hpff - Le, min kära, le! (del fem) |
känner att slutet blev helknas och lite cepe på det, men jag hoppas att det inte gör någonting och att ni blir nöjda och ja allt sånt dära! hoppas ni står ut med mig och mina halvtaskiga delar också, för ja, jag har något annat jag vill komma till i novellen också! ENJOY!
Melanye satt på en av läktarna och väntade på mig på lördagsförmiddagen. Jag gick upp och satte mig bredvid henne och kände mig nästan naken under den granskande blicken hon gav mig, och vände bort blicken och låtsades inspektera något på min slitna Rensoparfemma.
"Vad har hänt med dig?" frågade hon med ett halvkvävt skratt. Jag tittade förvirrat upp på henne innan jag mindes det stora blåmärket som prydde mitt öga och log.
"Jo, vi, eh..." började jag och skrattade generat till och drog handen genom mitt eldröda hår, "Jag fick Percy att äta en tungtänjarkola", fortsatte jag och skakade lite på huvudet.
"En vad?" frågade hon förbryllat. Det tog en liten stund innan jag insåg att hon faktiskt inte visste vad en tungtänjarkola var, och harklade mig lite innan jag förklarade:
"Det är en godiskola vi själva uppfunnit. Om man äter en sån sväller ens tunga upp minst tredubbla sin storlek och fortsätter växa tills man stoppar den." Jag log brett mot henne. "Vi har bara testat dem på oss själva innan, men vi tyckte att det var hög tid för Percy att testa, så vi bjöd honom helt enkelt på lite godis. Stackars lilla naiva Percy tog emot den så glatt - man kan ju tycka att han borde veta bättre vid det här laget, vi har ju trots allt varit syskon i femton år!"
Melanye skrattade högt och svepte mot handen mot mitt öga. "Och blåögat?" frågade hon nyfiket och jag ryckte på axlarna.
"Percy är faktiskt mycket snabbare än vad man skulle kunna tro. Så fort vi förvandlade tillbaka hans tunga till dess normala storlek gav han sig på oss. Fred stod inte lika nära honom som jag gjorde, så det var jag som fick ta den största smällen." Mitt leende bleknade inte och jag blinkade åt henne, "men det klär mig, tycker du inte?"
"Självklart", sade hon och skrattade lätt, "det får dig att se riktigt stilig ut." Jag log - om möjligt - ännu större och kände hur färgen på mina kinder blev lite rödare. Jag harklade mig, lite generat, och sade:
"Ska vi spela quidditch någonting, då?"
Hon nickade och reste sig upp med sin Komet 260 under ena armen. "Jag är redo", sade hon och började gå ner mot planen. Jag tittade efter henne en stund innan jag till slut reste mig upp och följde efter.
Jag landade hårt på marken och höll mig för det vänstra ögat medan jag stod dubbelvikt av skratt. Bredvid mig landade Melanye betydligt mjukare och lade en orolig hand på min axel.
"Är du säker att det gick bra? Riktigt säker? Det såg ut att vara en riktigt ordentlig smäll..." Jag höjde ena handen och andades häftigt några sekunder efter min skrattattack innan jag kunde prata igen.
"Jag tror..." jag gjorde en dramatisk paus - precis som Trelawney -, och fortsatte efter en liten stund, "att jag kommer bli ännu sexigare med två blåögon!" utbrast jag innan jag vek mig dubbel av skratt ännu en gång. Nu föll även Melanye in i skrattet, om än väldigt nervöst, och jag tittade upp på henne under min eldröda lugg. Hon mötte min blick, bet sig lätt i läppen och jag kunde se hur hon rodnade. Hon öppnade munnen och skulle just säga någonting - och min mage kurrade så högt att vi båda hoppade till.
"Det kanske är bäst att vi går upp till slottet", sade jag och log mot henne, "det är tydligen dags för lunch."
"Ja, det är tydligen det", svarade hon och tog upp sin kvast, och tillsammans började vi vandra upp för backen och mot slottet.
