Starkare än allt, del 17 |
Kim
Den bolmande röken fick långsamt stiga upp för att sedan skingras lagom tills nya moln steg upp för att få upplösas. Den silade upp och skapade olika fladdrande formationer lik en fjäril i vinden.
Kim brukade inte röka, han hade ju lovat sig själv att lägga av. Men skulle han vara helt ärlig mot sig själv så smakade snuset förjävligt, och han kunde nästan se hur det vanhelgade hans tänder. Snart skulle det väl fräta hål i hela käken på honom. Rökningen tog mer på lungorna, men det syntes inte lika tydligt på tänderna.
”Fan vi skulle haft en riktig joint”, sa Rafael och askade av cigaretten mot trottoarkanten.
”Jasså?”
Kim visste varken mycket om hasch eller marijuana. Det var bara sånt som en del av hans polare snackade om, och sen folk han hängde med inne i stan.
”Ja”, svarade Micke och kisade tankfullt upp i den molnfyllda skyn. ”Men jag har fan en polare i Göteborg. Han har alltid, jag kan nog fixa lite tills festen.”
”Ikväll?”
Rafael nickade, och höll andan några sekunder innan han blåste ut en karskade av rök. ”Japp, så får du smaka på riktiga grejer. Han är skicklig, det snubben. Cannabis i garderoben sen han slutade sjuan.”
”Åhfan…”, var allt Kim fick ur dig. ”Det var inte dåligt.”
”Nej, så han är duktig han. Men asså grejen är att jag har ingen dricka, och hinner i fixa båda.”
Kim drog på smilbanden. Nu fattade han vart Micke ville komma. Han visste väl att han inte skulle bjuda på något utan att vilka ha en gentjänst, speciellt inte sötrök.
”Men det är chill, jag fixar det.”
”Så du fixar spriten, och jag gräset.”
”Perfa, men är du säker på att du hinner?”
”Du kan lite på mig bror, nocken på det”, försäkrade Rafael innan deras knogar fick smaka den andres. ”men jag måste nog gitta nu.”
”Okey, men vi ses hos Bella ikväll då?”
Kims vän svarade inte, men höjde upp kepsen en bit i luften innan han försvann bakom hörnet på betongmuren vid kanten på parkeringsplatsen.
Shit vilken kille, tänkte Kim. Det är Rafael som man inte vill att sina unga ska bli kompis med. Eller ha som pojkvän. Pojkvän. Shit.
Kim kom med en ihåg att han hade lovat att han skulle skärpa sig, han skulle ju fixa upp allting med Julia och se till att det blev bra igen. Han var medveten om att det var hans fel att de hade glidit isär och att han gått tillbaka till Bella, men vafan hon måste ju ha fattat att det skulle bli så. Bella hade ju strukit runt benen på honom som en kåt katt mitt framför ögonen på Julia, och hon måste ju fatta att han också har sina behov. Han måste ju fan få ligga, och om Julia inte tänkte ställa upp så… Han skakade bort tanken. Han skulle ju vara en bra pojkvän. Fan, skit. Jag som hade lovat att jag skulle hem till henne. Jävla helvete, vad är klockan?
Kim krånglade fram sin telefon ur de tighta jeansen och med ens förbannande han sig över att han tagit dem. ”Jäval bögbyor!”, muttrade när han tillslut fått fram mobilen. Två missade samtal, ett från Julia och ett från Jade.
Jade? Kim ryckte på axlarna. Vad ville hon egentligen. Antagligen så gällde det väl Julia, vad skulle det annars vara om. Men varför skulle hon ringa honom då för? Eller vafan, men vet ju inte hur tjejer fungerar, tänkte Kim just som telefonen började tjuta.
Inkommande samtal, Jade. Svara? Neka?
Kim stirrade på skärmen ett tag. Men fan, det är väl enklare att snacka med henne. Julia skulle antagligen bara böla eller skrika på honom, Jade kunde man ju i alla fall snacka som en människa med.
