Försvinner smärtan någonsin? |
Det känns verkligen som att jag tjatar om det här, här, men det var faktiskt ett tag sen jag skrev här överhuvudtaget.. Förlåt iallafall.
Som många av er vet, eller minns, så dog min mormor i december och hela min värld rasade samman. Jag skrev en dikt som jag läste på begravningen, osv. Det har gått över fem månader (hur fan då?) och jag tycker ju att det borde ha blivit bättre, lite lättare. Många utav mina vänner håller verkligen med mig, och de är inte dåliga på att påminna mig om det heller. De tjatar och tjatar om att jag måste släppa taget, gå vidare, för hur mycket jag än gråter så kommer hon inte tillbaka. Det har de rätt i.. Men jag har ingen aning om hur man gör det. Det har istället blivit mycket svårare, för varje dag som går. Jag försöker vara stark för min mamma och morfar.. Men det är så svårt när det känns som om hela jag är i miljontals bitar.
Jag har aldrig varit med om något liknande förut, så jag vet inte hur jag ska göra.. Jag är så trött på att gråta nätterna igenom, ständigt påminnas om henne, sakna hela tiden och inte kunna tänka på något annat. Alla mina vänners problem är strunt, eftersom jag själv "har det mycket värre", men jag måste påminna mig om att jag hade likadana "problem" innan mormor dog, som de fick stå ut med.. Samtidigt som jag skulle göra vad som helst för att inte känna såhär, så är det det enda jag har kvar utav henne. Förutom bilder, grejer och minnen, är smärtan och saknaden det enda som bevisar att hon fanns, var (är) en del av mig och mitt liv. Så länge hon fattas, har hon funnits. Och det är väl en utav anledningarna till att jag inte ens vågar försöka släppa. Jag vill leva i den här bubblan, där hon fortfarande finns med. Jag är livrädd för att bubblan ska spricka och hon ska "försvinna", som alla andra döda gör efter ett tag..
Finns det någon här som har känt likadant? Det gör alldeles för ont för att minnas, men jag är livrädd för att glömma.. Varje gång jag blundar ser jag hennes ansikte, jag gör allt för att minnas det i detalj. På nätterna när jag ska sova, pratar jag med henne och "låtsas" att hon svarar mig (jag "hör" hennes röst).. Är jag sjuk i huvudet? Har någon varit med om samma sak? En förlust i livet som gör att ingenting annat spelar någon roll..
Jag fyllde år i lördags. Fick massa pengar, men haha.. Fan va jag var missnöjd. Jag vet inte varför, bokade ju flygbiljetter för pengarna sen.. Hjälpte inte. Under släktkalaset satt jag nog säkert en timme, i trappan i hallen, och bara stirrade på dörren och grät. Jag föreställde mig hur mormor kom in genom dörren, hur perfekt min dag hade blivit då.. När det kommer till jul och födelsedagar spelar presenterna ingen roll, det är de man älskar som man delar det med. Det har jag lärt mig nu. Ingenting spelar någon roll så länge man har dem man älskar hos sig.
Jag undrar hur länge det kommer att vara såhär. Hur länge jag kommer att vänta på att hon ska ringa, eller komma in genom dörren. Hur lång tid det dröjer innan jag fattar att det är någon annan som ringer på morgonen och väcker en (hon hade en tendens att ringa tidigt på morgonen och väcka hela huset). Om jag väcks av en telefonsignal tänker jag fortfarande, varje gång, "mormor, ring inte såhär tidigt!!".. Även om jag skulle ge allt för att få prata med henne nu.
Fan va jag babblar på.. Vet inte ens vart jag vill komma. Vill bara veta om jag är onormal som inte kan gå vidare? Att släppa taget, åtminstone nu, är helt omöjligt.. Men jag vill ju samtidigt leva. Usch.. Jag har varit med om mycket i mitt liv (mobbning bl.a) men det här är det absolut värsta jag har varit med om..
Förlåt för lång text, och tack för att ni finns.
|
| Kommentarer | | spotlights - 25 maj 11 - 10:15 | Du måste ta din tid att sörja, hur lång tid det än tar. Det är något jag har lärt mig efter att ha förlorat personer jag älskat av hela mitt hjärta. Det går inte att skynda på sorgearbetet, speciellt inte om man inte ärligt Vill. Det har snart gått 2 år sedan den vännen jag älskade mer än något annat försvann från jordens yta, och jag har fortfarande inte accepterat det. Jag gråter hjärtat ur mig gång på gång, och förstår verkligen inte varför han inte är här hos mig. Jag tror att första steget när det gäller sorg är att Acceptera. Lär man sig att verkligen acceptera det som hänt och att man inte kan förändra det hur mycket man än vill och att det som varit är i det förflutna hur mycket vi än vill ha det nununu, så tror jag att man är en liten bit på väg åtminstone. Säg åt dina vänner och de andra som säger åt dig att du måste släppa taget att du måste välja det själv, för deras ord angående det kan göra det om möjligt ännu svårare att släppa taget, för du kanske känner då att du på något sätt måste försvara hennes minne hos dig. Så känner jag i alla fall när det gäller min vän. Att jag måste försvara det för hans skull - för att visa att jag inte glömt honom.