Gräset hade fått en tunn hinna av frost över sig och det knastrade härligt under våra fötter medan vi gick. Oktober hade blivit till November, första quidditchmatchen för säsongen skulle äga rum om en vecka vilket fick Wood att driva oss till vansinne, och lärarna hade börjat överrösa oss alla med läxor och förberedelser inför G.E.T-proven som alltid ägde rum i slutet på det femte året. Två år senare skulle det vara dags för F.U.T.T-proven och jag ryste till vid tanken på dem, för jag kunde inte riktigt greppa tanken att jag ens skulle ta mig så långt i utbildningen.
Slottet som tornade upp sig framför oss, så stort och sagolikt, kom närmare och närmare och jag insåg att vi inte hade sagt någonting alls på de tre minuterna vi gått upp för backen, sida vid sida. Men tystnaden var inte obehaglig, inte alls, utan det var den sortens tystnad då man nästan förstår varandra och vad den andra känner utan att behöva säga eller ens antyda någonting. Jag gillade det.
Jag vände min blick mot Melanye. Följde hennes blick som tittade upp mot himlen, såg hennes långa, ljusa hår blåsa bakom henne i vinden, studerade noggrant hennes ansikte. Kindbenen, näsan, ögonen, munnen. Hon var utan tvekan vacker.
"George?" sade hon frågande, jag tittade förskräckt upp på henne, hade inte märkt att jag stirrade. Rättelse, tänkte jag snabbt, jag hade inte märkt att hon upptäckte att jag gjorde det.
"Oj", sade jag. Jag bannade mig själv för att jag inte kunde komma på någonting mer intelligent att säga, men Melanye bara log mot mig. Hon tog min hand i sin några sekunder innan hon släppte den.
"Det är okej", sade hon och vi klev upp för trappstegen mot slottet tillsammans, i tystnad.
"Allvarligt killar!" vrålade Angelina och stormade emot oss med en stor gummianka i handen. Porträtthålet smällde igen bakom henne och några förstaårselever som satt i uppehållsrummet vände sina huvuden mot oss. "Tror ni att det är roligt? Ni fick mig alldeles förödmjukad inför Cedric!" Fred, som hade ett stort och elakt flin i ansiktet stelnade till.
"Cedric, säger du?" frågade han med hård röst. "Så du umgås med fienden?" Angelina fnös, och jag kände hur en klump i magen byggdes upp, för om det var någon som umgicks med fienden var det just jag. Men Fred visste inte om det, inte ännu, för jag hade inte förmått mig att berätta det för honom än. Jag hade varit på väg, men någonting inom mig hade stoppat mig.
"Cedric är inte en fiende!" nästan skrek hon och allt fler vände sig för att lyssna på oss. "Han är trevlig och ärlig och känslosam - tillskillnad från dig!" Freds ansikte hade fått en mörkröd färg och han lutade sig framåt i stolen.
"Tillskillnad från mig?" väste han argt, hans blick stadigt fäst i Angelinas. Angelina, som uppenbarligen såg ilskan i Freds ögon, backade ett par steg och gav mig en bedjande blick. Jag höjde handen.
"Fred, du ka-" började jag men Fred avbröt mig ljudligt.
"Jag kan säga vad jag vill, George. Förresten har du inte med det här att göra, gå och lägg dig!" Jag suckade högt och höjde hjälplöst på ena axeln mot Angelina, som verkade ångra att hon någonsin hade sagt något. Fred satt och svor långa ramsor över Cedric, Angelina och Merlins otvättade kalsonger och verkade inte uppfatta de låga skrattsvalorna eller de nervösa viskningarna som susade runt i rummet. Efter en stund andades han djupt och sade:
"Jag har ingenting mer att säga till dig, Angelina, och jag tror inte att du har någonting mer att säga till mig heller. Jag går och lägger mig nu", fortsatte han åt mig och reste sig upp. Jag tittade efter min tvillingbror när han gick tvärs genom uppehållsrummet och upp för spiraltrappan som ledde upp till pojkarnas sovsalar. När han var utom hör- och synhåll vände jag mig mot Angelina och gav henne ett ursäktande leende.