”Ah, det är Kim.”
”Kim!”
”Ah, Jade?”
”KIM!”
”Men vafan, vad är det J.D?”
Rösten i andra änden frustade. ”Du skulle ju hem till Julia?”
”Ja, men asså, ja, jag är på väg…”
”Du skulle ha varit där för en och en halv timme sen?”
Frågan lät inte direkt som enkel fråga, snarade ett inlindat hot. Om han gav fel svar skulle hon minsann både kastrera och skära halsen av honom innan hon friterade honom i kokande olja. Kim svalde, han hade aldrig upplevt Jade som hotfull. ”Jag… eh…”, mumlade han och ökade takten. Han var tvungen att stirra ner i marken för att inte snubbla på sina egna fötter. ”Jag vet, men vi hade ju inte IP förrän nu, så jag kunde inte dra tidigare. Jag har rätt taskig koll på schemat, du vet hur jag är.”
”Aha, jo. Har du sagt det till Julia eller?”
Kim pustade lättat ut. Det verkade som att hon hade lugnat ner sig. ”Nej, eller asså jag hade tänkt att ringa henne nu precis när du ringde. Jag hade mobilen i skåpet och var tvungen att dra tillbaka och hämta den. Det var därför det röjde en sån tid, och inte svarade när du ringde sist.”
det blev helt tyst i andra änden luren, och Kim själv visste inte vad han skulle säga. Vågade inte säga så mycket som ett ord. Han knep ihop munnen genom att pressa övre tandraden mot underläppen så Jade skulle slippa höra hans flåsningar medan han halvsprang genom staden. Om han höll det här tempot skulle han vara hemma hos henne om en kvart. Fast det skulle kanske gå fortare om han drog upp till Eknevägen och tog nästa buss, där brukade de ju gå varannan minut.
Jade avbröt Kim i hans tankar, ”Bra. Jag tror hon var lite orolig att du inte skulle dyka upp eller så. Hon mår ju fortfarande inge bra heller. En hon kanske överreagerar lite, jag tror det är mensen.”
Det här gången var det Kims tur att tystna. Va pinsamt. Varför snackar hon om mens nu, med honom? Brukade hon och Julia prata om sånt där eller, typ mens och sånt? Visste Jade när hans flickvän hade mens men inte han? Vad hade hon mer sagt isåfall, något om honom, hur han var i sängen? Tyckte hon att han var en dålig älskare? Med ens kunde han känna svetten klibba mellan huden och T-shirten.
”Aha, nej men asså jag är på väg nu.”
”Bra, jag ringer henne och säger det, jag tror hon väntar på dig.”
”Åh. Bra. Tror jag.” Det sista sa han så tyst att han inte visste om han egentligen bara tänkte det eller om orden faktiskt lämnade hans läppar.
”Bra, skynda dig, så hörs vi!”
”Ah, hej”, mumlade han, trycke bort samtalet och sprang de sista fyrtio metrarna för att precis hinna med bussen. Flåsandes kikade han sig om innan han upptäckte att bussen var så full så det var lika bra att ta en ståplats på en gång. Han skulle ju ändå av snart.
Kim tänkte tillbaka på vad som egentligen sagts. Varför hade han tvekat så mycket, det var ju ändå bara Jade. Hon var ingen hade behövde vara rädd för. Det var Jeols ex, hans flickvän bästa kompis, den nya tjejen i klassen med högst betyg på alla prov, hon som alltid log som solen själv mot varenda människa hon mötte. Det var bara J.D som han alltid retligt rufsade om håret på varenda morgon. Klart han inte var skraj för henne, inte han inte.
Kim såg ut genom fönsterrutan och konstaterade att det var här han skulle av, och att någon redan tryckt på stoppknappen. Bra.
