Omöjligt en våldtäktsman - uppföljare. |
Det var typ ett år sedan jag skrev "Omöjligt en våldtäktsman",
men jag tänkte att en uppföljare skulle sitta fint ändå!
Bara slängde ihop något i brist på sömn osvosv.
Han tar ännu ett bloss, blåser ut röken genom näsan och trampar lite på stället. "Fan ta hela skiten" mumlar han och för återigen cigaretten till munnen. Denna gång kommer röken ut ur munnen, vilken inte är mer än ett par tre millimeter öppen.
I sitt huvud frågar hon försiktigt vad det är som tynger honom, vad det är som enligt honom så prompt kräver två svordomar på en fyra ord kort mening, men givetvis kommer inget svar. Med sin arga blick glor han ner på det nedtrampade gräset; det ser ut som att om han hade en kniv skulle han hugga sönder hela gräsmattan. Han tar ett till bloss och hon tänder också en. Hon röker Level som vanligt, medan han fortfarande röker sin enligt honom "gamla goda" Marlboro Guld.
Hon tittar oroligt på sin son medan hon tänker på de små procenten av tjäran som obemärkt glider ner och bosätter sig i hennes lungor.
"Men hjärtat, hur är det fatt?" är det enda hon får ur sig. Hon vågar inte säga för mycket: skulle hon säga minsta fel skulle han tända snett och kunna göra vad som helst. Som förälder är hon rädd att förlora kontakten med sin sjuttonåring, stressen och ängslan tar sakta men säkert kol på henne, som i samarbete med cigaretten.
Klockan är halv nio - hon sväljer sin dagliga dos Omeprazol, mot magkatarren, i samma stund som han stampar sig ner för trappan och mumlar att han ska sova hos Andreas. Han har bytt kläder nu, vid hans senaste cigg hade han mysbyxor och en t-shirt, men nu har han för stora stuprörsjeans och en uppknäppt munkjacka, dock med samma t-shirt som förut under.
Hon har inget val. Hennes oro förstör henne; hon har redan fått magkatarr av stressen.
Hon hör att dörren smäller igen. För att vara riktigt säker väntar hon en kvart, går sedan genom den lilla korridoren och till vänster. Hon vet att dagboken ligger i lådan under hans säng, den lådan han förvarar cigaretter, tändare, kondomer och en hammare i. Dagbokens omslag är vitt och det står låttexter nästan överallt, åt alla håll och kanter.
SÖNDAG 15/6
En månad sen nu...
Jag orkar inte mer. Helvete fan. Jag tror jag förgås av dessa tankar snart, jag tror mitt huvud försöker mörda mig. Den kvällen förstörde verkligen allt, jag ångrar så fett att jag ens följde med dem. Jag borde aldrig ha gjort så mot henne, men mest av allt borde jag aldrig ha förnekat det för mig själv. Samvetet gör mig mjuk i skallen, hjärnan smälter ut genom öronen och jag har inte längre någon emotionell kontroll. Inte någon kontroll alls för den delen.
Instabilitet är nog det värsta jag kan drabbas av i denna smärtan: smärta - reparation - smärta - reparation - smärta - smärta - smärta.
Smärta förändrar människor - det har jag märkt nu. Och hon förändrades för mycket.
Nervositeten bryter ut. Vad har han gjort? Vad var det som hände den där kvällen? Vad hade han utsatt "henne" för?
Hon bläddrar bakåt i dagboken för att möjligtvis spåra upp händelsen som förändrat hennes son från glad och social till instängd, depressiv och ångestfylld.
Hon stannar upp och stirrar rakt igenom de linjerade bladen i uppslaget. Hon blinkar - hårt. Hon tror inte på det. Hon vill inte tro på det.
SÖNDAG 17/5
Erkänn det, Jeremy. Erkänn det för dig själv nu. Det var ditt fel och bara ditt, du hade sönder henne. Jävla äckel-Jeremy. Jag hatar dig. Det som hände i förrgår var bara ditt fel din inkompetenta, kåta, IQ-befriade jävla fitta! Ditt fel. DITT FEL. Jag hatar dig. Jag vill ha ihjäl dig. Mig.
Hade hennes Jeremy...?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | marshmallow - 8 maj 11 - 17:35 | Tror inte det blir en nästa :)
|
|
V | jjuliao - 8 maj 11 - 17:22- Betyg:  | | Så otroligt bra, mejla nästa! |
|
|
|