Ta hand om dig, och skicka ett mail eller vad som helst om det är något du vill prata om. Jag finns här. | | rebecc - 12 maj 11 - 04:43 | Evvi, det är jättejobbigt att mista någon man älskar. Och det är en lång process att bearbeta sorgen.
Men det finns nog ingen som inte tycker att du spenderar din tid fel genom att sörja din bortgångna mormor flera månader efter. Klart man får sörja. Men tror du förstår vad jag menar.
Din mormor vill hellre se dig le. Se tillbaka på alla minnen och var GLAD över tiden ni fick tillsammans.
Det är bättre att lämna något med ett stim av sorg i hjärtat än att göra det med glädje. Lev för din mormor. Inga böner i hela världen kan ta tillbaka henne, och så är livet. Allt och alla har sin tid.
Kram!! | | loveyouhoney - 12 maj 11 - 00:15 | Känner likadant. min älskling dog för snart 6 månader
sen och jag trodde det skulle bli bättre nån gång. börjar
tvivla på det nu, och är som dig livrädd att släppa taget
om honom. han var väldigt missförstådd och alla höll avstånd
och gav honom inte en chans. svårt å förklara. men han hjälpte
mig igenom när min bror dog så vi kom väldigt nära och blev
verkligen bästa vänner. btw, när jag saknar honom som mest typ
pratar jag med ett täcke och låtsas att han hör mig. klart jag
känner mig lite sjuk i huvudet. men jag saknar honom så himla
mycket så vet inte vad jag ska göra.
jag är väll inte så ensam som jag trodde, hoppas det blir bra
för dig | | Kavasha - 11 maj 11 - 23:51 | smärtan kommer aldrig att försvinna, men man lär sig att leva med den. Min papi dog när jag var 4, men jag klarar fortfarande inte av att fira födelsedagen, jag kan sitta helt förstörd vissa kvällar och bara gråta. jag vet inte ens hur många gånger jag vaknat upp på natten och skrikit efter honom. men nu efter ganska många år så har jag vant mig, jag vet att han inte kommer tillbaka, även om jag ofta drömmer om det...
finns om du vill prata | | dikt_flickan - 11 maj 11 - 21:07 | min mormor dog dagen innan julafton, kände smärtan.
Så jag förstår dig.
Jag har bara min farmor kvar..jag finns alltid om du vill snacka! | | svampar - 10 maj 11 - 22:05 | Minns när min mormor dog. Jag visste då inte att hon skulle dö, eftersom mamma sa att vi skulle hälsa på henne på sjukhuset och jag hade gjort en liten present till henne. Två ihoplimmade stenar där den översta fick bli ett huvud och så hade jag pennväss som hår. Hon fick den aldrig dock. Det har nu gått åtta år och jag kan fortfarande tänka på henne, se henne i drömmar och ibland till och med gråta. men det är mycket lättare nu.
Förut var det tung och jobbigt att tänka på henne för jag visste att hon var borta, jag tänkte på henne som död. Nu har det gått ett tag men jag kommer fortfarande ihåg hennes ansikte i detalj, men det gör mig inte ledsen. Jag blir snarare glad av att tänka på henne, och det gäller att tänka på alla glada gånger och helt enkelt bara acceptera att hon inte lever längre.
Men ibland känns det fortfarande som om hon finns med och sitter vid sängkanten. Ibland gråter jag, men jag brukar ändå vara glad samtidigt. Du kommer att komma över henne, men det kommer ta tid. Aldrig kanske komma över helt, men du kommer i alla fall inte vara lika ledsen. Det kan jag lova dig :) | | enDiktAre - 9 maj 11 - 22:21 | Håller med Thisismee.
Fast jag förstår dig. Det är inte lätt,
Men om klarat dig så här långt så ska väl inget hindra dig i
fortsättningen? Du behöver inte glömma henne för att gå vidare,
utan det handlar om att acceptera att hennes dag har kommit.
Hon har levt färdigt nu. Hon har haft ett underbart liv och
därför så borde du kämpa med att minnas henne som den fantastiska
kvinna hon var. Sörj inte, utan minns henne.
Kom ihåg att detta har inte dödat dig, så det är bara att
ta sig upp igen och kämpa, hårdare än igår! För du klarar det.
Och hon finns kvar! kanske inte som förr, men så länge du vill
så finns hon med dig. | | saraarbast - 9 maj 11 - 22:14 | | Det är viktigt att släppa taget, som thisismee skrev, annars kan man nog inte gå vidare... | | DiktAmi10 - 9 maj 11 - 19:13 | Nej, du är inte onormal. Isf. så är vi två.
Jag kan inte heller släppa taget, fortfarande kan jag sitta och gråta
över att jag aldrig får träffa henne igen. Och det var 13 år sen ungefär.
Man kan säga att jag är som du, fast det var väldigt längesen. Kram! |
|
|
|
