På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Vem försöker du lura? [25]

Hej där!
Nu är nästa del klar och jag skriver för fullt på del 26. Jag hoppas att ni gillar den här delen, och jag måste säga att det är mysigt att se hur ni känner kring vem Jenny borde bli tillsammans med, det är så otroligt kul att ni ens läser! :)

Tack för alla fina kommentarer ni ger! :)<3

”Jenny… Jenny… Jenny?”
Carls röst kändes flera mil bort, och jag stirrade fortfarande tomt framför mig. Han hukade sig ner vid min ena sida och lade en hand på min axel. Jag fick lust att rycka till och krypa bortåt, men jag kunde inte. Jag verkade inte ha rätten att styra över min egen kropp längre.
”Jenny… du kan inte sitta här hela dagen. Snart kommer både elever och lärare hit, kom med mig” mumlade han mjukt och strök mig över håret.
Jag kunde bara anta att ingen annan var i korridoren, för annars skulle han inte ha gjort så. Vi var alltid oerhört försiktiga när vi var bland folk, eller i skolan, men idag hade något slagit slint och hela mitt liv verkade ha hoppat ut för ett stup utan att jag kunnat göra något åt det. När jag ändå inte gjorde någon ansats till att resa mig kunde jag känna hur två stora händer tog tag om mina axlar, och Carl drog upp mig på fötter igen. Han började gå med en arm runt mina axlar, och vad annat kunde jag göra än att följa med honom? Snart var jag inne på hans kontor igen, blev ledd till en stol och kröp ihop på den. Med armarna om min kropp försökte jag att inte falla ihop i bitar på golvet, och jag började darra utan att riktigt kunna kontrollera mig. Carl rynkade ögonbrynen medan han iakttog mig, drog frustrerat en hand genom håret och kastade en snabb blick på klockan i hans kontor. Hans nästa lektion skulle börja om tio minuter, men han hade bestämt sig för att han inte kunde lämna mig såhär. För det första behövde vi prata, enligt honom, och för det andra ville han få hem mig, och han tvivlade allvarligt på att jag skulle kunna ta mig hem på egen hand. När han försiktigt lade en hand på min axel ryggade jag undan och flög genast upp på fötter. Carl iakttog mig lite frågande och var inte säker på vad han skulle ta sig till.
”Du måste hem…” konstaterade han och jag nickade kort.
Jag ville inte stanna kvar här då jag tvivlade på att jag skulle klara mig speciellt länge innanför skolans väggar, så det lät inte allt fel i mina öron.
”Jag ska bara fixa en vikarie till resten av dagen… sen ska jag skjutsa hem dig” sade han och rörde sig mot telefonen, men jag skakade på huvudet med en sådan kraft att det kändes som om hjärnan rullade runt ett varv.
”Nej. Jag åker hem själv, jag klarar mig” sade jag med en självsäkerhet och beslutsamhet som jag inte kände att jag hade egentligen, jag måste lånat den någonstans utifrån.
”Nej…” mumlade han och rynkade på pannan, men han måste insett att jag inte ville ha sällskap, för han suckade och nickade sedan uppgivet.
”Okej, men låt mig få veta när du kommit hem” sade han och gick mot mig.
Trots att jag bara ville springa därifrån, fly bort från allt det här, så stod jag kvar och kände hans varma händer mot mina överarmar. Han lutade sig nedåt för att ge mig en kyss, men jag vinklade ned huvudet och han tvekade lite kort innan hans läppar pressades lite lätt mot min panna istället. Jag orkade inte ens ha skuldkänslor för att jag bara smet iväg från Carls kontor utan att säga eller göra något mer, utan slet ut min jacka från skåpet och gick ut ur skolan så fort jag kunde. Jag körde ner händerna i jackfickorna och grävde efter något som jag inte känt något behov av på några månader, en cigarett. Jag lät undslippa en suck när jag insåg att det inte låg något paket i min jacka, och inte heller någon tändare. Jag kände att jag var nära bristningspunkten nu, och jag lyckades hänga med en tidig buss och komma hem ganska snabbt ändå. Under hela bussresan satt jag på helspänn, rak i ryggen och utan att kunna slappna av. Jag var tvungen att fylla det där tomrummet med något, och det var snart. Ju närmre huset jag kom, desto snabbare gick jag. Till slut började jag jogga, men något fick mina ben att röra sig snabbare och snabbare, och snart svischade husen förbi mig i en förvånansvärt hög fart.

