mig själv med tanken.
Imorgon ska jag må bättre.
|
|
|
|
