Vem försöker du lura? [24] |
Hejsan där!
Här kommer del 24 nu, en längre del än 23an, och jag hoppas att ni gillar att läsa den! (:
Om ni har några speciella synpunkter/förslag/allmänna fråogr är det bara att skicka ett meddelande till mig, så ska jag svara på det! :)
Tack för alla fina kommentarer! :)
”Sluta…” mumlade jag så högt jag vågade, men samtidigt visste jag att det inte alls lät övertygande.
Han flinade lite och hans händer höll mjukt fast mina mot väggen.
”Se mig i ögonen och säg det…” viskade han och placerade huvudet bara någon centimeter från mitt.
Jag såg in i hans ögon, öppnade munnen för att säga något men förblev tyst och gav honom bara ett lite fånigt leende. Jag ville det här. Jag gillade bara att trigga honom, retas lite. Jag såg triumfen glimma till i hans ögon och gav ifrån mig en svag suck av välbehag när han omsorgsfullt kysste min hals. Jag kände hur det pirrade av spänning och upphetsning i maggropen, och samtidigt som jag kände hur gärna jag ville kyssa honom dök hans läppar upp som på beställning. En kyss som vi inte delat förut, utan mer eldig och passionerad än något annat, fick oss båda att tappa andan för ett tag, men snart möttes våra läppar igen. Han släppte taget om mina handleder och lät dem istället ta tag om mina höfter, medan mina händer började treva över hans skjortbeklädda bringa. Han slet sig motvilligt från mina läppar och såg ner på mig, betraktade mig nyfiket och lite frågande, men jag orkade inte bli generad eftersom jag var för hungrig efter mer av hans kyssar och beröringar.
”Jenny… är du säker på det här?” mumlade han, och medan han sneglade lite mot dörren nickade jag och drog lite i hans krage för att få honom att komma närmre.
”Ja… ja det är jag” svarade jag, och så fort orden runnit ur min mun var jag helt säker på att jag menade det.
Det verkade ta ett tag för Carl att bestämma sig, skulle han gå med på vad jag ville, eller skulle han sätta sina moraliska plikter framför njutning? Det visade sig att han inte ville vänta längre. Han hade faktiskt fått vänta i mer än en månad nu.
Ja det var helt sjukt. Jag och Carl hade… haft vårt förhållande (man kan kalla det så va? Trots att det vi hade är så tabu på grund av vilka vi är) i nästan två månader nu. Jag var fortfarande oskuld, men jag hade tänkt på att göra det med Carl så många gånger att jag ibland trodde att vi faktiskt gjort det. För några ögonblick tänkte jag tillbaka på tiden efter skidresan. Det hade varit bra. Riktigt bra faktiskt. Jag spenderade inte lika mycket tid hemma längre, och när jag gjorde det pluggade jag bara och stannade inne på mitt rum. På kvällarna gick jag och Anton ut på långa promenader, pratade om allt och ingenting, ibland gick vi helt tysta och bara var. Han var en bra vän. Jag kallade honom till och med för vän, jag trivdes i hans sällskap och jag behövde inte anstränga mig för att vara någon eller något jag inte var, jag kunde bara vara. Som när jag var själv, fast vi var två. Carl och jag hade haft det bra, han var snäll och jag tyckte mer och mer om honom för varje dag som gick. De senaste två veckorna hade vi knappt kunnat hålla oss ifrån varandra och helt enkelt hamnat på hans kontor av olika anledningar. Vi hade alltid hållit oss relativt lugna och inte blivit upptäckta, men något gjorde att jag kände mig redo där och då. Jag trodde inte att något kunde hindra det, men ödet hade sin egen skadeglada plan att sätta i verket. Allt jag byggt upp med hjälp av Anton och Carl under flera månader skulle visa sig vara lika lätt att krossa som det sköraste glas…
