Vem försöker du lura? [26] |
Hej hallå!
Här är del 26! Tänkte passa på att lägga ut den nu när jag har tid, så att det inte dröjer så länge.
Jag vill varna er att om det dröjer lite utan att jag lägger upp något i veckan är det för att jag bliv överöst i skolarbete, nu inför sommarlovet verkar det bara finnas mer arbete än någonsin, så är det nationella prov osv. Men jag har påbörjat del 27 litegrann, och det borde nog inte dröja så länge innan den kommer ut ändå!
Tack för alla gulliga kommentarer! :)<3
En plågad suck undslapp mina läppar och jag spände nacken när mitt huvud drogs bakåt av en stark hand. Min blick for runt men det fanns inte en chans att jag skulle få syn på den som höll i mitt svarta hår, men jag chansade på att det var någon av Thomas gorillor. Jag mindes första gången de slagit mig, och jag kom ihåg hur rädd jag varit och hur mitt sinne spelat upp scenen med min pappa, men den här gången var det en helt annan rädsla som sköt upp inom mig. Föga förvånande dök Thomas gestalt upp framför mig, och jag kände hur mitt hjärta rusade, om det nu var så att det var Thomas gäng, var höll Anton hus? Mitt hjärta rusade så snabbt att jag ville spy och hyperventilera samtidigt, men inget av dem inträffade utan jag stirrade bara med uppspärrade ögon på Thomas och han grinade illa.
”Lilla Jenny” började han och gick närmre mig, så nära att jag kunde känna värmen hans kropp utstrålade.
Min mun var som ett ritat streck och jag vägrade säga något, dock tvivlade jag på att jag skulle kunna sagt något om jag hade försökt.
Thomas backade undan ett halvt steg, lade huvudet på sned och betraktade mig med en skum blick, jag undrade vad han gjorde, men utan att få svar på det så såg jag hans hand flyga upp som i slow motion och jag knep ihop ögonen för att invänta det kommande slaget.
Det hade gått två veckor utan att Anton pratat med mig, trots mina nästan desperata försök att få honom att se åt mitt håll och ge mig en chans att vinna tillbaka vår vänskap. Mitt hopp hade sjunkit mer och mer, men Carl hade åtminstone inte försökt ha sex med mig igen. Efter det här var jag inte säker på att det var en så himla bra idé. Carl hade dock inte verkat så otålig eller sårad dessa två veckor, utan han verkade vara på bra humör för det mesta, och jag var glad över att det som hänt inte skadat vårt förhållande (eller vad det nu var). Trots att jag för det mesta inte delade hans glädje eller var allt för pratsam, utan började glida tillbaka lite i den roll jag förut spelat så försökte han muntra upp mig utan att tappa gnistan. Han var otroligt snäll och jag njöt av att vara i hans sällskap trots att jag inte var på det bästa humöret. Något han inte visste om var att så fort jag var hemma rökte jag upp tillräckligt med cigaretter för att hålla mig upptagen, medan han trodde att jag slutat för flera månader sen (och det hade jag ju, det var bara det att jag börjat igen, men jag var ju inte beroende direkt).
Slaget träffade rakt i magen och fick mig att snubbla bakåt, rakt in i en bastant kropp som förmodligen tillhörde David, och jag kippade efter andan. David skrattade till bakom mig och Thomas höjde handen igen, han verkade sikta mot min kind den här gången.
”Vänta” sade en kort, ganska sträv och känslolös röst någonstans snett bakom mig.
Mitt blod verkade frysa och hjärtat slutade att slå. Anton. Det var Anton. Han hade kommit för att hjälpa mig. Mitt hjärta började slå igen och blodet värmdes sakta upp, mina ögon fylldes av en lättat ton, och Thomas såg över mitt huvud, någonstans till höger. Stod han där? Jag gjorde en ansats till att vända på huvudet och se på honom, ge honom en tacksam blick, men jag kunde inte då David höll i mig alldeles för hårt.
