Hp ff - Have you heard the rumours? [Del 20] |
Okej, först måste jag bara be om ursäkt för att det tagit sådan tid att skriva den här delen (och för att den här delen inte är så genomarbetad och fylld med beskrivningar som jag vill) men den är hyfsat lång och blablabla. det räcker med prat från min sida nu, tänkte bara informera er om att det troligen bara blir två delar till. ha det bäst
man kan inte skjuta saker framför sig för evigt, tiden tar inte hänsyn till dina känslor
Minnessållet var fyllt till bredden med en silverne substans som påminde om den tjocka höstdimman som i början av terminen brukade linda sina kalla fingrar runt den förbjudna skogens stammar. Kathy svalde och vred på huvudet så att hon mötte rektorns himmelsblåa blick.
”Jag vet inte om jag vågar”, erkände hon med låg röst och försökte tvinga bort tårarna som steg i hennes ögon, professor Dumbledore log bara och började gå mot de stora dörrarna som ledde ut från hans kontor.
”Vänta”, sade hon när han stod med handen sluten kring dörrhandtaget. ”Ska inte ni vara kvar?”
Kathy ville inte lämnas ensam i det runda rummet med de forna rektorernas blickar på sig, att hennes familj inte fick stanna kvar var självklart – men att hon skulle vara helt själv hade hon inte räknat med.
”Nej fröken Garren”, sade rektorn fortfarande leendes, ”jag ska inte vara kvar. Ni måste ta itu med det här själv, era vänner kommer vänta på er vid frukostbordet när ni är klar.”
Kathy svalde igen och torkade av de svettiga handflatorna på klädnaden.
”Är det, är allt det här mina minnen?” Frågade hon och vände blicken mot den silverne substansen. ”Det är så mycket -”
Professor Dumbledore skrockade lågt och ljudet av hans skratt jagade bort en del av oron som Kathy kände. ”Mr Wood och Mr Weasley har varit snälla och delat med sig av en del av sina minnen – de ville ge dig en helhetsbild av vad som hänt.”
”Omtänksamt av dem”, sade Kathy med torr röst och gnuggade sig i pannan med handflatan. ”Hur lång tid tror du det kommer ta? Ska jag bara nudda vid det, eller?”
Hon vred på huvudet och upptäckte att rektorn redan lämnat henne, hon bet sig i läppen och vände sig tillbaka mot minnessållet. ”Okej, det är nu eller aldrig.”
Med ögonlocken hårt ihopknipna sträckte hon ned handen mot virvlarna av minnen medan den andra handen kramade kring trollstaven.
Så fort den kyliga, nästan trögflytande substansen lindat sig kring hennes bleka fingrar sög det till i magen och med ett kvävt skrik kände hon hur fötterna lämnade golvet. Det var inte förrän hon hörde ljudet av Systrarna Spöks senaste skiva som hon vågade sig till att öppna först det ena ögonlocket, sedan det andra.
Hon stod i den stora salen som för maskeradbalens skull var dekorerad som en vacker skogsglänta omgiven av porlande bäckar och ungträd med rasslande löv.
”Trevligt att råkas Kathy, Oliver Wood”, hon kände igen den mörka rösten och kunde inte låta bli att vända sig åt det håll rösten kom från i hopp om att få en skymt av den vackre quidditchspelaren.
Kathy spärrade upp ögonen när hon mötte blicken till en blekare kopia av sig själv – en kopia som pratade alldeles för fort och alldeles för mycket. Hon rodnade å kopians vägnar, såg hon inte hur mycket hon skämde ut sig framför Oliver?
Kathy vred undan huvudet, hon kunde inte se mer. Hon slöt ögonlocken och ett svagt sug i magen sade henne att hon förflyttats igen. Det sköna med att besöka minnen är att allt man ser endast är skuggan av sitt ursprung – Kathy visste att vinden som svepte genom hennes hår var fylld av höstens råa kyla men trots det kände hon inget obehag när vindens svala fingrar smekte hennes skin.
Hon såg hur nära hon och Oliver satt bredvid varandra under den stora eken medan de pratade och hon mindes svagt doften av den brunhåriga väktaren.
Hennes kopia hade hela tiden blicken fäst mot sjön och såg aldrig hur Oliver Wood betraktade henne där han satt med huvudet på sned. Kathy gick närmre för att se bättre, han log.