Mina fingrar nästan snubblade över Carls skjortknappar, och jag kände hur han lätt lirkade med min t-shirt. Jag tog en kort paus och lät honom dra av mig tröjan, och till min lättnad kände jag mig inte generad när han iakttog mig, och efter att stått blickstilla i någon sekund möttes våra läppar igen. Fumlande lyckades jag knäppa upp den sista knappen, och jag lät händerna glida uppför hans mage, över hans bröstkorg och upp på hans axlar. Jag stod på tå med hans skrivbord bakom mig, vi hade lyckats snurra runt lite medan vi fumlat med varandras kläder, och jag började dra ner hans skjorta medan han tryckte mig närmre mot honom. Jag kände hur mitt hjärta rusade entusiastiskt, och kunde känna att Carls hjärta slog hårt det också. Jag lindade in mina fingrar i hans hår, njöt av kyssarna han gav mig och blev förstummad när hans läppar helt plötsligt försvann och han fokuserade på något bakom mig. Hans händer vilade fortfarande på min midja, men något hade ryckt hans uppmärksamhet från mig, och jag vände huvudet så snabbt att mitt hår tog en flygtur och landade på ena axeln. Då förstod jag varför Carl sett så storögd och oförstående ut. Det jag såg var ett par välbekanta ögon, uppspärrade av chock och, när se såg på mig, motvilja. Munnen var lätt öppnad och handen tryckte obarmhärtigt runt dörrhandtaget. Plötsligt vaknade Carl till liv, och hans skjorta gled snabbt på utan att jag egentligen uppfattade hur. Jag hukade mig kvickt och drog på mig min t-shirt men när jag såg upp bakom skrivbordet var personen som kommit på oss borta. Andlöst stirrade jag på Carl som stod mitt i rummet och såg lika förvirrad ut som jag kände mig, och fortfarande något påverkad av vad vi nyss gjort. Det fanns inte en chans att han skulle kunna gå ut nu. Min hjärna jobbade på högvarv och jag skyndade förbi honom ut i korridoren, såg hur en skugga försvann bakom närmsta krök och var snabb med att jogga efter.
”Anton!” ropade jag efter personen som gick framför mig.
Jag visste att det var Anton, vi hade stirrat på varandra tillräckligt länge innan han försvunnit, men jag kunde märka att hans normalt nonchalanta gång var stel och ofokuserad.
”Anton!” försökte jag igen, och jag såg hur han ryckte till.
Jag hann upp honom, vände in framför honom och tvingade honom att stanna (självklart hade han kunnat ignorera mig och puttat bort mig, men han var för stolt för det).
”Anton” upprepade jag i vanlig samtalston, något förtvivlat den här gången.
Han såg ner på mig och vad jag såg i hans blick fick mig för ett ögonblick att tappa både talförmåga och rörelseförmåga. Avsmak och chock präglade fortfarande hans ansikte, men det var något annat i hans ögon… något annat där som nästan fick mig att skaka av rädsla. Det var något riktigt mörkt.
”Vad?” fräste han, och om jag varit paralyserad innan var det inget emot vad jag var nu.
Han hade aldrig fräst åt mig, aldrig så mycket som höjt rösten, och det verkade som om han själv insåg det, men snabbt kom över det.
”Jag… jag…” stammade jag utan att ha någon aning om vad jag skulle säga.
Att det inte var som det såg ut? Att det inte var något mellan mig och Carl? Jag kunde undanhålla sanningen, ja, men absolut inte ljuga honom rakt upp i ansiktet.
”Jag… d-… det var inte… inte meningen att du skulle se det där” fick jag fram och min blick fladdrade till av skuldkänslor och genans.
Anton gav mig ett strävt leende.
”Ni verkade inte speciellt måna om att dölja… det” fick han hest fram, och jag förstod inte att jag inte var den enda med en stor klump i halsen.
”Anton…” började förgäves, men nu verkade han bli irriterad.
”Vad fan håller du på med egentligen?” började han, inte lika hest den här gången, och hans blick fladdrade ilsket till.
Jag gapade oförstående och utan att kunna få fram ett endaste ljud. Hans ögon verkade bli mörkare och mörkare för varje sekund som gick.