”Vad menar du?” frågade Thomas ganska hotfullt, men även frågande och något tvivlande.
”Inte i ansiktet. Det syns för mycket” sade Anton strävt och kort, och det var som om hela mitt inre exploderade.
Jag tappade andan, min hjärna verkade försöka ta sig ut ur mitt huvud och ögonen brände och sved. Det här var värre än all fysisk smärta på jorden.
Jag såg hur Thomas flinade snett, knöt näven och placerade ett slag över mina revben, och jag föll handlöst ner på golvet. Jag hade ingen psykisk ork att ställa mig upp eller ens vrida på huvudet. Jag klarade inte av att känna smärtan och jag var som förlamad där jag satt. Väldigt snart var jag ensam i korridoren och det svartnade för ögonen medan mitt huvud kändes tungt och svävande. Då insåg jag att jag hade slutat andas, och med hjälp av ett djupt andetag lyckades jag ta mig upp till ytan igen. Genom en tjock dimma ställde jag mig upp, fick benen att röra sig och började gå mot mitt skåp. Det enda som gick genom mitt huvud var att jag inte fick visa mig svag. Orden ekade i mitt huvud, upprepades och sjöd i hela min kropp. Det var Anton som en gång sagt de orden, och vad var bättre än att försöka använda dem mot honom? Jag drog ett djupt andetag, upptäckte att jag fått böckerna i mina händer, låst skåpet och stod utanför klassrummet. Jag blinkade till några gånger och min syn klarades upp, jag kunde se klart igen. Jag drog ett djupt andetag, gick in i klassrummet och ignorerade så gott jag kunde blickarna som jag alltid fick när jag gick i närheten av min klass. Jag klarade inte av att leta efter Anton med blicken, klarade inte av att försöka fånga hans blick och se bedjande på honom, för han hade tryckt in en kniv i min kropp och sedan gått därifrån utan ett ord. Det smärtade så fort jag rörde mig och när jag satt still påmindes jag av vågorna av illamående som med jämna mellanrum sköljde över mig.
”Men Jenny… vad är det?” frågade Carl oroligt och slog sig ner i soffan bredvid mig.
Vi var hemma hos honom, tv:n stod på och visade Simpsons, eller kanske var det Family Guy, något färgglatt var det åtminstone. Ute var det mörkt och klockan närmade sig tolvslaget, lite tjoande röster från gatorna gjorde oss påminda om att vi inte var de enda som levde. Kuddarna gav vika för Carls tyngd och jag gled lite mot honom. Försiktigt sneglade jag upp på hans ömma blick, och han strök mig långsamt över håret.
”Det…” började jag men tappade tråden innan jag ens fått den i ett säkert grepp, och det ilade längs min ryggrad.
Vad skulle jag säga? Jag kunde inte säga att jag blivit slagen, för då skulle han gå till rektorn och jag ville inte dra ner Anton i skiten, trots att han bara stått där utan att göra något. Jag tuggade frenetiskt på underläppen men hindrades snart av att Carl mjukt lade två fingrar över mina läppar för att lugna ner mig.
”Förlåt...” mumlade jag mer rynkad panna och ångestfylld röst.
”Det är fredagskväll och vi ska bara ta det lugnt, förlåt” mumlade jag med hopknipna ögon och rynkad näsa.
”Jenny, du vet att jag älskar dig…”
STOPP, STOPP, jag vet. Det är sjukt, han sa ”du vet att jag älskar dig…” och ja, det var visst något jag hade glömt att säga. Vi har sagt det. Alltså han har officiellt sagt att han älskar mig och jag har officiellt sagt att jag älskar honom tillbaka. Eller, officiellt för oss, ingen annan då. Tänkte så att ni inte får en chock eller, så, ja, nu vet ni. Ska fortsätta nu.
”… och jag är orolig för dig, du har verkat så nere på sista tiden. Det måste finnas en anledning till det” sade han lugnt och sänkte ljudet på tv:n.
