Världen med dig (Del 9) |
Snart 10 Delar! :D Kommentera gärna! :)
- Varför gråter du? Frågade jag oroligt. Han ville inte svara utan satte bara händerna på huvudet igen och fortsatte att gråta. Det var inte det att jag tyckte det var mesigt, snarare tvärtom, han visade att han hade många sidor. Men jag kunde inte förstå varför han grät. Jag försökte ta bort de igen, men han höll emot mer den här gången. Jag kunde inte rubba händerna men jag lade handen på hans kind och såg på honom med bedrövade ögon. Jag kände mig hopplös.
- Snälla, låt mig, bara för den här gången, hjälpa dig. Det är alltid tvärtom, sa jag desperat. Han kändes med ens arg.
- Kan du säga vad som är fel? Vad har jag gjort? Snälla, berätta, bara den här gången, sedan låter jag dig vara ifred. Med vem du vill. Okej? Bara den här gången, upprepade jag.
Han tog tag i mina handleder och ryckte mig intill sig. Hans andetag smekte min hud och fick mig att gå på moln. Jag blev väldigt medveten om att våra munnar bara var ett par centimeter från varandra. Varför tänkte jag ens på det?
- Det är just det, sa han sorgset. Jag ville inte att det ska vara sista gången, med dig min flicka. Jag vill inte mista dig. Du får inte försvinna från mig. Aldrig.
Jag såg på hans tårfyllda ögon. I magen virvlade fjärilar runt så att det kändes som om jag skulle sprängas. Jag var säker på att det kunde ske vilken minut som helst.
Han lossade på greppet om mina handleder. Jag ville plötsligt att han skulle hålla sina händer runt mina i en evighet. För evigt. Jag ville be honom att aldrig släppa mig. Men var rädd att han skulle bli ännu argare. Jag tänkte inte över vad han hade sagt just då. Jag fuktade mina läppar och försökte få mig själv något lugn. Långsamt torkade jag bort hans tårar, som bara blev fler, och kände själv att jag inte var långt från tårarna.
Min flicka.
Han hade sagt min flicka. Jag log åt tanken och visste att jag aldrig skulle glömma vad han hade sagt. Även om jag inte var säker på att jag ville veta vad de betydde, så hade mitt undermedvetande redan förstått. Erik såg på mig med tårfyllda ögon. Plötsligt var mitt leende fel. Jag kunde inte vara glad när Erik såg så ledset på mig. Och jag var felet.
- Du förklarade aldrig, sa jag till honom.
Jag flätade in mina händer med hans. Han var inte glad över det. Höll slappt så det kändes som om händerna var gjorda av spaghetti.
- Det gjorde jag, svarade Erik med en bruten röst. Han ville inte se mig i ögonen, även om jag försökte få honom att göra det.
- Men du förstod inte, sade han med en irriterad röst och drog argt sina händer till sig och slog en av de i sitt huvud.
- Varför är jag inte förvånad? Fortsatte han.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag satte mig sorgset ner på marken igen.
- Förlåt, viskade jag sårat. Jag visste inte vad jag hade gjort för fel och fick en känsla över att jag aldrig skulle få veta det.
Vi hörde två par fötter kom gående ut på balkongen. Skulle de verkligen se oss så här? Även om inget hade hänt kunde man lätt misstolka. Tydligen tänkte Erik samma sak för han reste sig upp och hjälpte sedan mig på fötter, fortfarande utan att se på mig. Han gick sedan in i balsalen och lämnade mig dumt stående på balkongen. Skulle han lämna mig så här? Jag såg aldrig av de personerna som hade kommit gående ut. Antagligen hade de gått in i ett av de små skjulen. Jag började nästan gråta då jag bara stod där och försökte förstå varför Erik hade lämnat mig där ute. Screw this, tänkte jag och tänkte gå bort från hela balen. Det burrade i min lilla vita väska. I väskan förvarade jag min mobil och lite pengar.
Det var mobilen. Jag hade fått ett sms. Det stod följande:
Det var meningen att du skulle följa efter.
Ingen avsändare. Men numret hade jag. Erik. Jag sken upp och gick fort efter.
Han var nästan vid utgången, där han stod och väntade på mig. När han såg att jag kom fortsatte han ut genom dörren som ledde ut till den mjuka stranden som helt låg i månljus.
Jag tog av mig skorna och gick barfota ut i sanden där Erik stod. Vi var inte synliga inifrån, utan stod helt skyddat från nyfikna ögon och öron.
Jag bet mig i läppen och ställde mig en bit från honom och såg ner i marken.
Han suckade djupt, hade nu slutat gråta, och drog mig närmre. Jag lade armarna omkring hans hals och såg honom i ögonen. Han vek inte undan med blicken nu. Jag förstod inte riktigt vilket humör han var på. Men när han lade armarna om mig midja och log glädjestrålande så kramade jag hårt om honom. Han tryckte min kropp närmare sin och mitt hjärta började hårt att dunka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 15 maj 11 - 12:03- Betyg:  | | riktigt, riktigt bra! mejla nästa! :) | | thegirlfromabove - 13 maj 11 - 17:31- Betyg: | | mejla nästa :) | | StuckMeInPieces - 10 maj 11 - 16:21- Betyg: | | mejla nästa<3 | | sztiz - 9 maj 11 - 23:34- Betyg: | | :D mejla?! asss bra del :D <33 |
|
|
|