”En lärare Jenny? En lärare!? Det är ju för fan…” han verkade kämpa för att finna rätt ord innan han spottade ur sig något som han verkade tycka passa ganska bra, ”äckligt. Det är sjukt och det är fel, han är ju för fan en gubbe”
Nåväl… nu överdrev han väl, Carl var väl inte så gammal…? Jag försökte avbryta honom men lyckades inte.
”Jag trodde att vi var vänner Jenny, att vi berättade saker som betydde något. Men allt det här… med oss… det var bara en lögn. En fet jävla lögn” sade han, och trots att han lät arg, kunde jag höra den sårade undertonen.
”Nej… nej det var inte alls så” fick jag halvkvävt fram, med hopplösheten rinnande snabbare för varje hjärtslag.
”Vad var det då?” morrade han snabbt, och jag märkte hur han brusade upp ännu mer.
Han verkade själv vara medveten om det och lugnade genast ner sig lite, men jag kunde inte svara.
”J-…jag… det går… vet inte… inte som du…” stammade jag osammanhängande och sträckte mig efter honom.
Han backade ogillande, drog frustrerat en hand genom håret och skakade på huvudet, som om han var riktigt besviken på mig.
”Låt bli…” sade han tyst och såg bort från mig.
Det var som om jag var något äckligt, något han inte fick ta i, något han inte ville veta av mer. Jag var lika välkommen som cancern hos ett barn, och jag kände mig tom inuti.
”Jag ska inte berätta för någon” började han, fortfarande utan att se på mig, ”men jag vill fan aldrig prata med dig igen” avslutade han lågt, kanske till och med något motvilligt, och började gå därifrån.
Allt han hade sagt slog mig med en sådan chock att jag knappt kunde röra på mig. När han försvann längre och längre bort i den tomma korridoren var det som om han sakta men säkert slet med sig en bit av mig. Jag sjönk ner på golvet, slog armarna runt min kropp som för att hålla ihop den, och stirrade tomt och oförstående in i väggen mittemot.
Jag såg inte Anton vända sig om när han var längst bort i korridoren, jag såg honom inte tveka och jag såg honom inte gå.
Men jag visste att han var borta så fort han rundade hörnet.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Alli_ - 6 maj 11 - 00:33 | anton får inte försvinna!!!!!
åh han skulle ju bli tsm med jenny.
jättebra skrivet som vanligt:)
menjla gärna nästa del! | blackgirl - 5 maj 11 - 20:33- Betyg:  | ANTON NU KOMMER DU TILLBAKA!
stackars anton men jag gillade antin och jenny mer tillsammans
dom var mycket sötare på något sätt
och på ett annat sätt gillar jag inte carl cx | | Sabbe_sabbe - 5 maj 11 - 17:34- Betyg: | Nej inte anton:o Hellre CARL:O
MEJLA!! | | Samme15 - 5 maj 11 - 00:25- Betyg: | NEEJ!! Anton inte va sur nu!
Mejla nästa :) | | sztiz - 4 maj 11 - 22:48- Betyg: | | ahhh Omg mejla ?! | | SingingAries - 4 maj 11 - 22:42- Betyg: | | Gud helt otroligt bra, egentligen gick man ju bara lite och väntade på hur lång tid det skulle ta innan de blev upptäckta med att göra något dumt men skit så bra skrivet. Längtar efter nästa del.Mejla<3 | | StuckMeInPieces - 4 maj 11 - 21:55- Betyg: | | mejla nästa plz<33 | | gillardig7 - 4 maj 11 - 21:48- Betyg: | Herregud.. Anton kom tillbaks! ):
MERMERMER! | | mizzkitty - 4 maj 11 - 20:51- Betyg: | | Så sjukt bra :), fortsätt gärna :D. | | Mathilda1 - 4 maj 11 - 20:29- Betyg: | Jättebra!
Jag tror jag har nog läst en bit (någon/några delar) av den här förut,
men inte alla emellan... |
|
|
|