Oliver höjde handen och plockade bort ett löv som trasslat in sig i Kathys hår och hennes kopia verkade inte ens vara medveten om det, alldeles för försjunken i tankar.
Hon mindes nu, Kathy log, hennes tankar hade varit fyllda av den stiliga quidditchspelaren – hon hade tänkt på hur omöjligt det skulle vara att vinna hans hjärta när han var tillsammans med Mary.
Scenen framför henne suddades ut och hon såg bara korta fragment som fladdrade framför hennes blick, hon såg lappar som darrhänt vecklades upp, hon såg blickar som delades mellan henne och Oliver, hon såg quidditchmatcher där hon lyste lika starkt som solen när Gryffindors väktare klev ut på planen. Hon hörde hur han frågade henne om råd, om hur han skulle kunna uppvakta Mary, och sorgen i hennes röst när hon svarade honom bet sig fast i hennes själ och spred sig som en sjukdom genom hennes kropp. Hon var kär i honom. Kathy var kär i Oliver och han förstod det inte ens.
Tårar bildades i Kathys ögon och med slutna ögonlock mindes hon hur allt hennes hopp kvävts, hon skulle aldrig vinna väktarens hjärta. Han såg inte på henne med samma kärlek som hon kände. För honom skulle de aldrig vara mer än vänner.
Visionerna som nu följde var jobbigare, fick en tjock klump att sätta sig i hennes hals i hopp om att kväva henne, hon såg Marys hånfulla leenden, såg hur hon och Oliver satt hopslingrade i en av sällskapsrummets soffor, såg lyckan som lyste ur väktarens ögon när han for med fingrarna genom Marys långa hår.
Kathy drog hackigt efter andan, vagt medveten om att hon återvänt till rektorns kontor när hon sjönk ner på golvet. Tårarna rann ned för hennes kinder och hon kände hur hjärtat försökte slå sig fördärvat mot de skyddande revbenen.
Ett svagt mummel fick henne att öppna ögonen och efter att ha farit med blicken genom rummet insåg hon att det var tavlorna som pratade med varandra medan de betraktade henne med oroade blickar.
”Jag är okej”, sade hon med svag röst och torkade bort tårarna som fick hennes ögon att svälla upp. ”Jag måste bara få en sekund. Det måste bli bättre, jag har inte sett allt. Han måste förstå -”
Hon tystnade och trots att tårarna fortfarande föll ner för hennes kinder reste hon sig upp och med darrande mun återvände hon ner i minnessållets virvlar.
Hon gick i Hogsmeade, en lång pojke med eldrött hår och fräknigt ansikte jagade bort sorgen som ätit sig in i Kathys blick. Kathy gick ett par meter efter dem, såg hur Fred Weasley skämtade och visade olika trick för den sorgsna skuggan av sig själv.
Med slutna ögonlock drog hon svagt på mungiporna, hon hörde hur glädjen återvände till hennes röst och mindes hur skönt det var med någon som lagade hennes trasiga hjärta. Någon som såg på henne med värme i ögonen och som inte hade någon annan i tankarna.
Fred Weasley. Hennes räddare.
Hogsmeade försvann, byttes ut mot quidditchplanens skrålande åskådare som strömmade ut över planen för att hylla det vinnande laget. Hon såg hur hon slängde sig kring Freds hals, hon såg hur Oliver Wood som stod några meter därifrån stelnade till och hur ett mörker letade sig in i hans blick. Hon hörde förvåningen och sorgen i hans röst när hon berättade att hon och Fred var tillsammans och hon såg glädjen som fyllde Wealseytvillingens ögon, det var som om hela han sken upp.
Visionen ändrades något, hon stod bakom Oliver i sällskapsrummet, såg med hans dystra blick hur hon själv och Fred dansade i takt till musiken som fick hela rummet att pulsera. Inte ens när Mary kom fram och satte sig i hans knä kunde han riktigt släppa det dansande paret med blicken och Kathy drog ihop ögonbrynen, hon hade aldrig vetat att han tagit det så hårt.
Fragment av tiden med Fred fladdrade framför hennes blick, hon såg hur de satt lutade mot varandra under frukosten och läste ur samma tidning, hon mindes kyssarna de delat innan någon av dem måste gå, hon mindes samtalen de brukade ha om kvällarna när de låg i en av sofforna i uppehållsrummet och stirrade in i eldstadens flammor. Hon mindes jakten över quidditchplanen, när hon skrattat så att hon nästan inte fick luft.