När han klev av var pulsen var fortfarande hög och det förvånade honom. Kanske var det inte bara språngmarschen trots allt…
Julia
Julia vände och vred på boken hon hade framför sig. Det var väl ingen brådska att öppna den, historiearbetet skulle inte vara klart förrän i december hade Maggie sagt. Gott om tid, ingen brådska. Det var det ett grupparbete så hon behövde ju inte göra allting själv, och de kunde väl inte förvänta sig så mycket nu när hon hade varit sjuk heller.
”Jag kanske förhastade mig, du får ursäkta för det”, muttrade Jade ursäktande.
Julia sa ingenting, mötte bara hennes blick under tystnad. Varför såg Jade så ledsen ut, som att någonting var hennes fel? Varför kom hon här med ledsna hundögon, bedjandes om förlåtelse. Ville hon ge Julia skuldkänslor, var det därför hon var här?
”Hur menar du?”, fick Julia fram och var tvungen att harkla sig.
”För Kim. Asså du verkade ju riktigt ledsen och så, men asså dig och Kim… jag vill bara ditt bästa, det förstår du väl?”
Hundögonen igen. Tårar som svider innanför ögonlocken. Fan jävla skit.
Julia svalde.
”Nej det är lugnt, jag och Kim pratade.”
”Och hur känns det?”
Julia ryckte på axlarna. ”Bättre. Han… han sa att han varit så dum, men att ja…”
”Julia”, sa Jade med en klar, genomträngande röst. Hon var som en isbrytare i det stela samtalet. ”Du vet att du kan snacka med mig om allt. Asså jag… jag vill verkligen kunna göra något… jag vill bara att du ska vara lycklig.”
”Jag är lyckligt.” Inte ens Julia själv kunde förneka hur uppenbart falskheten genomsyrade hennes ord.
”Julia…”, sa Jade och lade sin hans om sin väns. Hon flätade samman deras fingrar och pressade samman handflatorna. Det var tydligt att hon väntade på att Julia skulle säga något men när hon inte gjorde det fortsatte hon, ”Vad vill du göra ikväll?”
”Ikväll?”
Frågan var som en blixt från klar himmel. Julia fattade rakt ingenting. ”Jag vet inte… jag ska väl… kolla på tv eller något.”
”Aha. Jaha okey. För jag tänkte att… asså dina föräldrar skulle ju bort, och tja… jag tänkte att du kanske inte vill vara själv?”
Julia såg upp på Jade. Mötte hennes klara blick, och det kittlade till i magen. ”Men festen?”
”Jag skiter i den. Jag kan lika gärna hitta på något med dig. Vi kan kolla på film och mysa, det blir säkert mycket bättre än att vara där.”
”Men… Bella?”, fick Julia till slut fram. ”Festen?”
”Äsch, jag skiter väl i henne. Hon får tycka vad hon vill om att jag inte kommer. Du är faktiskt viktigare.”
Det värmde i magen. Mer, mer, skrev en bekräftelsehungrig röst i djupet av Julia. Fortsätt, säg att du vill vara med mig, att du älskar mig!
”Så tja… men asså om du hellre vill vara ensam, så är det klart. Asså du kan ju säga nej. Men jag tänkte att du kanske inte ville vara ensam?”
Julia stirrade med hökögon på Julias perfekt nagelprydda fingertoppar som rörde sig lätt mot hennes handrygg. Ett otåligt trummande? En diskret smekning? Det kittlade så skönt i magen och ju mer hon fokuserade på fingertopparnas varsamma, knappt märkbara desto mer övertygad blev hon. Det menades någonting med den där rörelsen. Det där lilla, lilla oskyldiga.
”Jag kan ju ringa och be Kim komma också, om du vill”, sa Jade och reste sig ur sängen och gick innan Julia ens han svara. Hennes hans hade glidit ur Julias och likt en skugga svept genom rummet, ut i den mörka hallen. Utrymmet i sängen där hon nyss suttit gapade plötsligt tomt emot henne.
