Jag gråter blod, min fina Marcus |
Hej Marcus.
Jag vet att jag har skrivit hur många brev som helst nu, och jag vet att jag inte behöver skriva någon förklaring eftersom du inte längre finns bland oss. Men ibland känner jag mig ändå jobbig och när jag kollar ner i min byrålåda är den full med kuvert som är till dig.
Idag fyller du år, 19 år skulle du blivit. Jag har varit uppe hos dig och kramat om din sten och gråtit mer än på väldigt många dagar. Det ända som rör runt i mina tankar är:
Minns du vad vi hade för planer för idag?
Minns du vad som hände idag för ett årsen?
Minns du hur det kändes?
Vi hade planerat att på din 19 års dag skulle förlova oss, F-ö-r-l-o-v-a oss. Du hade velat det så himla länge, jag minns än idag ditt fjantiga leende när du pratade om att du ville förlova dig med mig. Medan jag inte förstod varför. Men tillslut gick jag med på att vi skulle förlova oss på din födelsedag, inte på min - som du ville. Och efter vi bestämde det började jag drömma om ditt fjantiga leende när du räckte mig ringen. Jag började helt enkelt längta efter dagen.
Jag vet att jag borde gå vidare, men jag kan inte. Jag är lika kär i dig som då, bara det att jag går med en fet äcklig klump i magen av saknad. Jag är desperat efter dig Marcus. Jag skulle kunna offra mitt liv för att bara få känna dina armar runt mig en sista gång.
Idag var det ett årsen allting hände, eller ja. Själva olyckan hände.
Jag minns fortfarande dina tårfyllda ögon när du satt där fastklämd breve mig i baksättet. "Jessi, sluta aldrig vara dig själv, jag är så trött på alla andra, jag avgudar dig hjärtat"
Minns hur jag grät och försökte lugna dig med att allt skulle bli bra.
"Jag vill bara dö Jessi, jag har så ont" svarade du.
"Du ska inte dö, det är din födelsedag idag, det är ju bara ett år kvar till våran överenskommelse!"
Du log emot mig och sen svimmade du av. Jag trodde du var död och jag tror du var ganska säker på att du skulle dö då också.
Jag minns när ambulansen kom och jag kände att jag mådde så bra så jag vägrade åka med någon amublans, och tillslut fick jag sitta i samma som dig, jag höll din hand hela vägen till sjukhuset där dom mötte upp mig med en bår och körde iväg dig på din. Till olika delar av sjukhuset.
När jag sedan fick gå till dig så tog jag din hand, viskade att jag älskade dig och du viskade tillbaka att du älskade mig. Jag såg på dig att du inte mådde bra, och du behövde opereras för att kunna överleva. riskfyllt var det tydligen också.
Jag lovade dig att vara med dig under hela operationen, ett löfte jag var tvungen och bryta.
Efter operationen hamnade du i koma, jag visste att du skulle vakna, 9 månader senare föreslog doktorn att vi skulle stänga av allt som höll dig vid liv, för att du aldrig skulle vakna upp igen ändå. Ditt huvud levde inte längre, men din kropp gjorde det, jag bröt ihop och fick panik. Jag visste att du skulle vakna upp, vad dom än sa. Jag visste det.
Dina föräldrar tog senare beslutet och jag la mig i sängen breve dig och håll om dig och grät. dom satt på andra sidan och höll hårt i din hand, Jag hoppas du kände våran närvaro. Det hade gått 9 månader tills du dödsförklarades. 9 månader. Idag har det gått 12 månader sen olyckan.
Jag köpte ringarna ändå, i guld som du ville, jag tänkte lägga den vid din grav, men valde att ha den runt halsen istället.
Varje dag hoppas jag på att du ska komma tillbaka.
Jag älskar dig Marcus, din Jessica. Föralltid.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | 134643 - 4 maj 11 - 19:30 | | Oh, så hemskt bra, och sorglig :( | Eme_96 - 4 maj 11 - 18:16- Betyg:  | | ojojojojoj!! riktigt bra!! :) om det skulle komma en fortsättning får du gärna mejla! :) | | FR3KSHOw - 3 maj 11 - 22:39- Betyg: | | shit .. "/ |
|
|
|