Nu kom ett av Olivers minnen igen, hon såg hur han pressade laget än hårdare på träningarna. Hörde hur hans röst var strängar mot Fred än den brukade vara, hon såg svartsjukan i hans blick så fort Fred var närvarande. Kathy bet sig i läppen och såg det tysta kriget mellan pojkarna, hon såg blickarna de utbytte så fort hon var närvarande. Hon såg hur Fred lade en överbeskyddande arm kring hennes axlar, hon såg hur Oliver rodnade av ilska och gick därifrån för att försöka blåsa liv i sin kärlek till Mary. Den som svalnat allt mer sedan han för första gången hört Kathys osammanhängande svammel.
Men så ändrades tonen i visionerna, hon hörde hur hon skrek åt Fred. Hur hennes ilskna ord ekade i fängelsehålornas gångar. Såg hur glädjen i hans blick dog bort och ersattes av en lätt ilska.
Hon mindes Hallies historier, hon mindes ilskan hon känt å sin väns vägnar. Hon mindes hur hon tagit ut sin ilska gentemot Lee Jordan mot Fred. Vackra, fina Fred som aldrig skulle göra någonting som skulle få henne ledsen.
Hon mindes konversationen med Oliver, hon mindes den hungriga kyss de delat. Hon mindes hur känslorna för honom än en gång dränkte henne. Kathy gnuggade sig i pannan, minnena fick hennes huvud att snurra och hon visste inte om hon ville se mer. Minnena skulle snart vara slut, hon kände det inom sig, hon visste att det värsta fortfarande väntade henne.
Hon såg det dunkla ljuset i uppehållsrummet, såg trådrullen som Fred lekte med.
Kathy gick långsamt fram mot kopian av sig själv, hennes blick var fäst vid tvillingens sårbara ansikte och hon kände inom sig hur hans hjärta brast tillsammans med hennes.
Hon kunde se hur någonting beslöjade hans vackra, bruna ögon. Hon hade svikit honom, han hade från början sett värmen i hennes blick så fort Oliver Wood varit närvarande men han hade också sett sorgen som väktaren vållade henne. Han hade hört hennes klagan när hon pratade i sömnen och någonstans inom sig hade han väntat på att den här dagen skulle komma.
Han visste att Oliver gillade henne och han visste att han skulle kunna göra henne lycklig – men det kunde han med. Och han älskade henne. Mer än han någonsin älskat någon annan.
Kathy visste vad som skulle komma, hon mindes, hon behövde inte se mer. Det sög till i magen och hon låg än en gång på rektorns kontorsgolv, hon kunde inte gråta. Istället kippade hon efter luft och såg sig omkring med stora ögon.
Hon mindes kärleken, glädjen, sorgen och tomheten. Det var så starka känslor, de förlamade hennes kropp och hur länge hon låg där på golvet visste hon inte riktigt. Det snurrade i huvudet och hon rullade över på rygg så att hon stirrade upp i det välvda taket.
Hon älskade dem. De kanske fortfarande älskade henne. De kanske kunde ge henne en andra chans. Hon ville inte tänka tanken att de kanske gått vidare, vad hon visste var Oliver fortfarande tillsammans med Mary och hon mindes mycket väl den vackra slytherinflickan som Fred tagit med till Hogsmeade.
”Hur ska jag veta vad som är rätt?” Frågade hon solkatterna på väggen, rösten var svag av sorg och hon gnuggade sig om och om igen i pannan.
”Vem är det ni tänker på så fort ni vaknar? Vems röst är det som viskar er till söms om kvällarna?” Frågade en häxa som satt och drack té bakom tavelglaset. ”Ni vet nog, innerst inne, vem ni egentligen hör ihop med.”
Kathy nickade långsamt och satte sig försiktigt upp, hon torkade tårarna och drog en hand genom sitt trasliga hår. Med slutna ögonlock ställde hon sig upp och gick sedan ut från rektorns kontor.
Hon stängde försiktigt dörren efter sig och började på svaga ben gå ner mot stora salen där skolungdomarna fortfarande satt och njöt av sin frukost.
Korridorerna var så gott som folktomma och de gånger hon mötte någon märkte hon det inte ens. Kathy var så försjunken i tankar att hon inte såg de nyfikna blickar som sändes efter henne, hon jämförde minnen, jämförde känslor.