Hoppsan, han ville verkligen prata om det här. Jag fick skuldkänslor för att han var så snäll och gullig mot mig medan jag rätt och slätt vägrade att ens tänka på att berätta vad som hänt idag, men jag hade något annat som gnagde mig som jag kunde berätta. Jag behövde ju inte berätta precis allt som hänt idag, men jag kunde fortfarande berätta hur jag kände gällande Anton. Ja, det lät som en bra idé.
”Det är… Anton” mumlade jag tveksamt och såg bort från hans oroliga blick.
”Vad är det med Anton?” frågade Carl, och då jag var för upptagen med att komma på vad jag skulle säga lade jag inte märke till den underliga tonen i hans röst.
”Efter… ja… du vet…” mumlade jag lite generat och fick genast bråttom att fortsätta och komma till poängen, ”så har han inte velat prata med mig, och han har undvikit mig i och utanför skolan” rabblade jag på och såg upp på Carl som nickade kort och såg på mig med en förstående blick.
”Det känns riktigt jobbigt… han var en riktigt bra vän” min enda vän, lade jag till i det tysta, ”och det känns så fel att han börjat vara med Alice och dem. Jag saknar honom, liksom, som vän” fortsatte jag och suckade.
”Du… Jenny” började Carl mjukt och smekte min kind. Jag såg lite lättat på honom, jag visste att han skulle komma med något stöttande och gulligt nu, han älskade mig och tänkte säga något som fick mig att må bättre igen.
”Jag vet att du litar på honom, och han har säkert varit en bra kompis, men tror du inte att det är dags att släppa taget om honom?”
PANG. Det där hade jag inte varit beredd på, och jag stirrade oförstående på Carl.
”Att han bara överger dig sådär bevisar väl bara att er vänskap inte var så väldigt stark och tålig, eller hur? Vissa personer glider man ifrån, och det kan man ta som ett tecken på att man kanske inte hör ihop ändå” fortsatte han, och för varje ord han sa var det som om han smällde till mig.
Vad var det han försökte säga egentligen? Att Anton och jag inte borde vara vänner, för att vår vänskap varit svag och bristande? Jag kunde inte tro det… han skulle ju stötta mig och…
Då gick det med ens upp för mig. Varför Carl varit så uppåt sedan dagen på kontoret, sedan Anton kommit på oss. Jag förstod varför han inte hade försökt tvinga mig till något, för han hade insett att det skulle fungera att vänta lite till. Han hade fått nytt tålamod och verkade inte ha några bekymmer alls. Varför, i takt med att jag blivit mer deprimerad och inåtvänd, han blivit muntrare och mer omhändertagande. Jag insåg att min mun var öppnad på vid gavel så jag stängde den och ställde mig genast upp. Mitt oförstående och förvirrade uttryck hade ersatts med en förbannad och genomträngande blick.
”Är du avundsjuk på Anton?” fick jag fram.
Jag talade inte speciellt högt, men skärpan och ilskan gick inte att ta miste på.
”Vad är det du pratar om?” Carls röst var frågande, men även skärpt och lite misstänksam.
”Varför har du varit avundsjuk på Anton? Det är ju dig jag vill vara med” malde jag på i samma ton som innan, jag vill ha ett bra svar.
Carl reste sig och jag följde honom med blicken, jag backade i samma takt som han rörde sig mot mig.
”Varför skulle jag inte vara avundsjuk på Anton?” utbrast han helt plötsligt med ganska hög röst, och jag insåg att nu var det något stort som exploderade, men jag vägrade ge efter.
”Han kan vara med dig hela tiden utan att någon anser att det är konstigt, han kan röra dig och hålla på så mycket han vill utan att någon höjer ett ögonbryn” fortsatte han, märkbart upprörd då han gjorde irriterade gester med armarna samtidigt som han talade.
”Men vi är bara vänner, inget skulle kunna hända mellan oss, det är ju dig jag tycker om” kontrade jag honom och gav honom ett irriterat ögonkast.
