Världen med dig (Del 8) |
Jag tycker inte om den här novellen längre -.-' Suger på att skriva...
Men jag hade hamnat i en sådan här situation. Fan också. Det blev rektorn som till slut räddade mig.
- Välkomna mina damer och herrar till den årliga balen detta fantastiska år," sa han. Ni ska nu få veta på det första paret-
Spänningen i rummet ökade. - Eftersom det är regel på att rektorn, det vill säga jag, och ordförande i elevrådet måste dansa, måste det bli så. Rummet sprack ut i skratt. Ordförande i elevrådet, var nu en kille. Killen var aldelles röd i huvudet. – Men, sa rektorn. Eftersom det i år är en kille får vi ändra på det. Det är nu elevrådets sekreterare som får äran att dansa med mig. Rummet brast ut i skratt igen, ännu högre den här gången. Sara, som var elevrådets sekreterare, såg rasande ut. Hon hade väl tänkt att dansa med en av de där 50-tals killarna. Kanske Shane. Go hard, tänkte jag. Ordföranden såg däremot lättad ut.
- Då har ni ert första par, sa han. Stämningen som rådde innan var tillbaka. Och på grund av brist på tid hos er rektor blir det så här. Killar.
Alla män/killar stirrade på rektorn. - Eftersom det här är en traditionell bal, som förr i tiden, blir det ni som får bjuda upp till dans. Sorl steg upp i rummet.
- På ett villkor. Ljudet dämpades igen. - Att ni elever väljer någon annan än de vanliga. Alltså inte era bästa vänner, eller flickvänner. Och tänk inte på att fuska, vi har ögonen på er. Och om vi ser något sådant åker ni ut och får inga betyg på skolavslutningen. Hm... Ett hot… Ett bra sådant. Sura miner.
- Varsågod!
Jag hade tagit chansen att smita undan från trappan under tiden rektorn hade pratat. Jag såg att killarna från fotbollen vände sig mot trappan och började fråga någon som inte stod där. Jag fnissade till lite. Det såg ganska lustigt ut. Jag hade försökt gömma mig i ett litet hörn, men självklart gick det inte att undvika alla. Jag gick vidare till nästa hörn, som stod mer avsides, så att jag inte syntes från höger sida. Men fortfarande syntes jag från vänster. Jag ställde mig och kollade på den folkmassa som virvlade runt för att hitta en partner till kvällen. Ingen verkade lägga märke till mig. För att vara ärlig tyckte jag mer om den här rollen. Men även den andra var smickrande. Jag fattar inte hur Sara klarar av det. Kanske för att hon lever på det, hon har inga bra betyg. Skulle jag anta i alla fall. Jag har faktiskt dugliga. Utom i matte då. Tyvärr.
Jag tog in doften av bål och vin i mina lungor, men vinet bjöds bara på dem som var över 18. Tyvärr var jag inte det. Snart hade de flesta väl bjudit upp var sin dam, men jag var fortfarande kvar. Jag skulle bli uppbjuden av den sista antagligen, som var någon snobb som bara brydde sig om skolans bowlingklubb. Eller värre, Kurt.
Den vita väggen som jag stirrade på började få en annan färg, mer gulaktig. Jag skakade på huvudet. Det gula försvann. Svarta kostymer och röda klänningar sprang runt i rummet. Alltså, inte kostymerna och klänningarna, men de som bar de. Jag kände att jag var tvungen att komma ut ur rummet och gick ut på en balkong som låg öppet ut mot havet. Den var stor. Den hade flera små rum, eller snarare hus i storlek med skjul, som man kunde gå in i, vad det nu skulle vara någon mening med det. Ett räcke med snirklande mönster gick runt hela balkongen. Jag såg att det liknade massor med blommor med blad på. Det var vackert. Jag ställde mig vid räcket. Månen sken vackert på mig, och gjorde min hy ännu blekare. Jag stirrade på månen, och på havet som låg under den och speglade månen.
En hand lade sig över min. Jag ryckte till. ”Du är vacker, månflicka,” hördes en röst.
