En öppen bok |
Jag tittade mig omkring på den vackra ängen, det var en plats jag hittat av misstag och jag hade verkligen fastnat för den. Jag lade mig på rygg i det mjuka gräset och kollade upp på den ljusblåa himlen, runt omkring mig växte blommor i alla dess kulörer och former och ovanför mig flög två vita duvor. Duvorna flög emellanåt åt olika håll men de återvände alltid till varandra igen som i en vacker dans. Detta var en plats att drömma på, en plats att minnas på och en plats där man kände sig levande. Just denna dag hade jag mycket att tänka på och även fast det gjorde ont så gjorde den vackra platsen tanken nästan uthärdlig och mer kunde jag inte begära.
Det kändes som igår du stod bredvid mig och log ditt sneda leende och såg in i mina ögon med en blick förgylld av kärlek. Du hade särat på dina läppar och kysst mig försiktigt på munnen innan du hemlighetsfullt tagit min hand och fört mig till den vackraste plats jag någonsin sett. Du hade tänt ljus längs hela stranden och du hade dukat fram en fantastisk middag. Vi hade varit på stranden hela natten och det enda skenet vi hade var av de levande ljusen och en perfekt formad fullmåne. Vi hade hört en varg yla och vi hade krupit ihop tillsammans under en pläd för att hålla värmen. Vi hade tittat ut över vattnet och kollat på vågorna när de slog ner och fördes mot land bara för att ögonblicken senare föras tillbaka ut igen. Vi hade pratat och vi hade även varit tysta för att kunna njuta av platsen och för att endast vara tillsammans. Allt hade känts perfekt då och jag hade trott att det skulle vara för evigt. Men även de vackraste av sagor har ett slut och vi hade nått fram till sista bladet. Jag hade bara inte klarat av att kasta boken och glömma den, boken var fortfarande öppen i mitt hjärta och jag var inte redo att stänga den. Jag reste mig från min plats på ängen och började gå tillbaka mot verkligheten. Där du väntade, du väntade fast du visste inte vad du väntade på och fast du inte visste vem jag var.
Efter vår magiska natt hade vi gått hand i hand genom staden för att hitta ett mysigt ställe att äta frukost på. Det var då det hade hänt. Jag ser fortfarande minnesbilderna framför mig varje gång jag blundar och jag hör ljuden varenda gång det är tyst. Bilderna av strålkastarljusen och bilderna när du ställer dig framför mig för att skydda mig och ljuden när däcken tjuter och ljudet av ditt hjärtskärande skrik när du blir påkörd. Minnena av att du faller ihop och inte är kontaktbar, minnena av ambulansfärden och minnena av skräcken när du inte vaknar. Du låg där vit som snö och alldeles orörlig och jag kunde inte göra något för att det skulle bli bra igen. Du låg där tre månader och varje dag var en pina. Men så en dag fick du åter igen se solens strålar skina och höra ljudet av den myllrande staden. Men din blick när du tittade på mig var inte längre fylld av kärlek. Ingenting i din blick visade några känslor utom möjligtvis förundran. Jag förstod inte eller ville inte förstå. Men när jag sa ditt namn och du inte reagerade slogs sanningen till mig som med ett knytnävsslag, du visste inte vem jag var faktum var att du inte ens visste vem du själv var.
När jag pratade med dig var det som att prata med en främling inget av det du sa skulle ha kommit från ditt gamla jags mun. Enligt läkarna skulle du aldrig återfå ditt minne och att du hade haft tur som ens lever. Skuldkänslorna jag bar med mig vart jag än gick var svåra att ignognera, varför skulle du spela hjälte? Varför kunde inte det vara jag som hade blivit påkörd istället? Då hade du kunnat fortsätta leva som vanligt. Det var det enda jag önskade och det var inget själviskt med det jag önskade dig ingenting annat än ett bra liv. För jag älskade dig mer än vad jag älskade mig själv. Du var den vackra svanen medans jag bara vara en vanlig svala. Men vi hade varit det perfekta paret trots våra olikheter och vi hade kompletterat varandra och gjort varandra hela.
Nu var jag på väg för att träffa dig igen även om det sårade mig lika mycket varje gång du inte hälsade som vanligt med en kyss. Men varför skulle du göra det, jag var bara en främling en väldigt påträngande främling dessutom. Jag var tvungen att ta många djupa andetag innan jag försiktigt knackade på dörren tre gånger. Du öppnade dörren med ett leende och bad mig stiga in. Vi fikade och jag berättade om mina minnen med dig och det slutade med att jag blev kvar både på lunch och på middag. Jag berättade om vår favorit film och vi bestämde oss för att se den nästa dag. Ett tag kändes det nästan som förr i tiden och även ditt nya jag älskade filmen. När filmen var slut gjorde du det jag drömt om och saknat så länge, du kysste mig igen. Det var en försiktig kyss och du vände dig om på en gång men jag tog tag i dig igen och kysste dig passionerat. Det var otroligt mycket känslor i den där kyssen och det var då jag bestämde mig. Jag skulle inte kasta den gamla boken men jag skulle även börja på en ny och det första stycket hade precis blivit skrivet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 8 maj 11 - 15:05- Betyg:  | | den är jättefin! du skriver underbart och du får fram rätt känslor :) | | 134643 - 8 maj 11 - 11:24 | | Wow, jättebra skrivet! :) |
|
|
|