Portarna till stora salen kom tidigare än hon var redo för, med tre djupa andetag klev hon så in i salen och blicken for över de fyllda frukostborden. Hon såg Hallie och Lea och ett sorgset leende fladdrade över hennes läppar när hon började gå mot dem.
Bredvid de bägge gryffindoreleverna satt Oliver Wood och Fred Weasley och när Kathy kom fram till dem reste sig bägge upp och stirrade på henne. Hon mindes sina uppsvullna ögon och förstod att mascaran måste ha runnit ner för hennes kinder.
”Vill du ha lite ägg?” Frågade Lea med ett mjukt leende och smekte hennes arm. Kathy nickade och sjönk ner bredvid henne, de bägge pojkarna satte sig ner igen och utbytte mörka blickar.
”Nå”, sade Fred och räckte henne saltet innan hon hann fråga om det. ”Vad nu?”
Kathy såg på honom en lång stund, hans ord fyllda av motvilja medan hans ögon lös av sårbarhet. Hon såg hur Oliver petade med gaffeln i resterna på tallriken, då och då sneglade han mot henne och mungiporna darrade som om han svängde mellan ett leende och en grimas.
”Jo, jag-”, Kathy gnuggade sig i ögonen. Hur skulle hon formulera det? Hon kände Hallie och Leas uppmuntrande blickar och drog ett djupt, lugnande andetag. Det var nu eller aldrig.
Okej, det är nu ni ska komma och överrösa mig med långa, långa kommentarer (tänk, det kommer bara bli runt tre kommentarer till på den här historien, sen är det roliga slut) så snälla - skriv, människa, skriv. (och jag ber än en gång om ursäkt för att den här delen blev konstig)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LipsOfAnAngel - 7 maj 11 - 22:27- Betyg:  | Åh, stackars Kathy!
Men du, du skriver otroligt bra! Och jag är otroligt spänd och förväntansfull inför nästa kapitel :D
Grymt! | | SingingAries - 5 maj 11 - 23:26- Betyg: | Jag måste bara börja med att berätta att jag de senaste dagarna har läst igenom dina HPff serier från början till slut (på vissa i alla fall, några är ju inte slut) och måste säga att jag älskar dig. Fullkomligt älskar. Jag är bara en liten idiot som inte börjat läsa tidigare men det var nog tur för då har jag bara fått läsa på utan stopp.
I alla fall det är slut med det nu. Den här serien är underbar, jag fullkomligt älskar det, och dina beskrivningar,(om jag kunde skriva så skulle jag lätt få MVG i svenska ju, typiskt). Nu vill jag bara ha en ny del så att jag får veta vad som händer så att jag inte dör!! Och jag menar det också.
Vet att kommentaren är jättekort men måste egentligen sova
<3 dig och dina HPffs.
SKRIV NU NÄSTA DEL SNABBT!!! | | LisaHoglund - 2 maj 11 - 20:18- Betyg: | Alltså, åh vad du är bäst!
Det här var så himla vackert skrivet, man blev tårögd både för att minnena var fina men också för att man förstår hur hon känner sig... och man tycker så synd om henne. Du är så jävla bra på att beskriva känslor med få ord, vet att jag har sagt det förut men du är verkligen fantastisk på det! Och det gör en text bra, när den kan beröra utan att det blir för mycket, om du förstår vad jag menar.
När du avslutar så där spännande - hur tror du att man ska kunna sova på natten?! :D Fy på dig! Nej, jag skojar bara men allvarligt talat sitter jag nästan och hoppar för att jag är så spänd på vad hon kommer att välja efter den här röran. En äkta cliffhanger och det behövs också för att skapa en bra text! Du är underbar och jag hoppas att du skyndar dig med nästa del innan jag går i taket av nervositet!
Jag är så ledsen att det är så få delar kvar samtidigt som jag är så glad att äntligen få veta hur det slutar. Jag kan lova dig att jag kommer att läsa om den här historien många gånger, för den har fångat mitt hjärta riktigt ordentligt! Jag är också bombsäker på att du inte gör oss besvikna, hur det än slutar! <3 | | Edwin82Therese98 - 1 maj 11 - 23:58- Betyg: | Glömde skriva en grej så får bli en kort rad här...