En lågt mumlade hördes ifrån hallen. Det lät irriterat, ettrigt, men det var frö lågt för att Julia skulle kunna avgöra dess egentliga innebörd. Tänk om hon inte ringde Kim, utan någon annan. Tänk om hon ringde Bella och berättade vilken loser Julia var som trott på att Jade ville ha filmkväll med henne, att hon var ett äckligt självömkande lesbiskt missfoster som tände på att hålla sina tjejkompisar i handen. Julia mådde illa av bara tanken, allt var så överväldigande.
Men om. Tänk om det var så. Kunde det vara så att hon egentligen inte var kär i Kim. Var det därför hennes kropp hade sagt nej till hans närhet och hans läppar, för att hon inte var menad för att vilja ha honom. Om, bara om, hon var lesbisk.
Och om Julia faktisk ringde till Kim just nu, och ville att han också skulle kolla på film med dem två, vad skulle hon göra då? Skulle hon sitta i mitten och slitas mellan viljan att lägga armen och Jade och pliktkänslan att göra som samvetet skriker, att hålla sig till Kim? Det skulle till och med vara bättre att vara ensam i så fall.
Julia såg sig i spelbilden och såg hur flickan i spegeln log tillbaka på henne, nöjt, ondskefullt. Nej, inte ensam. Inte inte inte ensam. Vad som helst med inte ensam. Men inte ensam med Jade heller, det skulle hon aldrig klara. Hon skulle vara duktig, hon skulle vara med Kim, de hade de ju lovat varandra.
Jade lutade in huvudet genom dörren. Hon bet sig lite försiktigt i läppen, tittade ner i mattan någon sekund innan hon fäste blicken på Julia. Tur att hon inte stirrat längre på mattan, då kanske hon redan då anat de dolda röda fläckarna i den annars helt mörkgrå ryamattan.
”Nej, Kim skulle visst på festen, han yrade något om någon Rafael som han inet kunna svika.”
Julia såg ner i golvet. Rafael kan man inte svika, men Julia gick bra. Ja. Jahapp, då vet man. Nu då?
”Men du, var inte ledsen”, sa Jade och satte sig bredvid i Julia och med ens brände det längs hela sidan där deras tröjor pressades emot varandra. Jade lade armen om Julias midja i en evig sekund innan hon tog bor det och började fix till hennes hår. ”Vi kan ju kolla på Mulholland drive. Du vet den där Pshycofilmen som man måste se trettio gånger men fattar fortfarande ingenting. Då kommer vi ju i alla fall vara sysselsatta.”
Phsyco? Julia spärrade skräckslaget upp ögonen och stirrade på henne, sedan ner på mattan igen. Hade hon märkt någonting i alla fall?
”Du behöver inte se så förskräckt ut”, fnittrade Jade. ”Vi kan ju byta film någon gång om det blir långtråkigt.”
Julia log försiktigt tillbaka. ”Nejdå. Men asså… ja.”
”Men asså?”
”Det blir nog bra.”
”Nice.” Hela Jade sken. ”Men det är bara att du messar mig sen. Säg till om du vill att jag ska ta med mig någon speciell film?”
”Absolut”, viskade Julia och flätade återigen deras fingrar samman. Det var så varmt, så tryggt på något sätt. Det var som när man var liten och gick på dagis. När man höll varandra i händerna försvann monstren under sängen.
”Du är så fin”, sa Jade plötsligt. Hon sa inget mer, hon bara fortsatte stråla. Det långa, bruna hår gled ner ifrån sitt fäste på axeln och landade på hennes betryggande bröstkorg.
”Du med Jade. Skitfin.”
Jade fnissade och nickade menade. ”Jaja.”
Julia log och det värmde sådär härligt i magen igen. ”Nej, men jag menar det, jag har alltid beundrat ditt hår. Det är så, glansigt, långt. Det är liksom... Levande.”