När handen hade lagt sig ovanpå min trodde jag först att det var Shane, men när jag hörde hans röst visste jag att det var Erik. Jag vände mig mot honom. Han log mot mig. Han var klädd i svart kostym och svarta byxor. Han hade en vit skjorta och en röd slips under. Hans hår, var snabbt genom kammat och var den typiska stilen som han hade.
Ögonen glimmade på honom och månljuset gjorde honom nästan blek.
- Du med, svarade jag och log. Hans hår blänkte i skenet. Han lutade sig närmre mig. - Får jag lov? Frågade han.
Han sträckte ut handen. Jag tog den och log.
- Självklart, svarade jag.
Han avfyrade ett charmigt leende och vi gick tillsammans långsamt in.
Jag höll Eriks hand i ett hårt grepp. Blickarna vändes åter till mig när jag gick in i salen tillsammans med Erik. Även Erik såg på mig, men det gjorde mig inte så nervös. Den traditionella musiken började spelas. Erik snurrade mig och satte handen på min rygg. Jag satte min egen hand på hans axel och resten av våra händer flätade vi in i varandras. Vi började dansa till en långsam vals. Vi såg in i varandras ögon och det kändes som om min kropp dansade av sig själv. Dansen tog slut och nästa påbörjades. Vi slutade inte dansa.
- Du fick äntligen se mig utan tofs, sa jag och log.
Han skrattade.
- Nja, du har ju håret uppsatt. Så det räknas inte.
Jag skrattade.
- Du blir då aldrig nöjd, suckade jag.
Vi slutade dansa när vi hade dansat 7 danser till.
- Får jag bjuda på lite vin, månflicka?” Sa Erik med spelad artighet.
- Om du är redo att ta konsekvenserna för att bjuda en minderårig på det, så visst, skrattade jag.
Han log och lämnade mig för att hämta vin. Jag hörde fotsteg som kom närmre mig, när Erik hade gått. Fotstegen stannade. Sedan rörde en hand min arm. Jag vände mig snabbt om. Shane. Han stod bakom mig i grå kavaj och jeans som de andra killarna. Han såg nästan alldeles normal ut. Om nu han kan se normal ut. Jag tog ett djupt andetag. Shane tog snabbt upp sin hand och stoppade mig.
- Ta det lugnt. Jag skulle bara säga att du är vacker, sa han.
- Om du tror några bra kommentarer om mitt utseende ska räcka för att jag ska förlåta dig kan du dra åt helsike.
Jag stirrade på honom med smala ögon. Han satte sin hand under mig och lyfte upp hakan som om han studerade mig. Han böjde sig långsamt fram.
- Ta tillbaka mig, viskade han, 2 cm från mitt ansikte. Förlåt mig för det jag gjorde. Ta tillbaka mig.
Jag såg på honom.
- Nej jubelidiot, skrek jag i ansiktet på honom.
Jag gav honom en örfil som gjorde att han fick ett rosa märke. ”
- Det var en gång för mycket! Fortsatte jag. Han satte handen på sin kind.
- Rätt åt dig,” skrattade jag.
Erik hade stannat med sina vinglas i händerna och stirrade. Jag skrattade och tog ett vinglas. Jag drog i hans arm.
- Kom, sa jag. Erik följde med. Vi gick ut på balkongen igen.
- Vad hände? Frågade han. Jag ryckte på axlarna.
- Inget speciellt, svarade jag. Han såg skeptiskt på mig.
- Varför gav du honom då en örfil? Jag skrattade nervöst. Men blev allvarlig igen.
- Han ville att jag skulle ta honom tillbaka, sa jag tomt. Erik såg oroligt på mig.
- Är du okej? Jag ryckte på axlarna medan jag smuttade på mitt vin.
- Detta är ju gott! Utbrast jag.
Han började skratta.
- Förvånad? Frågade han.
- Faktiskt, sa jag och stirrade på vinet. Jag tog lite mer och det var fortfarande lika gott.
- Är det första gången? Frågade Erik. Jag såg upp på honom med frågande blick.
- Va? Han log.
- Är det första gången du dricker vin? sa han.
