~ förlorade självkänslan & dig. |
Vi cyklade över järnvägsspåret tillsammans, vek av vid skolgården medan den kalla luften smög sig innanför våra jackor. Solen hade gått ner allt för längesedan, barnen hade slutat skolan för flera timmar sedan. Ändå satte vi oss där, på varsin gunga stirrandes på varandra. Du var så vacker där i mörkret, medan du skrattade som ett barn. Jag kände smärtan inom mig, hur skulle jag berätta det för dig? Jag försökte välja mina ord rätt, men dom kom ut helt snett.
Hade det varit han, hade han slagit till mig så hårt att hans hand hade lämnat ett märke efter sig. Han hade spottat mig i ansiktet för att sedan säga att jag inte är bättre än honom någonstans, inte ens en procent. Att jag aldrig ber ska tala om vad som är rätt och fel i livet eller försöka lära honom, för att jag inte själv vet det. Han hade fått mig att vilja gräva ner mig i sanden som jag lekte med medan jag berättade för dig. Men du, du bara reste på dig & gick . Gungan fortsatte gunga efter dig i takt med takten du gungade i, fast nu var den tom. Kylan kröp sig in i mina ådror, mina händer skakade & min röst blev hes. Jag ville be dig stanna, jag ville få dig att inte hata mig - att försöka förstå. Men jag fick inte fram ett ljud, den enda musiken mina öron fick var från ditt cykelhjul när du cyklade där ifrån för att inte vända tillbaka.
Minuter efter minuter höll jag blicken åt hållet du åkte åt, jag ville så gärna att du skulle komma tillbaka - men jag väntade i onödan. Hjärtat krampade till & mina tårar föll. Jag försökte få upp telefonen för att ringa dig, men mina fingrar var för frusna & mitt hjärna stretade emot - " behåll din självkänsla". Vilken, ville jag fråga mig själv..
|
|
|
|
