Tre tysta minuter [ DEL 1 ] |
Kvällsluften är sval och det blåser lätt där jag sitter på stenen och betraktar människorna
som tar sig runt elljusspåret framför mig. Tänk vad många som är ute en helt vanlig tisdagkväll.
Tonårsflickor som strävar efter den perfekta kroppen eftersom pressen ökas med pojkarnas trånande blickar,
trötta fyrtioplus mammor som försöker vagga den lilla till sömns i barnvagnen.
Medelålders män som försöker få bort den förbannade ölmagen som börjar visa sig
efter alla år med hejdlöst alkoholdrickande, och de vältränade löparna som
bestämmt sig för att ta en sista runda med hunden för kvällen.
Helt vanliga människor, med helt vanliga liv.
Jag stryker lite med foten på den stora, mossbeväxta klippliknande stenen jag sitter på.
Ytan är kall och hård mot min bara hud. Fan, jag skulle ha tagit skor.
Det enda jag hann rycka med mig i farten ut ut huset var min jacka.
Jag börjar letar i fickorna efter nånting, jag kommer inte riktigt på
var jag söker efter, men hela jag suktar efter det.
Där. Fingrarna träffar på något rektangulärt och med en plastliknande yta.
Jag drar fram ciggarettpaketet och inspekterar innehållet.
Nio ciggaretter och min blåsvarta tändare. Jag tar en av de nio ur paketet,
för den till munnen, och tändaren ger ut en låga.
Jag behöver inte ta mer än något bloss innan jag känner hur nikotinet har hittat
sin väg in i mitt blod och nu rusar det till varje liten vrå i min kropp.
Röken virvlar i stora moln övanför mitt huvud, och höjer sig för att möta den mörka himlen.
Det har inte blivit särskilt mörkt än, så människorna på spåret kan fortfarande se mig där jag sitter.
När mörkret har lagt sig kommer de bara kunna se det glödande ljuset från min hand.
De kommer undra vad det sitter för nån sinnessjuk varelse och hukar sig i skuggorna.
För vilken normal människa sitter och lurar i skogen bredvid elljusspåret?
Ingen, bara lilla jag som kommer sitta och spana på dom i mitt mörker.
Jag ser ut över den del av spåret som jag kan se från min plats.
Det blåser till i trädens toppar och jag ryser till.
Det är fortfarande väldigt kallt ute, trots att det redan är slutet på April.
Lite här och där kan man se resterna av vad som varit meterhöga snöhögar
som många små barn blivit förtjusta över när föräldrarna låter dem försöka klättra till toppen.
Så många små barn som snön har glatt under vintermånaderna.
Kvar finns nu en två decimeters hög med smutsig snö som längtar att sakta få smälta bort.
Det kommer ännu en person springades på spåret. En flicka, inte mycket äldre än mig själv.
Hon joggar sakta, och utmattat. Det vore som om hon redan hade sprungit
flera varv runt det tvåkilometer långa spåret. Jag visslar till,
väldigt tyst, men tillräckligt högt för att hon ska höra.
Hon rycker till och stannar. Hennes ögon är uppspärrade av vad jag tror är skräck.
Hon står säkert trettio meter bort så det är lite svårt att se.
Flickan vrider och vänder på sig, ser ut i skogen, och bakom sig på spåret.
Som om något skulle vara efter henne.
Medans hon står till tar jag några sekunder åt att bektrakta hennes utseende.
Ganska lång, skulle gissa runt 170cm. Långt mörkblont hår uppsatt i en slarvig hästsvans högt i nacken.
Trots att snodden sitter högt så når håret till mitten på hennes rygg.
Flickan har börjat gå igen, fortfarande sakta men nu mer osäkert.
Inom några minuter har hon kommit längre bort på spåret och försvunnit utom mitt synhåll.
|
| Kommentarer | | juliajurvan - 3 aug 11 - 23:04 | | MEEEEEEEEEEEEEEEEEER | | emo_95 - 16 jun 11 - 02:13 | | super br.... maila nästa XD |
|
|
|