"Han menade inte det där", sade jag och hoppades att jag lät mer övertygad än vad jag kände mig. Angelina tittade ledsamt på mig,
"Jo, det gjorde han", sade hon innan hon brast i gråt och rusade upp till sin sovsal och nästan slog omkull Katie på vägen. Katie stirrade förvirrat omkring innan hon sprang efter sin förtvivlade vän. Jag stönade irriterat innan jag tog upp gummiankan som Angelina hade slängt på bordet en liten stund tidigare och tog mig upp i vår sovsal.
Fred låg tvärs över sin säng och stirrade upp i det runda taket. Jag stängde dörren försiktigt bakom mig och harklade mig smått, bara för att han skulle veta att jag var där. Han tittade inte på mig utan sade bara:
"Det här kanske låter lite konstigt men ..." han svalde hårt, "jag gillar henne verkligen." Jag såg på min bror med medlidsamhet i blicken och sade:
"Jag vet, Fred. Jag vet."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 14 maj 11 - 12:02- Betyg:  | ÅH. jag tror att mitt hjärta gav upp, hoppade ner från sin skyddande plats bakom revbenen och åkte kana ner till magsäcken för att frätas sönder av magsyran. Det gjorde ont att läsa den här delen, att se hur sårad Fred är. Att se förståelsen mellan dessa underbara bröder som kan läsa av precis allting hos varandra. Du fångar dem så stört bra Madde, det gör du verkligen! Jag älskar hur du formulerar dig, allting verkar så enkelt och jag önskar så stört mycket att jag kunde göra precis likadant - du får med allt det där vackra som jag inte ens tänker på att ha med. Du får med allt. Du missar aldrig någonting och jag avundas dig för detta. Jag avundas dig för att du får mig att gå "aaaaaw!" i början när George och Melanye spelar. Jag avundas dig för att mitt hjärta dör när jag läser om Angelina och Fred. Jag avundas dig för att du får mig att minnas att Fred faktiskt dör vilket gör det hela så otroligt mycket sorgligare. Du har talang, Madde, annat ska du inte tro - jag vet att du inte vill erkänna det men du ska veta att du har talang. dina texter trollbinder, etsar sig fast i hjärnan och lämnar en pöl av blod där hjärtat en gång suttit. du är otrolig och din förmåga att skriva är otrolig. så. sluta. aldrig. skriva.
din, Remi | | hanochhon - 11 maj 11 - 23:18 | JAG ÄLSKAR DEN HÄR SERIEN ALLTSÅ! UNDERBAR MADDE.
Hoho, älskar Fred på slutet där <3
Puss på dig, du är för jävla bra! | | Edwin82Therese98 - 4 maj 11 - 20:18- Betyg: | Asså! Har läst den här fem gånger om nu, och varje gång jag läst klart har jag varit tvungen att göra något annat! Som igår klockan elva t.ex, då fick jag skriva kommentaren och då försvann den.. :´(
Men här har du :D
Asssååå! älskar Fred i slutet <3 Älskar honom verkligen där. Annars också såklart!
Du kan verkligen beskriva hur BÅDA tvillingarna inte bryr sig ett skit om hur "ont" de har utan får allting till ett roligt "tivoli" typ :P! Men det är precis deras personlighet, och det är en av sakerna jag ÄLSKAR med den här serien! När Georges mage kurrade hoppade jag bara upp från stolen och gapskrattade, hade inte hans mage kurrat så tror jag, eller jag VET att han och Melanye hade kyssts då! :D
Du är gryym på att skriva om tvillingarna! :D
Nu måste jag ringa min syrra Burninhell, AKA Linda, för att fråga hur FAN hon visste att Rupert Grint va uppe i Trollhättan idag, där jag va idag, och där hon bor :o
MEN FORTSÄTT PÅ DENNA SÅLÄNGE ;D
Älskar den till tusen!
Du är en av de bästa :D
Baii baii fina du!
/kram Therese... |
|
|
|