Började också gråta när jag läste den här :´-[
Värsta hålet genom hjärtat, bara ramen är kvar ...
Förlåt för att jag glömde skriva det och att du måste läsa det här när du förväntar dig en kommentar från någon annan superbt läsare.
<3 Till dig - Världens bästa FF skrivare (y´ säkert bäst i allt annat också :D! ´/<3 | | Maadelen3 - 1 maj 11 - 21:44- Betyg: | Kära Jenny
Jag har suttit en god stund nu och försökt komma på hur jag ska formulera mig. Jag läste denna delen med höga förväntningar och jag måste säga att du inte svek dem. Även fast du tycker att delen är konstig så måste jag berätta för dig att det är den verkligen inte. Den är riktigt underbar och jag är glad över att jag har fått läsa den.
Stycket där man fick läsa om då Fred hade lekt med trådrullen och det, den fick mig att gråta. Jag vet att jag sagt detta många gånger förr (inte för att det gör det mindre sant - det är sant varje gång!) så fick det mitt hjärta att brista till ungefär femhundrasjuttioniotusenfyrtiotvå delar. Och det gör fortfarande ont i min bröstkorg sen jag läste det och mitt hjärta sprack.
Det är med stor spänning jag väntar på att få läsa och vill veta vem hon väljer, om hon väljer - och om den i sådana fall väljer henne tillbaka eller inte. Du vet nog vem jag hoppas allra mest på, för i mitt (väldigt oexisterande) hjärta känner jag att Fred förtjänar det.. Okej. Nu är jag väldigt partisk. Men till mitt försvar så tycker jag inte alls om Oliver - även fast jag verkligen gillar honom - lika mycket som jag tycker om Fred. För det finns nog ingen finare än Fred. Ingen finare än DIN Fred.
Jenny, jag har fortfarande inte hittat mina ord och mitt huvud är fortfarande lite borta och mitt hjärta är fortfarande väldigt sönder, men jag tänker ändå försöka berätta för dig hur bra du är med mina (för tillfället) bästa ord. Du är otroligt duktig. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur man kan beröra någon med en text såsom du berör mig med alla dessa - och då man kan det så visar det bara på ren talang! Och ren talang, ja, det är något som du verkligen har. Du är Joanne Kathleen Rowling i egen hög, svensk person och jag är riktigt glad över att jag kan säga det! Fortsätt såhär och du kommer att komma långt i livet, och jag tror på dig!
Förresten så hoppas jag att du fortsätter på något annat underbart (gärna om Fred) när du förskräckligt nog avslutat denna underbara novell-serien.
Jag vill bara säga att jag älskar den och att du är galet bra och jag tycker om dig galet mycket. Och nu måste jag sluta och gå ut och fota färg (?) åt pappa för han ska lägga ut en annons på blocket. Men ha det bra, skriv mer, och glöm aldrig hur otroligt duktig du är och hur mycket jag tycker om dig.
Med vänliga hälsningar,
Madelene | | Edwin82Therese98 - 1 maj 11 - 19:20- Betyg: | Klart att den blev konstig världens bästa Jenny:] Den är så JÄVLA bra att du får kalla det konstigt BRA! Hur kan du ens säga att den är konstig? Den är mer en konstig, den är STÖRT BRA! Har själv tänkt två rader med en sån där minnesål i nästa del :o] ...
Assååååååååå du är den bästa skrivaren någonsin, om du bara kunde skriva ofta så jag kunde läsa varje dag! En liten hemlighet är att jag har fått en besatthet av ditt skrivande ^_^! Jag läste denna tre gånger innan jag bestämde mig för att skriva världens BÄSTA kommentar till världens BÄST BÄSTASTE skrivare! Fast min mamma sa att jag var tvungen att duscha, så satt i duschen och tänkte på vad jag skulle skriva till dig :o... Jag är lite besatt av dig! Älskar dina kommentarer! Så nu får du ta och älska min as korta kommentar ;D <3
Seees snart, hoppas du ser fram emot två nya delar redan ikväll :D <3
Älskade din förra kommentar ^^,
/Bamse gosig kram från den chicka wow nörden Therese <3 (( Besatt av Jenny också ! <3 ))
OBS! Förlåt för en lite dålig kort kommentar, försöker mäta mig med förra delens kommentar igen :P Men då blir det mest massa babblande bufflande babianer (Yes) ^^, |
|
|
|