”Tack. Men om det är något som är levande så är det ditt. Det liksom sprakar om det, jag blir jämt så glad när jag ser ditt glödande blodröda hårsvall. Man kan se redan på håll det är du.”
Julia betraktade tankfullt Jades ansikte medan hon själv hade blicken fäst på spillrorna framför sig.
”Är ramen fortfarande där?”, mumlade Jade bekymrat.
Julia förbannade sig över att hon inte tagit fort resterna av fotoramen. Glasskärvorna hade hon bara sopat ihop till en liten sorlig hög tillsammans med metallplattan som hållit fotot på plats.
”Mm.”
Tystnade satte sig i väggarna och kröp lite närmre, gjorde luften så kompakt. Man kunde inte längre höra klockans tickande eller trafiken utanför fönstret. Det fanns bara de två och aldrig hade Julia tyckt att hennes rum var så tyst och stort som nu. Aldrig hade sängen känts så liten och varm.
Ytterligare en slinga av Jades hår föll ner i ögonen och hennes fnissattack bröt äntligen tystnaden. Luften kändes inte lika tjock längre. Julia tog några tacksamma andetag, äntligen kunde man andas igen.
”Jag kanske borde ta och bege mig hemåt nu. Men det är bara att du för av dig”, sa Jade och viftade menade med sin Xperia i luften framför Julia.
”Absolut”, svarade hon och följde Jade med till dörren, sa hejdå och satte sig ner i skinnsoffan i vardagsrummet. Allt var tyst igen, men den varma sköna känslan i magen fanns kvar som ett bevis på Jades visit.
Julia såg sig i spegel och upptäckte först nu att hon fortfarande var osminkad, som hon hade varit de närmaste dagarna. Ingen brukade få se henne utan smink nuförtiden, inte ens Gänget eller hennes egen familj. Men Jade, det hade bara skett, hon hade inte brytt sig om att Julia till och med hade en liten finne trax under vänster tinning. Hon hade sagt att hon var fin, bara sådär. Utan smink och utan att ha fixat sitt röda trassel, eller som Jade sagt ”det blodröda hårsvallet.”
Hon kanske skulle gå festen i alla fall. Hon skulle bara se till att få i sig lite Juice och sen skulle hon messa Jade och säga tt hon ändrat sig. Hon nickade nöjt för sig själv, ja så skulle hon göra. Hon mådde redan bättre. Hon kanske till och med kunde ta och ringa Patrik?
Niclas
Hans slängde in det sista sexpacket i baksätet och drämde igen dörren med en hård smäll. Om bara några minuter skulle bilen krylla av festsugna killar, och förhoppningsvis skulle de ha hållit sig så pass under förfesten att de åtminstone kunde ta sig in och ur bilden själva.
”Glöm in de här”, sa Carola när hon kom med en klirrande påse. Niclas kikade nyfiken ner i påsen och såg ett par förföriska flaskor med färgglad cider.
”Det gör inget om jag tar va?”
”Jo, du får vänta tills vi kommer till festen, och lämnar över det här skrället i bättre händer”, svarade hon retligt och kysste honom.
Niclas betraktade stolt sin flickvän. Fan, tänkte han. Vilken tur att jag har en brud som henne alltså. Utan Carola skulle de inte komma hem från festen. Utan Carola skulle han inte haft godkänt i svenska, eller engelska, eller geografi heller. Utan henne skulle deras band varav totalt värdelösa. Hon var en stabil klippa mitt i Niclas stormiga liv, och man kunde alltid lita på henne. Om han inte träffat henne skulle han nog gått under redan i åttan.
”Du vet att jag älskar dig, baby”, viskade han och drog henne närmare sig.
Carola fnittrade och slog undan honom, ”De andra väntar på dig, det är bäst vi drar på en gång.”