Dörren for igen med en smäll, men vid det laget var jag redan halvvägs uppe i trappan. Trots att det inte var någon hemma låste jag dörren till mitt rum och krängde av mig jackan som hamnade i en patetisk hög på mattan. Jag snubblade farm till mitt skrivbord och började rycka i lådorna, frustrationen steg för varje sekund och det kändes som om jag skulle bryta ihop, men så när jag i ren ilska smällde igen den sista lådan såg jag hur något gled ner från skrivbordet. Om jag skulle säga att jag böjde mig ner, lättat tog tag i paketet och försiktigt kramade om cigaretten när jag tog ett första bloss skulle jag ljuga. Jag gled ner på knä på golvet, fick klumpigt ut en cigarrett ur paketet och reste mig med skrivbordet som stöd. Med en glasartad blick sökte jag efter tändaren och höll den i ett krampaktigt grepp medan jag gick mot fönstret. Det tog ett tag att få fyr på tändaren då mina händer och fingrar darrade som om jag hade något slags abstinensbesvär (vilket jag självklart inte hade, jag var inte beroende) men när det väl började glöda på slutet av den där smala pinnen drog jag ett djupt andetag, slog upp fönstret på vid gavel och slog mig ner på fönsterbrädan. Ett tjockt moln av lite grådaskig rök lämnade min näsa och mun när jag andades ut, och snart började det där hålet minska igen. Jag fumlade lite efter min mobil, skickade ett kort sms till Carl där det stod ”hemma”, och slängde sedan iväg mobilen mot skrivbordet. Den landade snyggt och ramlade inte ner, och i vanliga fall hade det gjort mig oförståeligt stolt, men nu lade jag inte ens märke till det. Den vibrerade snart då Carl svarade, men jag orkade inte kolla vad han hade skrivit utan slöt ögonen, lutade mig tillbaka och rökte upp cigaretten. Problemet var att så fort den var slut och jag inte längre hade något att göra fick jag den ångestliknande panikkänslan igen, och snabbt tände jag en ny, sen en ny, sedan ytterligare en.
Jag tappade räkningen ju efter det, men jag kunde inte bry mig mindre. Om Anton inte tänkte prata med mig igen var mitt liv så gott som slut. Visst, jag hade Carl, och jag gillade honom verkligen, men det var på ett annat sätt med Anton, för Anton hade fått upp mig ur skiten och fått mig att skaffa lite självkänsla och med hans hjälp hade allt inte varit så jobbigt att uthärda längre.

Frågan var om han skulle få ta den delen med sig.

Det gjorde han i samma sekund du lät honom gå.

Den tryckande känslan av att veta att jag hade gjort fel, att det var jag som hade fått Anton att gå var lika deprimerande som förbluffande, och det fick mig att sitta i fönstret resterande del av dagen. Men efter ett paket av upprökta cigaretter tändes en svag låga av hopp. Om jag hade lyckats få honom att gå, borde jag då inte kunna få honom tillbaka? Jag fimpade genast cigaretten som började komma allt för nära mina fingrar, hoppade ner från fönsterbrädan och började gå runt i rummet medan jag tänkte så att grannarna förmodligen undrade vad det var som knakade. Det var det enda som höll mig igång, det höll mig tänkande och jag rökte inte (det var inte för att mitt paket var slut, nej, inte alls) och när jag väl lade mig tillrätta i sängen var jag så trött av allt som hänt under dagen att jag somnade utan att behöva fundera på om jag hade borstat tänderna eller inte.
Jag drömde oroligt och vaknade flera gånger under natten, jag kallsvettades och kände mig febrig, men så fort jag vände på mig somnade jag igen.

Hans tomma blick och stela ansiktsdrag fick mitt hjärta att snöras ihop och halsen att bli torr som Saharas öken. Det var faktiskt ingen illa använd liknelse då det kändes som om min hals skulle frätas upp snart om jag inte fick något att dricka, men istället var jag tvungen att svälja flera gånger innan jag ens kunde öppna munnen för att säga något.
”Snälla… snälla Anton prata med mig”
Antons ögon var mörka och jag var inte säker på att jag faktiskt vill att han skulle prata med mig. Han skakade bara på huvudet, stängde igen skåpsdörren efter sig och försvann bort i korridoren. Omskakad men bestämd följde jag efter, men innan jag hann svänga ut helt i korridoren hörde jag en genomskärande ton som fick mig att må illa.
”Anton!” kvittrade den förtjusta rösten, och jag kikade ut i korridoren och fick, föga förvånande, se Alice och hennes gäng.
”Alice” svarade han med en röst som inte riktigt verkade som min Antons, men den hade den nonchalanta klangen, och Alice verkade smälta direkt, trots att hon var bra på att följa det.
Hon slängde lite lätt med håret när hon fokuserade honom med blicken, och hon sade något som alla tyckte var oerhört roligt då de började skratta. Till och med Anton skrattade, och med en tung klump i halsen försvann jag in i skåphallen igen, försökte hämta andan som verkade försöka fly, och gjorde en ansats till att hämta mina böcker och se normal ut (åtminstone försökte jag se ut som mig).
Jag rörde mig med lite stela rörelser, men annars lyckades jag nog hålla mig till att bete mig som mig själv och inte göra något konstigt. Folk i klassen kollade konstigt på mig, vilket inte alls var ovanligt, men det fanns också något lite undrande i blicken, som om de var nyfikna vad som hänt mellan mig och Anton. Vi brukade ju alltid vara tillsammans i skolan, men nu var Anton med Alice och killgänget, och när jag blev tvungen att passera dem försökte jag göra det utan att märkas, men det var förgäves. Thomas hojtade åt mig och så fort jag vände på huvudet åt deras håll haglade förolämpningarna ner över mig, men det gjorde mig inte lika förtvivlad som att Anton bara såg på mig till det att jag mötte hans blick, sedan lade han uppmärksamheten på Alice igen, och jag tappade nästan andan. Varje gång som killarna försökt gå på mig hade Anton sagt något som fått dem att hålla käften och gå därifrån, men med honom på deras sida…
Jag fick en obehaglig, varnande känsla i magen, men jag ignorerade den och slog mig ner på min plats i klassrummet, utan någon Anton vid min sida.

Drop a comment :)<3

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Sabbe_sabbe - 8 maj 11 - 20:47- Betyg: