Hon [prolog?] |
Det var när hon slet ut sina korpsvarta vingar som vi började fundera. Hon hade alltid varit det svarta fåret, den skygga och den ängsliga. Men aldrig hade vi försökt skära i hennes revben som vi gjorde nu. Hon var livrädd för att dö men dödligt trött för att leva så vi visste inte hur vi skulle hjälpa henne. Hennes kropp skakar med rädsla men hennes ögon är redan döda. Vi tror att vi kan fånga hennes fjäderlätta kropp när hon faller men det kan vi inte. Hon är lätt som en fjäder men det går inte att ta på henne. Medan vi ser henne skrika av svart smärta så är hon någon helt annanstans. Vi hör inte ens hennes hjärta bulta även om hon öppnat upp huden för oss. Hon är ömtålig. Men det är så svårt att krossa henne för hennes styrka är hårt som sten. Men det har hänt mycket oftare sen vi börjat att hon ger upp och låter oss skära i hennes marmorvita hud. Hon är inte lika vacker som den vackraste fjärilen men med korpsvarta fjädrar utspridda runtomkring hennes beniga kropp ser hon ut som den vackraste ängeln som skapats. Ett missfoster, det var hon som gick fel.
Hennes andetag liknar ljudet av ångest och hennes gångstil är tung men ändå så lätt. När hon krockar mellan natt och himmel kröker hon på ryggen, skriker ut sin smärta och dansar sedan som på tiotusentals nålar. Nålar som trycker sig igenom huden och ångesten dricker hennes blod.
Men hon gråter inte. Det är som om hon inte kan gråta. Istället ler hon, skrattar och skriker. Hon sjunger mardrömsvisor på latin. Hon ger de mindre en skräckfylld barndom. Det är hon som är monstret i skåpet, spöket under sängen, rösterna i huvudet och revbenen i en anorektiker. Hon är vapnet i ett krig, hungern i svälten och knytnävarna i barnmisshandeln. Hon är mörkret mitt på dagen.
När hon pratar hostar hon upp blod för hennes hals är alldeles sårig. Men aldrig vill hon få slut på sin egen existens även om hon redan håller på att försvinna. Hon är anden i glaset och ögonen i spegeln.
Hennes kropp har aldrig haft vår temperatur. Vi har aldrig vågat känna hennes kyla. Rädda för att vi fastnar, stelnar. Hon är en isprinsessa, ishäxa, isplåga.
Vi skar i hennes hår för att förtära hennes delar. Vi slet i hennes armar, försökte att få bort henne härifrån. Vi tog en risk, det är inte säkert.
För henne är upp ner, in är ut och bak är fram.
Hennes sätt att förmedla sin sorg är att tjuta. Tjuta på natten, tjuta på dagen. Och skratta. Skratta med sitt psykiska flin och uppspärrade blinda ögon. Hon behöver inte se för hon kan ta sig fram ändå. Krypande och krälande på marken med miljoner av vassa stenar som skär in i hennes hud.
Hennes andetag har börjat försämras och vi hör knappt hennes skrik, det har blivit mer som ett hest pip. Men nu när hon är riktigt nära på att dö, krypa ihop och dra sina sista andetag, börjar vi också känna oss illa till mods. För hon är trots allt grunden till att vi lever. Vemsomhelst hade kunnat vara hon. Det hade kunnat vara en annan som bara ångrar sig själv.
Då i sista sekunden hör vi hennes avgrundsvrål. Hon vrålar från tårna och ut i luften. Alla hukar sig ner i en obeskrivlig smärta samtidigt som hennes ögon förlamas av tårar skriker hon ut all sin sorg och smärta. Tårarna rinner och det gör vi också. Alla i hela världen gråter sönder sig själva för att hon håller på att dö på riktigt. Hon försöker skydda sin oskuld men orkar inte. Vår isprinsessa har bara några sekunder kvar.
|
| Kommentarer | | LisaHoglund - 8 maj 11 - 01:24 | | Verkar spännande och det var väldigt målande och bra skrivet! Maila gärna om det kommer en fortsättning :D |
|
|
|