”Hur skulle jag kunna veta det? Hur skulle jag kunna veta att det är mig du gillar när du inte ens vill ha sex med mig?” sade han argt, och jag brusade upp.
”Bara för att jag inte har velat haft sex med dig betyder det inte att jag är otrogen!” utbrast jag upprört.
”Gör det inte? Men vad fan är du med honom så mycket då, ni är ute på kvällarna och ’promenerar’ och ni är alltid med varandra i skolan, vad tycker du att jag ska tro?” morrade han argt.
”Det betyder bara att jag har ett liv! Att jag har en vän att vara med” fräste jag argt och viftade lite effektfullt med händerna och blängde på honom.
”Jag är bara svartsjuk för att jag tycker om dig så mycket, för att jag är rädd att förlora dig, Jenny, jag älskar dig” sade han i normal samtalston.
Jag märkte att han bytte taktik för att ge mig skuldkänslor, men jag ville inte höra på vad han sade. Han hade pratat om min och Antons vänskap som om den varit något barnsligt, något som man kunde växa ifrån och bara kasta bort, det hade sårat mig djupt.
”Om du nu älskar mig så mycket borde du ha litat på mig” sade jag i en ton som fick honom att tappa fokuseringen och innan han lyckade återhämta sig sprang jag till hallen, stoppade i fötterna i skorna och ryckte till mig min jacka.
Jag orkade inte vänta på hissen utan sprang ner för trapporna och krängde på mig min jacka lagom till att jag skyndade ut genom dubbeldörrarna. Det var ganska svalt ute, men då det var i slutet av april var det inte så kallt att jag inte skulle kunna gå hem. Bussarna här slutade gå vid halv tolv, och nu var klockan lite över. Jag drog jackan lite tätare omkring mig, stoppade ner händerna i de ljusa stuprörjeansens fickor och började gå på cykelvägen. Efter en kvarts promenerande hade Carl inte sprungit ikapp mig, och jag tvivlade på att han ens följt efter mig i början. Jävla tölp.
Samtidigt som jag var arg på honom var jag arg på mig själv. Carl hade varit den enda i mitt liv som inte hatade mig just nu, och jag var inte säker på om jag skulle kunna få tillbaka den känslan, jag var inte säker på att jag ville ha tillbaka Carl. Jag skakade på huvudet, svängde höger och gick ner i en liten tunnelgång under vägen.
Det var då jag hörde dem.
Drop a comment! :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SingingAries - 19 maj 11 - 21:16- Betyg:  | Jättebra skrivet, förlåt att jag glömde kommentera förra delen när jag läste den.
Du är otrolig på att skriva. | | thegirlfromabove - 15 maj 11 - 16:06- Betyg: | Braa, har suttit och läst alla i sträck.
Tkr hon ska dumpa läraren! :)
Maila nästa :) | | lumman - 13 maj 11 - 00:38 | Jättehärligt att läsa att det kommer bli ännu mer action !
Fortsätt skriva en massa nu och mejla gärna när nästa del
kommer ut :)
XOXO | | Nea96 - 10 maj 11 - 20:53 | | ojoj.....guuuuud va bra!!! | | StuckMeInPieces - 10 maj 11 - 16:31- Betyg: | | mejla nästa vill veta vad som händer..:D<3 | | Samme15 - 10 maj 11 - 10:27- Betyg: | Ååh spännande :D
Vill läsa nästa nu!! Så mejla när den är ute :P | | sztiz - 9 maj 11 - 23:32- Betyg: | | OMG vad kommer hända du måste skriva mer vill veta vad som kommer att hända :D mejla?! | | mizzkitty - 9 maj 11 - 21:21- Betyg: | | Sjukt bra del och spännande. Fortsätt :) | | XTokigITokioX - 9 maj 11 - 20:21 | | Omfg... Vad i helvete håller Anton på med?! Gah så bra du är! Mejla gärna nästa :D<3 | | Sabbe_sabbe - 9 maj 11 - 18:04- Betyg: | fortsätt! nu:D
MEJLA |
|
|
|