- Ja, svarade jag. Erik drack av vinet. När jag drack mer såg jag att Erik ändrade sin blick. Men den nya kunde jag inte tolka. Jag såg på honom i smyg medan han hade blicken. Jag gick närmre honom.
- Vad är det? Han såg på mig, fortfarande med blicken, innan han ändrade blicken till den vanliga.
- Inget, sa han fort. Men jag kunde fortfarande släppa blicken han hade haft. Vi satte oss på en bänk på balkongen. Jag tog upp det jag hade tänkt på ett tag.
- Erik… Jag tvekade.
- Ja? Sa han, uppmanande.
Jag tog hans hand och höll den i mitt knä, mellan mina båda händer. Han såg oroligt på mig. Jag uppmanade styrkan att komma till mig. Till sist så gjorde den det.
- Vad tycker du om mig egentligen? Missförstå mig inte. Jag bara undrar om du tycker jag är barnslig och så. Eller…
Jag såg upp på honom. Han bet sig i läppen, och jag kände att jag själv gjorde det. Han tvekade. Det gick en lång stund och tystnaden var obekväm. Jag fick tårar i ögonen och tittade bort från honom. Jag släppte hans hand och gick mot mitten av balkongen. Jag ställde mig med armarna på räcket, och blickade ut mot havet.
- Jag förstår, sa jag tyst till mig själv.
Jag trodde att Erik hade stannat kvar på bänken, så jag hoppade till av förvåning när jag förstod att han var bakom mig.
- Det gör du inte alls, sa han. Han tog mitt ansikte mellan sina händer. Mina ögon fylldes mer av tårar och jag slet mig loss och gick bort från honom. Jag satte mig ner vid ett av de små husen, eller skjulen eller vad det nu var, och höll armarna runt mig själv, som om jag skulle kunna hålla smärtan inne.
- Förlåt för allt jobbigt jag orsakat dig, viskade jag.
Han suckade och gick efter mig. Han satte sig ner bredvid mig. Han såg uppgiven ut. Vi satt där en stund och jag vände mig ut mot havet, bort från honom. Havet såg fridfullt ut. Jag lugnade snart ner mig när jag såg månens spegelbild i havet. En kombination av saker jag tycker om. Månen och havet, de har alltid varit mina favoriter.
Jag satt helt stilla och väntade på att Erik skulle gå. Jag tyckte synd om mamma, som hade gjort allt detta i onödan.
- Aileen, det här börjar bli löjligt, suckade han. De orden fick tårarna att flockas igen uppe i mina ögon. Jag tryckte mig mot räcket, som om jag ville nå stället där havet och månen möttes.
- Jag vill inte att du ska börja skolka på mattelektionerna igen, fortsatte han. Jag svarade inte. Jag tänkte inte svara förrän han tog upp samtalet igen.
- Aileen, viskade han. Jag hörde en snyftning. Och den verkade inte komma från mig. Jag vände mig i ren nyfikenhet till Erik. Han satt med händerna på huvudet och armbågarna på knäna som var uppdragna. Jag tog bort en av hans händer, fast jag visste att han skulle tycka jag var jobbig. Tårarna trillade nerför hans kind. Jag hade aldrig sett honom gråta fast jag känt honom i ungefär ett år. Men det är kanske sådant en elev inte ska se. Men jag trodde aldrig att Erik någonsin hade gråtit över en elev förut. Jag hade heller aldrig sett att någon elev bodde hos honom förut heller. Det kändes som om jag var något mer än bara en elev för honom. Men vem vet. Han kanske är lika snäll till alla. Den tanken fick det att värka till i bröstet på mig. Jag tog bort hans andra hand och torkade bort tårarna.
- Förlåt, viskade jag medan jag kände hans snyftande andedräkt mot min hand.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sztiz - 8 maj 11 - 20:52- Betyg:  | | :O undra vad som kommer hända :D <333 mejla?! | | Eme_96 - 8 maj 11 - 16:03- Betyg: | | brabra! mejla nästa! | | StuckMeInPieces - 8 maj 11 - 15:54- Betyg: | alltså du är så grym!<3
mejla nästa<3 |
|
|
|