”Du har rätt”, mulade han och satte sig enligt orderna bakom ratten och kikade i backspegel för att försäkra sig om att han inte glömt någon stackars ölburk alldeles ensam på trappen. När han var helt säker drog han ur handbromsen och lät bilen rulla.
”We don’t sleep when the sun goes down…”
”Push push baby, don’t stop for a minute, ohw-oh-oh-owoh!”
”I know you want me, you know i want ya!
Ungdomarnas röster skränade ut i natten när de skrek ut sina sånger genom bildens rutor. Gatljusen fladdrade förbi, människorna och alla träden längs trottoarerna. Bilarna bakom verkade inte ha någon som helst brådska och verkade deras eget fordon att färdas i ultrarapid.
Den skogkantade färden mellan Göteborg och Kungsbacka hade varit allt annat än tråkig. Redan innan de passerat Mölndal hade det första ölen knäppts i baksätet.
”Jag sa ju att jag skulle ta dem i framsätet”, hade Carola suckat, men efter att Lisa erbjudit Carola en hade även hennes humör höjts. ”Nej, jag kör hem, så jag tar det lite lugnt. Ingen bra idé att grund såhär tidigt. Och jag vill Nicke, du vågar inte så mycket som lukta på biran.”
”Nej”, hade Pontus frustat, ”Vi vet nog hur det gick för dig med moppen förra sommarn. Sju stygn, är fan illa. Inte konstigt att ingen ville ha dig som barnvakt efter det.”
Hela bilen fylldes av skratt, och stämningen höll sig ändå fram till porten.
”Är du säker på att det är här då?”
Ungdomarna såg oroligt på varandra.
”Jamen vafan, tror ni att jag inte har någon koll eller. Vänta, få se nu, nummer tjugotre. Jo men det är rätt.”
Bara några sekunder senare öppnades dörren av en blond, väldoftande uppenbarelse med fötterna i leopardmönstrade skor med höga wedge-klackar.
”Nämen, hej Bella”, sa Lisa och kramade om tjejen med lika hårt blonderat hår som hon själv. ”Shit vad hot du är ikväll.”
”Detsamma”, sa Bella och kramade om Carola med. Inte för att hon direkt kände henne, men bara för att. Kramen var stel och konstig men Bella log brett ändå. ”Det är bara att tränga sig på.”
Den nyrenoverade radhuset var redan fyllt till bredden med ungdomar, men de flesta var yngre än de själva. Lisa såg med avsmak på tjejerna som passerade dem i den tighta passagen mellan hallen och köket. När nästa hord av nior kom pressade de sig ursäktande mot väggen medan hon inte gjorde den minsta avsats att ursäkta för sig själv, och trängde sig igenom skaran ut i köket.
På köksbordet stod redan ett tjugotal glas och säkerligen minst ölburkar, tomma, fulla och men de flesta halvfulla.
”Det är bara att hugga in”, sa Patrik som dög upp bakom hörnet med en flaska Bacardi. Några ”Saknat mig?” och ”Men tjenare mannen” senare satte han ner flaskan i fönstret och sköt den bakom en hög blomkruka. ”Fan, småungarna kommer väl garanterat nalla, fast jag så åt syrran att de skulle ta med eget.”
Johan ryckte på axlarna, ”Vi har alla varit där en gång, bror.”
”Så sant, så sant. Men va säger ni, ska vi dra ner i källaren ett tag och vänta tills resten av bandet kommer eller? Jesper sa att han skulle dyka upp runt halv nio.”
Gruppen mumlade instämmande, fyllde på några av glasen och tog med sig några av sina kassar ner.
”Jo den där”, sa Carola och pekade på den mörkblå plastkassen när de passerade hallen, ”Den är till Bella, jag och Lisa vet hur mycket hon älskar den där cidern.”
”Schysst. Jag ställer in dem i kylen, hon borde ju märka dem sen.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sabbe_sabbe - 8 maj 11 - 21:01- Betyg:  | super!!!
mejla!:) |
|
|
|
